Satirtecknarna är under attack, mer så än på länge, och angrips i Australien, USA, Sydafrika, Danmark och Sverige, där Lars Vilks blev nerslagen förra året under ett framträdande på Uppsala universitet. Och i Syrien, där Ali Ferzat fick sina fingrar sönderbrutna i augusti, efter att ha ritat en bild där han likställde landets ledare med Muammar Gaddafi. Och i Frankrike, där Charlie Hebdos redaktion nyligen brändes ner till grunden, efter att man hade publicerat en teckning av profeten Muhammed iförd röd clownnäsa.

Men hur är det egentligen möjligt att en liten svartvit teckning på en tidningssida kan uppfattas som så hotfull, så farlig att vissa människor inte drar sig för att slå tillbaka med våld?

Svaret ligger inte alltid i bilden, säger tecknaren Riber Hansson, som under många år tecknade för SvD:

–Ofta är teckningen i sig inte särskilt provocerande. Det är betraktaren som laddar den, och man kan säga att bildens sprängkraft är proportionell mot den träffades behov att censurera den.

När Sahar Burhan, syriskfödd tecknare, bodde och arbetade i Beirut var hon den första i Libanon som vågade göra en karikatyr av det mäktiga grannlandet Syriens president Bashar al-Assad. Fast just den dagen kunde tidningen förstås inte köpas i Syrien, och så var det ofta.

–Satiren kan få oss att skratta åt makthavarna. Däri ligger dess oerhörda makt. Det är det som gör att president Bashar al-Assad lejer folk för att kidnappa och misshandla personer som Ali Ferzat, säger Sahar Burhan, som är född i Syrien men numera bosatt i Norrköping.

Satiren kan få oss att skratta åt makthavarna. Däri ligger dess oerhörda makt.

Sahar Burhan, satirtecknare

Folk som skrattar åt ledaren, det kan naturligtvis smitta av sig och bli förödande. Just det visste nazisternas propagandaminister, Joseph Goebbels, som i sin dagbok konstaterade att har man en gång skrattat åt någon, då är det svårt att sedan ta honom eller henne på fullt allvar. Därför lobbade Goebbels hårt för att Chaplins film Diktatorn inte skulle visas i Europa – den gjorde narr av Hitler – och lyckades till del med sin bojkott, bland annat i Sverige.

Satiren är under attack, inte minst i Sydafrika där tecknaren Jonathan Shapiro ideligen påminner sina läsare om att president Jacob Zuma länge trodde att man kunde duscha bort aids – och gång på gång vågar hävda att landets ledare håller ihop med korrumperade och kriminella. Den senare bilden ledde till att tecknaren hotades, stämdes för förtal och krävdes på 6 miljoner kronor i skadestånd.

Men Jonathan Shapiro fruktar inte domstolen – han har redan blivit stämd flera gånger – för han vet att det är synnerligen ovanligt att en satirtecknare fälls för något. Mest av allt är han rädd för våldsamma anhängare till ANC, regeringspartiet.

Satirteckningen existerar i en frizon och har större frihet än någon annan avdelning på tidningen, förklarar Haydon Manning, australisk medieforskare. Den är därför svår att komma åt med legala medel, inte minst för att tecknaren alltid kan säga: det var bara ett skämt, eller: ni har tolkat bilden fel.

Anders Jerichow, ordförande i danska Pen, kallar satirtecknarna för ”pressfrihetens förtrupp”. När de censureras, då vet man att det snart är de skrivande journalisternas tur.

Flera som jag talar med instämmer, och betonar hur betydelsefulla satirtecknarna har varit, under kommunismen i Östeuropa och under den pågående arabiska våren.

–För oss har den nya arabiska hemsidan för satirtecknare varit mycket viktig – en sajt där vi alla deltar och där man kan lägga ut precis vad som helst, säger Sahar Burhan.

Nätet har självklart varit en tillgång för satirtecknarna, och bland annat lett till starkare sammanhållning och större publik. Men mediet medför också risker. Hade till exempel Jyllands-Postens uppmärksammade Muhammedkarikatyrer publicerats före internet, och alltså endast existerat i tryckt form, då hade konsekvenserna blivit mindre allvarliga.

–Globaliseringen och den nya tekniken har gjort att vi tecknare inte längre kan ta för givet att vi verkligen känner vår publik, säger den norska satirtecknaren Siri Dokken.

Hon menar att när bilden tas ur sitt sammanhang, och placeras på en annan plats, då blir den öppen för missbruk och feltolkningar.

–Teckningen utgör inte ett universellt språk, det bara ser så ut.

Claus Seidel, ordförande för Foreningen Danske Bladtegnere, instämmer:

–Vi satirtecknare har numera nya och mer komplicerade arbetsvillkor. Nätet tvingar oss att bli än mer medvetna om vad vi gör. Å andra sidan, här i Norden är vi relativt förskonade från våld, och behöver inte utöva självcensur.

Till skillnad från Indien där den välkända serietecknaren Paresh Nath har beslutat sig för att inte längre kommentera saker som har med religion att göra. Det är för riskabelt.