Old news, men: Sex säljer. Årets mest omtalade bokfenomen alla kategorier är korat sedan länge: Brittiska E L James pornografiska roman ”50 shades of Grey” (i oktober på svenska som ”50 nyanser av honom”, finns redan nu som e-bok). Dagligen har det rasslat in nya försäljningsrekord, boken som började som egenutgiven print on demand lär än så länge ha sålt runt 40 miljoner exemplar och har toppat bästsäljarlistor i månader. Den ska dessutom bli film och amerikanske Bret Easton Ellis har (allt för ivrigt?) twittrat ut sitt intresse för att skriva manus.

Samtidigt ställs frågan: Vad lockar så gränslöst med denna erotiska trilogi? Inte den litterära kvaliteten enligt kritikerna. Ingen vet, men ”mammaporr” har härmed blivit rumsrent – och deckarboomen har fått en konkurrent.

Kvinnliga författare har därtill – som Caitlin Moran, författare till humorsprängda feministmanifestet ”Konsten att vara kvinna”, konstaterade under sitt Stockholmsbesök förra veckan – fått en helt ny litterär marknad. Framtiden stavas porr.

När bandbredden nu är tillräcklig, kunskapen och intresset likaså, så har dumburken till sist fått ge vika för de nya smarta tv-apparaterna. HBO nordic lanserar i mitten av oktober sin nättjänst som bland annat innehåller en prenumererad, streamad modell där tittarna får tillgång till kvalitetskanalens stora arkiv av tv-succéer och även – inom ett dygn från avsnitten sänts i USA – samtliga nya serier. Det innebär bland annat att ”Game of thrones”, ”True blood” och ”Girls” kommer att kunna avnjutas närhelst andan faller på och på den plattform som önskas.

Även den amerikanska jätten Netflix ska lansera sin video on demand-tjänst i Sverige under hösten och därmed öppnas ytterligare ett jättebibliotek för soffkonnässörer med känsla för amerikanska tv-produktioner. Och förstås kommer den svenska tv-kartan att ritas om på allvar när ytterligare två så tunga aktörer som HBO och Netflix ska konkurrera om nordiska tittare.

Det har även surrats om att grundarna för Voddler och Boxer har utvecklat en teknik som kan liknas vid Spotify, fast för tv. Men Magine verkar ännu så länge vara i sin linda. Andra svenska vod-aktörer däremot försöker, tillsammans med de vanliga kanalernas play-tjänster, rusta för att klara det upptrappade kriget och om tittarna. Det blir svårt att klara de högre kraven från den numera allt aktivare soffpotatisen.

Det var ju ändå rätt bra marknadsföring för nya Friends Arena i Solna att dansmusiktrion Swedish House Mafia i somras sålde slut inte mindre än tre spelningar och därmed motsvarande 105000 biljetter. Om det blir beviset på dansmusikens definitiva genomslag eller fall i Sverige får vi veta i november. Men risken är stor att Friends arenas förfall sker redan på invigningen 27 oktober.

Man kan riktigt se framför sig hur de ansvariga har gnuggat sina geniknölar, funderat på hur man gör arenans invigning så storslagen som möjligt, ser till att arenan blir så kreddig att man gärna bjuder in stora internationella artister. Jo, kanske medeltidstema!? Eller lite svensk landsbygd? Och Rikard Wolff! Och där i kör utbrast de: Colin! Vi måste ha Colin Nutley. Han är så bra på att: ”plocka fram det svenska” (just det sistnämnda har de uttryckt). London-OS-komplex alltså. Danny Boyle vs Colin Nutley.

För att utöver denne kritikerkritiserade filmregissör ytterligare göra allt så där myzigt folkligt har man grävt upp artister som Orphei Drängar, Roxette, Tommy Körberg, Agnes, Kalle Moraeus, Danny Saucedo och Sven-Ingvars.

På hemsidan kan man läsa: ”Invigningen är den största och mest påkostade föreställning som någonsin gjorts i Sverige och kommer att bli något vi aldrig tidigare sett. ”Och den käcka slutuppmaningen lyder: ”Missa inte chansen att vara med om ett historiskt ögonblick som inte kommer tillbaka. ”Ja, låt oss hoppas att det aldrig sker igen. Ta med en skämskudde.

Sanningen om hur du får din drömkropp, sitter bland andra Julia Klingener och Sofi Fahrman inne med. Och nu är de redo att dela med sig. Förstås i bokform och de är båda övertygade om att ”det handlar om att träna smartare och börja äta mer matsmart för att förvandla din kropp till en naturlig fettför-bränningsmaskin”. I boken Bodylicious finns alla övningar med som på ett kick tonar ben och skapar sexiga surfmagar.

Charlotte Perrelli och hennes personlige tränare Jesper Björck har gemensamt gjort slag i saken och bjuder in till Kickstart, där du på fyra veckor ska få ordning på småätandet och hitta motivationen att svettas ymnigt så att både överskottskilon och eventuellt dåligt humör rinner av som en norrländsk vårflod.

