Det är knäpptyst kring borden. Elsa Björk, 86 år, rör handen blixtsnabbt över sina tio bingobrickor. På någon sekund scannar hon av allihop och markerar rätt nummer med en tuschpenna.

–77, sjua, sjua, säger den uttryckslösa rösten i högtalarna.

Elsa Björk ringar in två 77:or.

Det är lunchtid i bingohallen på S:t Eriksgatan i Stockholm. Ett 15-tal äldre kvinnor sitter utspridda på ovanvåningen, ingen vid samma bord som någon annan.

Två gånger har det blivit bingo redan. Spelet är inne på sin tredje omgång, där det gäller att kryssa i en hel bricka. Det är nu man vinner de större beloppen. Elsa Björks brickor är fulla av rosalila ringar.

–Femma, en enkel femma.

Elsa ringar in en femma. Plötsligt är hon bara ett nummer ifrån en full bricka.

–Nu du, säger hon tyst.

Om bara talet 80 kommer, så...

–82, åtta, tvåa.

”Pling.”

Tystnaden bryts av ett besviket mumlande från olika håll. Elsa Björk lägger ifrån sig tuschpennan.

–Man får tacka gud att man kom nära i alla fall, säger hon och ler.

I mer än 40 år har hon regelbundet besökt Stockholms bingohallar. Nu är de utrotningshotade.

Det finns drygt 90 bingohallar i Sverige, men varje år stänger ett antal på grund av bristande lönsamhet. Sedan 2000 har branschens omsättning sjunkit från 1,9 miljarder om året till 1,3 miljarder.

–Vi kämpar på, det är det enda vi kan göra. Hittills i år har vi har tappat fem hallar, säger Lars Elwin, ordförande i bingoarrangörernas organisation Svebico.

Det hittills mest ambitiösa försöket att locka ny publik var Svenska Spels satsning Bingo Live. För några år sedan köpte det statliga spelbolaget upp och renoverade en rad bingohallar. Projektet blev en kostsam flopp och slutade med att Svenska Spel sålde tillbaka lokalerna.

Hallen på S:t Eriksgatan, en av dem som moderniserades, känns idag ganska långt från de lysrör, rökmoln och murriga heltäckningsmattor som utgör mytbilden av en bingohall. Snarare påminner den om en finlandsfärja modell nyare.

Spelet pågår samtidigt i sju hallar. Besökarna tävlar inte bara mot varandra, utan också mot spelare i bland annat Högdalen, Sundbyberg och Västerås. De rullande kulorna har ersatts av en digital slumpgenerator. När någon får bingo kontrollerar personalen brickan med en streckkodsläsare.

–Det är inte lika roligt som det var förr, men jag är ändå här nästan varje dag. Sedan min man dog för sju år sedan är det bara bingo som gäller, säger Elsa Björk.

Hon gör svårtydda anteckningar i kanten av sin bricka. När hon började spela bingo, 1970, var en stor del av nöjet att triumferande få hojta ”bingo!”. Numera ska man istället trycka på en ringklocka i mitten av bordet.

–Men jag brukar ropa i alla fall, säger Elsa Björk.

Liksom många fenomen har bingon sitt ursprung i Europa, men blev stor i USA och exporterades tillbaka. Liksom många kända uppfinnare var ”bingons fader” Edwin S Lowe inte heller den som faktiskt hittade på spelet, utan den som gjorde det berömt.

Lowe var en misslyckad leksaksfabrikant som under en affärsresa stannade vid ett tivoli i Georgia. I ett tält såg han en hänförd folkmassa spela ett spel där torkade bönor placerades på träbitar med rutmönster och siffror. Mannen som ropade ut siffrorna hade stulit idén från ett tyskt lottospel och döpt om det till ”beano”. Edwin S Lowe stal den vidare.

När han satte upp sin första beanokväll hemma i New York blev en kvinna så exalterad när hon vann att hon inte kom ihåg vad spelet hette och ropade ”bingo”. Ett ännu bättre namn, tänkte Lowe.

