Debut: Den drunknade, recensionsdag 23 augusti.

Född: 1978.

Gör: Deltidsredaktör på tidskriften Axess. Skriver även för Expressen och Tidningen Vi. Var flitig på communityn Skunk.

Bor: Stockholm.

Favoritförfattare: Ola Hansson, Michel Houellebecq och Per Hagman.

Om bok nummer 2 och framtiden: "Jag vill skriva jättemånga böcker framöver. En bok om konst och en spänningsroman, fast ingen deckare utan något som Donna Tartts Den hemliga historien."

- - -

Therese Bohman brukar själv recensera böcker. Om några dagar är det hennes egen debut som ska dissekeras. Hon skulle själv ha gillat den som kritiker - även om hon lättare hade identifierat sig med den för tio år sedan när hon var mer sökande och självförtroendet sämre.

– Fast om jag skulle ha skrivit en roman för att få bra kritik hade jag skrivit en helt annan bok. Den hade nog behandlat upplevelsen av en fragmentarisk verklighet och språkets otillräcklighet, säger hon med vad som väl får tolkas som ironi.

Den drunknade är titeln på Therese Bohmans roman som hon, när vi träffas, just har fått färdig från tryckeriet. Hon har redan berättat på sin blogg om när hon var uppe på förlaget och hämtade den. Hon fick hälsa på den mer etablerade kollegan Torgny Lindgren, som gratulerade henne till förstlingsverket.

– Det kändes storslaget, konstaterar hon när vi har satt oss i tidskriften Axess tjusiga lokaler vid Stureplan i Stockholm.

Som skribent för just Axess och för Expressen kultur har hon befunnit sig i förlagsbranschen i flera år. Men i början av sommaren var hon på en middag på förlaget, Norstedts - för första gången i egenskap av författare.

– Det kändes konstigt att tänka på mig själv som en av dem.

Den drunknade börjar med att Stella kommer till systern Marinas hus ute på landet. Där får hon för första gången träffa hennes nya man, författaren Gabriel vars första bok hon en gång i tiden älskade. Snart blir det tydligt att allt inte är lika enkelt och vackert som systerns prunkande trädgård. Det svarta under ytan letar sig upp och rör sig mot destruktiv kärlek, vilsenhet och skuldkänslor - allt tätt, otäckt, poetiskt skildrat, som i en dimma.

Therese Bohman fick idén när hon för åtta år sedan pendlade med buss över östgötaslätten mellan hemmet i Norrköping och Linköping där hon läste litteraturvetenskap. Landskapet gav henne miljön och personerna.

– Fast det mest konkreta var stämningen, det tryckande, instängda, klibbiga. Det var det som fick mig att börja skriva, snarare än att jag hade en klar berättelse framför mig.

Hon hade länge velat skriva en bok och hade gått en skrivarutbildning på folkhögskola. Men det tog åtskilliga år innan hon satsade på att bli klar med romanen. Det var i en period - just en så regnig november som beskrivs i Den drunknade - när hon inte hade så mycket jobb.

– Jag hade trott att jag skulle debutera med en novellsamling, för jag tycker det är så svårt att skriva långa saker. Det pratas inte om hur svårt det är att skriva en hel roman. Det är väldigt komplicerat att få handlingen att hänga ihop.

Varför var det viktigt att få klart boken?

– Jag kände väl att jag skulle bli så himla stolt. Nu tänker jag att jag borde ha skrivit den tidigare, men jag trodde inte jag var tillräckligt bra.

På första sidan i Den drunknade står ett citat av dekadensförfattaren Ola Hansson. Therese Bohman har inspirerats just av författarna från förra sekelskiftet.

– En stor del av mina egna upplevelser av konst och litteratur har handlat om stämningar. Jag kan bli helt uppslukad av det. Det är därför jag gillar allt sådant från förra sekelskiftet där man formligen frossar i det.

Hon ler när jag påpekar att hon även verkar fascineras av författarmyten, ett tema som finns i boken. Med ett leende räknar hon upp författarporträtt, bland annat Carina Rydberg vid en bardisk, som hon minns.

– Jag gillar författare som är som popstjärnor, som är tydliga på något sätt, som Carina Rydberg, Per Hagman och Christine Falkenland.

Är det ett sådant liv du planerar nu?

– Nej, haha. Det verkar ha varit roligare att vara författare på 80-talet och i början av 90-talet. Författarna hade mer popstjärnekvalitet då.