Trenden är tydlig – efter kokboksströmmen (det har kommit ut en om dagen i flera år) som kulminerade med en LCHF-orgie i fjol så är det träningsböcker som gäller. Helst med tips och tricks, som gör träningen lättare och gärna med handfasta scheman att följa. Pekpinnar är okej. Piskor likaså. Men sannolikt är det få som förändrar sitt liv med hjälp av alla dessa självhjälpsböcker på samma sätt som hemmakockarna fortsatt oftast lagar korv och makaroner.

Men böckerna säljer bra.

En grupp kvinnor i färgsprakande huvor har satt agendan för konsthösten 2012. För att delar av den ryska perfomancegruppen Pussy Riot dömdes till två års fängelse för sin performance i Kristus Frälsarens katedral i Moskva i våras var inte slutet. Det var en enastående viktig – och på många sätt positiv – början. Den revolutionsliknande rörelse – med fokus på yttrandefrihet och jämställdhet – de har sparkat igång med sina skräniga framträdanden handlar inte bara om Putin och Ryssland, det visar det starka stöd de fått från tunga internationella namn.

Det är politiskt. Det är globalt. I höst vill alla (nåja, nästan) vara del av Pussy Riot.

Nog för att den var efterlängtad av varenda litet kryp men att göra ännu en film, ”The Hobbit” efter trilogin med ”Sagan av ringen” kändes redan det som ett tilltag att försöka skrapa ihop en massa extra slantar av Tolkiensuccén.

När sedan regissören Peter Jackson i somras deklarerade att han tänkte göra tre filmer av ”The hobbit” varav den första har premiär i december i år och den tredje under 2014, då vet man att det inte finns någon måtta på hur mycket pengar man kan försöka kräma ur Midgård.

Enligt rykten ska Peter Jackson ha inspirerats av en opublicerad längre version av ”Bilbo – En hobbits äventyr”, romanen som filmerna baseras på. Om ”Sagan om ringen” är åsikterna på liv och död. Många har alltså höjt näven ilsket och kallat tilltaget girigt och menat att man bara riskerar att förstöra handlingen.

Fast Peter Jackson gör med sin styckning bara som så många andra just nu. Även sista delen av Harry Potter delades upp. Och Twillight. Och Hunger games. Fast alla tre är betydligt längre än den roman som nu delas i tre av Peter Jackson.

Ingen hade för tio år sedan trott på utopin att vi idag skulle ha egna digitala fotolaboratorium hemma och dessutom kunna printa ut våra egna bilder.

Nu gör ännu en ny manick – 3D-printern – sitt intåg på privatmarknaden. Men nu handlar det om att skriva ut ”objekt” istället för fotografier. Reprap.org var tidigt ute med sin maskin, som inte bara kunde skriva ut enklare plastföremål, utan också reinkarnera sig själv. Dyra frakter blir ett minne blott, och när brukarna dessutom delar med sig av ritningar och källkoder på nätet så växer användandet explosionsartat och kommer på sikt att förändra inte minst designscenen.

”Precis som att ingen kunde förutspå effekterna efter ångmaskinens intåg på 1750-talet eller transistorn på 1850-talet så är det omöjligt att se den långsiktiga effekten av 3D-printern”, skriver The Economist.

Kritikerns roll har debatterats ivrigt det senaste decenniet. Har de förlorat sin makt? Vilka har i så fall övertagit rollen att bedöma kulturella uttryck och på vilka grunder? Idag har den här diskussionen om en eventuell kunskapsmässig förflackning överskuggats av betydligt större bekymmer. Todd Jason Rutherford exempelvis, erbjöd bra recensioner mot betalning på den nu nedstängda sajten GettingBookReviews.com. ”Innan han visste ordet av tjänade han 28000 dollar i månaden”, skriver New York Times. Men annars handlar förskjutningen mest om att alla idag kan vara ”recensenter” och sätta betyg på allt och alla. Bra tycker många tills semesterresans hotell enbart fått högsta betyg på bokningssajten, men där det senare visar sig att superlativerna var en bluff – recensioner skapade av vänner eller av de med eget ekonomiskt intresse.

Hur kunskap och objektivitet skapas, bevaras och sprids kommer det att talas om i höst.

Nytt ljus kan ge upprättelse, eller i alla fall hjälpa till att lyfta fram också en annan bild. Hannes Råstams journalistiska mästerverk ”Fallet Thomas Quick” har satt hanteringen av fallet med Sveriges värste seriemördare eller Sveriges störste mytoman i en annan dager. Boken kommer att leva länge och dess förträfflighet kan mycket väl lysa upp det mest kompakta höstmörker.