Detta var 1929, bara någon månad efter kraschen på Wall Street. I ett USA märkt av fattigdom och krossade drömmar blev bingon en efterlängtad vardagsflykt. På fem år gick Lowes företag från två anställda till ett tusental, som slet för att hålla jämn takt med efterfrågan på bingobrickor.

Till Sverige kom bingon 1961. Fotbollsklubben Gunnarstorps IF i Skåne var först med att anordna bingokvällar. Snart lagstiftades om att tillstånd krävdes för bingospel, och att intäkterna måste skänkas till idrottsföreningar.

”I bingohallen finns ingen klädkod, och ingen dömer en utifrån ens ekonomiska status” konstarerar en kvinna i John Jeffcoats dokumentärfilm Bingo!. Och kanske passade det oglamourösa spelet extra bra i socialdemokratins Sverige. Bingohallen var en prestigelös plats. Att spela var billigt. Det krävde inga förkunskaper. Kopplingen till föreningslivet gav dessutom svensk bingo en mindre solkig framtoning än i många andra länder.

Mot slutet av 60-talet anordnades bingo regelbundet på ett 500-tal platser i Sverige. I tidskriften Ord&Bild skildrade en förbryllad Thomas Tidholm det nya folknöjet genom ett referat av en kväll i småländska Braås: ”Då och då föll en kula ut ur hjulet och rullade i en liten ränna ner i spelledarens hand, och han läste upp numret i en mikrofon. De som hade numret på sina spelplaner tog då upp en liten bricka av genomskinlig grön plast och lade över numret. Detta var vad som hände. Det var spelet, hela meningen.”

Längst in i hörnet av bingohallen på S:t Eriksgatan sitter Viola, som inte vill säga sitt efternamn. Hon sitter alltid på samma stol och kommer tidigt för att vara säker på att ingen ska ta den. Nästan alla spelare har en favoritplats, berättar hon.

–I hallen där jag spelade förut hände det att en kvinna tog min plats. Hon brukade springa in och ta den innan jag hann fram, säger Viola och skakar på huvudet.

Vid borden syns inte längre bara äldre kvinnor, utan också män och yngre spelare, kring 50 år. På borden framför sig har de flesta tuschpennor och tejprullar. Tejpen används till att fästa brickorna vid bordet, en säkerhetsåtgärd.

Jag frågar Viola vad tjusningen med bingo är.

–Det är skönt att ha någonstans att gå, det betyder mycket. Vad ska man annars göra? Sitta hemma ensam?

Många av dem jag pratar med säger att de går hit för att komma ut och träffa folk. Samtidigt är det slående hur sällan besökarna pratar med varandra. När jag försöker ställa frågor under spelets gång får jag arga blickar från borden runtomkring.

I rökbåset en trappa ner träffar jag en kvinna som talar desto mer.

–Vi spelare är tokiga som sitter här och spelar. Förr kunde man vinna mycket pengar. Det brukade vara fullpackat. Vi fikade och pratade, hade jättetrevligt. Nu har alla tråkigt. Titta på dem!

Hon pekar ut mot de ensamma gestalterna vid borden. Men när jag frågar kvinnan om hennes namn, då blir hon reserverad.

–Jag skäms inte för att jag spelar bingo. Men gå ut med det i tidningen? Nej, det vill jag inte. Jag har en dotter som är chef. Och min man...

Det är gott om saker som bingospelarna inte vill berätta. Vad de heter, hur mycket pengar de spelar för, hur ofta de är här. Nästan ingen ställer upp på bild. En kvinna hävdar bestämt att hon aldrig spelar bingo, utan bara passerade förbi och råkade köpa en bricka. Till och med en av de anställda ber om att inte få sitt efternamn utskrivet i tidningen.

Det är lite fult med bingo. Åtminstone tycks de som går hit tro det.

Bingo räknas – tillsammans med bland annat spelautomater, internetpoker och trav – till de spel där risken för beroende är relativt hög. Det råder ingen tvekan om att vissa spenderar enorma summor i hallen. I foajén träffar jag en man som hävdar att han har spelat bort 400000 kronor. En kvinna berättar att hon precis ska flytta från Stockholm. Hon måste bort från bingon, annars skulle hon göra av med hela sin pension här.