Men du kallar dig författare?

– Nej, det gör jag inte! Man måste ha åstadkommit lite mer för det. En bok till i alla fall.

Debut: Corpus delicti, recensionsdag: 12 okt. Den första i en serie om tre deckare.

Född: 1976.

Gör: Rättsläkare. Vill fortsätta jobba som det.

Bor: Malmö.

Favoritförfattare: Donna Tartt och Donna Woolfolk Cross (som har skrivit Påven Johanna).

Om bok nummer två: Skriver på uppföljaren. "Det är jätteroligt, det är nog bra att skriva en hel del innan man får höra för mycket om den första."

- - -

Hur ser man att någon har dött av hängningen och inte av något annat tidigare? Hur avgör man exakt när en människa dog? I deckaren Corpus delicti öppnar sig en ny värld - åtminstone för den som inte är insatt i rättsläkarens arbetsdag. Det är kusligt, äckligt och fascinerande.

Elias Palm vet vad han skriver om. Han är själv rättsläkare i Lund.

– Man får återkommande frågor, som om vi använder den vita krämen under näsan som Jodie Foster gör i När lammen tystnar. Det var inte motivet när jag skrev, men jag hoppas boken förmedlar att det är ett spännande jobb och att vi gör så mycket mer än bara obducerar.

I sin debut gestaltar han rättsläkaren Ella Andersson, hennes liv i obduktionssalen och utanför. Snart snubblar hon över ett lik som visar sig ha band till hennes egen släkt. Allt mynnar ut i en berättelse om att konfronteras med vem man är, våga stå för det - och att älska den man vill.

Att ha en kvinna som huvudperson föll sig naturligt.

– En manlig rättsläkare i 30-40-årsåldern skulle bli för nära, jag vill inte att folk ska tro att jag skriver om mig själv. Jag ville dessutom ha en karaktär som var duktig, smart och snygg, men ville ju inte att läsarna skulle tro att det var på det viset jag uppfattar mig själv.

Ella är lite yrkesskadad. Hennes skarpa blick registrerar tecken på olika sjukdomar eller skador på personer hon möter även utanför arbetet. Den där blicken har Elias Palm nytta av som författare.

– Mitt jobb bygger på att det är detaljerna som räknas. Det behöver inte vara på kroppen, det kan vara något i polisrapporten som sticker ut, man blir lite lagom misstänksam.

Temat, att stå för den man är, grundar han på sin omgivning. Mer konkret vill han inte gå in på det. Men på ett sätt handlar det helt klart om honom själv: Att våga bli författare.

– När jag skulle välja utbildning tänkte jag att det finns ett par, tre stycken val: jurist, ekonom, läkare... Sådant som passar när man har bra betyg. Det som var en chansning, som att skriva eller måla, fick stå tillbaka. Därför skrev jag i det dolda i flera år.

Vad var du rädd för?

– Att misslyckas och att folk skulle tänka: "Vem tror han att han är? Ska han försöka med det också den där fjanten?" och tro att man siktar på att tjäna miljoner.

Visst, en deckare är väl det mest lukrativa man kan debutera med. Men Elias Palm skrev den inte avsiktligt som det. Det blev så när han började skildra sin arbetsmiljö och när förlaget skulle etikettera den.

– Förlagen letar ju efter en ny Stieg Larsson, men när man skriver är man glad om den blir läst av någon överhuvudtaget. I nuläget är pengarna försumbara kan jag avslöja.

Lite framgång har han redan haft. Boken har sålts till både Norge och Danmark.

Vad tänkte du när förlaget ringde?

– Jag hade ett missat samtal på mobilen, men trodde att det var polisen eftersom jag hade jour. Jag ringde upp telefonsvararen - och så var det Pelle Andersson på Ordfront. Det kändes helt overkligt att de ville trycka det jag hade skrivit.

Debut: Radhusdisco, recensionsdag: 8 september.

Född: 1970.

Bor: Göteborg.

Gör: Programledare i Christer i P3.

Favoritförfattare: Erlend Loe, Herman Hesse och Haruki Murakami.

Om bok nummer 2: Har börjat skissa på en fortsättning på Morris historia.