Även Malik Bendjellouls prisade dokumentärfilm Searching for Sugar Man, är en berättelse om en slags upprättelse. Sixto Rodriguez, som på 1970-talet spelade in skivor som ingen ville köpa, trots att han jämfördes med giganter som Bob Dylan, var omedveten om att någon samtidigt tagit med sig ett exemplar till Sydafrika där låtarna kopierades och spreds som en löpeld. Nu drygt 40 år senare vid 70 års ålder får Rodriguez äntligen leva sin rockstjärnedröm – allt tack vare en envis svensk filmskapare.

Hur mycket nytt vi kommer att få veta om Sveriges tidigare statsminister Olof Palme i Maud Nycander och Kristina Lindströms kommande långfilmsdokumentär – ”Palme” vet vi inte ännu. Filmen har premiär först 14 september. Men den kommer sannolikt att understryka kulturens fördjupande kraft och roll som ögonöppnare, om så i efterhand.

Svårare verkar det bli för Ann-Marie Åshedens bok ”Förbannelsen – Hans Holmérs öde” att lyckas åstadkomma äreräddning, eller? SvD:s kritiker Fredrik Sjöberg: ”Hans Holmér får kanske ändå den upprättelse han förtjänar. Hans ärelystnad var väl inte värre än hos andra alfahannar i ledande befattning, och den sportmässiga envishet han ärvt av sin far, medaljören från OS i Stockholm 1912, var antagligen mest av godo i sammanhanget. Hans fall och vanrykte berodde åtminstone delvis på otur. Mördaren, vem det nu kan ha varit, lyckades ju komma undan, genom list eller tillfälligheter är okänt”.

Det låter om konsten i höst. Bonniers konsthall låter konsten tona in i musiken i utställningen Mer än ljud. Turnerprisvinnaren Susan Philipsz ”sjunger” duett med sin pappa, medan den alltid lika suggestiva Matti Kallioinen ska låta sina uppumpade tyginstallationer dansa balett.

–Jag ser konst som ett psykoaktivt stimuli, mer än ett sätt att vidarebefordra färdiga tankar. Den här utställningen med sina laddade rörelser är ett resultat av mitt sökande efter vändpunken i mig själv, bortom språket. Kvar blev detta som trots sin abstraktion är väldigt kommunikativt.

En slags resa mot den kreativa nollpunkten …?

–Eller mer som meditation egentligen. Ett sätt att förhindra inflationen av vardagen, säger Matti Kallioinen.

Senast vi såg en större installation signerad Kallioinen var på Dansens hus i Stockholm där hela foajén fylldes av hans lyftfyllda skulpturer. Men upplevelsen, den suggestiva mättade känslan som ofta förknippas med den hantverksskicklige konstnären, förmedlades bäst när samma menageri premiärvisades på Milliken Gallery 2009. Då hade han sytt varenda figur själv. Den här gången har han dessutom sett till att själv också ta hand om både elektronik och programmering.

–Har man sytt så många mil sömmar som jag, så blir man tveklöst bättre, säger Matti Kallioinen som nu musikaliskt låtit sig inspireras av den amerikanske kompositören Harry Partch.

Allt i konsthallens välfyllda salar klingar nytt, subtilt och skapar samtidens kulturella ljudmatta. Samtliga verk i utställningen verkar i en slags tvärkulturell kontext som kräver både öron och ögon för att kunna avläsa. Att ljudkonstnärer släpps in i den vita kuben är varken uppseendeväckande eller något nytt i sig. Däremot är det intressant att allt fler blandar vilt bland kulturella uttryck, som festivalen Music & arts i Stockholm eller Way out west i Göteborg.

Moderna museet har låtit sig inspirerats av danska Louisiana och funderar på att till nästa höst inhysa en litteraturfestival i de spatiösa lokalerna på Skeppsholmen i Stockholm. För det är i friktionen mellan olika konstformer som det är som mest gynnsamt för nya tankar med konstnärlig verkshöjd. Och för museet i Humlebæk utanför Köpenhamn har succén varit ett faktum. Med över tolvtusen besökare och toppenrecensioner där besökare hyllat den intima känslan och lyckan över att stöta på Linn Ullmann, Nicole Krauss eller Göran Sonnevi bland inramade artefakter, så kan man väl tänka att även Moderna museet vill blanda och ge i framtiden.

Även SVT satsar på fusion. Den transmediala serien The Spiral, där samma historia utspelar sig på olika plattformar samtidigt och där verklighet och fiktion vävs in i varandra, är ett samarbete mellan sju europeiska tv-bolag och programmen samsänds i åtta länder. Dramaserie och onlinespel på en och samma gång om en misslyckad konstkupp där tjuvarna försökte stjäla sex världsberömda tavlor från lika många europeiska museum.

Utställningen More than sound på Bonniers konsthall är varken en thriller eller en festival. Men väl en utställning som tänjer gränser och vågar utforska gränslandet mellan konst, musik och installation.

–Här finns fler nödutgångsskyltar som stör, men annars är det ingen större skillnad att arbeta med en stor institution eller fylla ett litet utställningsrum, säger Matti Kallioinen.