Men det är inte hela förklaringen till bingons låga status. Det säger Per Binde, docent i socialantropologi vid Göteborgs universitet, som forskar kring spel om pengar.

–Dels fanns det tidigare en tendens att se all form av spel som något moraliskt tvivelaktigt. Dels har det funnits ett extra socialt stigma just kring bingo. Man har sett ner på bingon för att den inte kräver skicklighet. Nidbilden har varit att det är ett hjärndött spel för tanter och outbildade.

Lars Elwin minns hur det var på 80-talet, när han började jobba med bingo.

–Om folk såg en bekant i bingohallen så vände de och gick ut igen. Många ville inte att någon skulle veta att de spelade. Så är det inte längre, säger han.

Lars Elwin menar att attiyden till bingon har förändrats rejält. Ändå vädjar bingohallschefen på S:t Eriksgatan, Carina Berggren, till mig att jag skriva ”något positivt om bingo för en gångs skull”. Flera gånger påpekar hon att inga besökare får synas på bild, inte ens i bakgrunden, om de inte har gett sitt uttryckliga tillstånd.

–Bingo är en egen liten värld. Om man inte är en del av den så vet man ingenting, säger hon där hon står i kassan och säljer brickor.

Själv kom Carina Berggren in i bingovärlden när hon som 13-åring tog ett extrajobb i en hall. Hon blev kvar. Idag beskriver hon sitt arbete som ett kall, och låter uppriktig när hon säger att det är fantastiskt roligt, varje dag.

Entusiasmen är hon inte ensam om. Lars Elwin kallar bingo för ”det mest spännande spel man uppleva”. Många jag träffar i hallen beskriver begeistrat det pirr de får i magen när de bara är ett nummer från bingo. Elsa Björk säger att hon rabblar nummer i huvudet när hon är nära en vinst, så uppspelt blir hon.

I bingohallens rökbås träffar jag en man som avfärdar bingo som ”mest för fruntimmer”. Sedan tillägger han:

–Men visst fan är det spännande.

Nu riskerar bingohallarna att snart vara historia.

Rökförbudet var det första hårda slaget. Enligt Lars Elwin tappade hallarna 30 procent av sina besökare över en natt när det infördes 2005. Sedan kom nätbingon.

Bingosajterna har poppat upp som svampar de senaste åren. Genom att erbjuda chattkanaler har de lyckats imitera hallens kombination av spänning och umgänge.

Bingohallarna – som kom i en tid då spel om pengar i princip betydde penninglotterier eller Stryktipset – konkurrerar idag med ett gigantiskt spelutbud. Dessutom måste de enligt lag ha bingon som sin huvudinkomstkälla. Om bingogästerna blir färre måste spelautomaterna också bli färre, och hallarnas intäkter krymper ytterligare.

Lars Elwin säger att han tror att utvecklingen håller på att vända, men när jag frågar vad som pekar på det har han inget riktigt svar. När jag ber Carina Berggren om en framtidsprognos låter hon mest sorgsen.

–Jag vet inte vad jag ska säga. Vi testar nya grepp, men det blir bara färre och färre som spelar. Mina barnbarn lär inte gå till en bingohall. Jag tror att bingo i den här formen kommer att dö ut. Jag hoppas bara att det inte händer under min livstid, säger hon.

På ovanvåningen är ett spel snart över. En tjej i foppatofflor går runt och säljer nya brickor.

–50, femma, nolla, säger rösten i högtalarna.

Viola sitter kvar i sitt hörn. Hon har spelat i två timmar utan att vinna. Nu är hon ett enda kryss från bingo. Full bricka. Om det bara kunde bli 88.

–88, åtta, åtta.

Direkt har Viola handen på klockan.

”Pling.”

–Där blev det ett litet bidrag, ler hon försiktigt.

Det har blivit eftermiddag. Vid bordet bredvid plockar Elsa Björk bort tejpen från ännu en förlorad bricka. Viola reser sig och tar rollatorn för att hämta ut 295 kronor.