- - -

Dallas, mordet på Palme, apartheid, Carola och tidningen Okej. Den som är född på 70-talet känner igen sig i tidsmarkörerna i uppväxtskildringen Radhusdisco. Dessutom får man läsa om huvudpersonen Morris första kyss, dåliga och bra lärare, knasiga klassresor - och om radhusområden. Allt utspelar sig i Trollhättan, där "alla vägar leder till Saab".

Det är en enkelt berättad historia som löper från lågstadiet till högstadiet. Men var allt så där skruvat? Jodå, säger Morgan Larsson.

– Mycket har jag tagit bara rakt av, 85-90 procent av händelserna är sanna.

Att hans debut blev en uppväxtskildring är en slump. När han flyttade till Göteborg och berättade om Trollhättan reagerade många med: "Va, är det sant?" Han upptäckte att det var "bra stories".

Till skillnad från andra liknande romaner är Radhusdisco ingen uppgörelse, varken med familjen eller småstaden.

– Det händer ju mycket jobbigt också när man växer upp, men jag ville lägga fokus på det som är kul.

Några av hans kompisar har läst manuset. Flera har känt sig hedrade, några har sagt: "Maskera mig ordentligt!".

– Det är en hyllning även om jag skriver om smått dåraktiga människor.

Hur nära dig ligger Morris?

– Jag är inte Morris. Men det finns samtidigt ingen i hela världen som är så mycket Morris som jag.

En sak som känns igen från (för) många manliga uppväxtskildringar är allt onanerande.

– Det är ju kanske den största förvandlingen man är med om. Det kändes stympat att inte ta med det. Många gånger när det skildras är det bara med ett skratt. Jag ville göra det med både den värme och den osäkerhet som finns där, utan att göra det snuskigt.

Morgan Larsson har inte drömt om attbli författare. Men när han började med radio för sju år sedan fick han lära sig att uttrycka sig direkt och med känsla. Det förde honom till bokskrivandet.

– Jag vill ha det så enkelt som möjligt. Det får inte får vara krångligt för då måste hjärnan analysera och då får hjärtat ta det som blir över. Jag vill att det går direkt till hjärtat.

Debut: Vinteräpplen, utkom i veckan.

Gör: Har varit balettdansös, redaktör för tidningen Julia och programledare för bland annat Melodifestivalen, Voxpop och Stjärnkockarna.

Bor: Stockholm.

Om bok nummer två: Jag hoppas jag gör lite olika saker som överraskar mig framöver. En uppföljare är ju väldigt tufft att skriva.

Favoritförfattare: Per Anders Fogelström, Joyce Carol Oates och Moa Martinson.

- - -

En hel del har antagit att Josefine Sundström har skrivit en chick lit-roman.

– Man verkar tycka att det skulle passa med chick lit för att jag är programledare. Man kanske tror att jag lever det där citylivet eller att jag ska berätta något snaskigt från tv-världen.

Hennes förläggare har jämfört Vinteräpplen med Moa Martinson och vill man försöka genrebestämma den blir det nog just arbetarlitteratur. Det är en berättelse om plågsam fattigdom på en liten ö utanför Kaskö i finska Österbotten. Där växer Mari upp med syskon och en dominant mamma, pappan är frånvarande och försupen. Där föder hon också - under tragiska omständigheter - sitt barn, Tova.

Det kommer att handla om hur förtryck och utsatthet kan föras vidare i generationer. Dessutom skildras många män som svin, som förgriper sig på kvinnor i sin närhet både fysiskt och psykiskt.

– Kvinnorna i boken har nog upplevt det så, men det är inget jag generellt tycker, säger Josefine Sundström.

Det var hennes mammas berättelser, om livet hon hade levt i Finland innan hon kom till Sverige, som blev bränslet till boken. Riktig fart på skrivandet fick hon när hon insåg varför hennes mamma hade plasttänder, att det var ett minne av det förhållande hon hade flytt ifrån.

– Jag började försöka förstå hur min mamma - som jag upplevde som otroligt stark och som inte tar någon skit - hade kunnat acceptera att leva så. Jag slogs också av hur snabbt det kan vända, att jag har haft en så trygg uppväxt och att hon inte hade det.

Hennes mamma har läst från början.

– Hon har förvånats över hur jag har kunnat sätta fingret på hur det var. Men när hon har läst helheten säger hon att det är mer som en saga som påminner om hennes eget liv.

Nästan lika noga som med att påpeka att boken är fiktiv, fast baserad på verkliga händelser, är Josefine Sundström med att hon inte har gått "kändisvägen": inget förlag har kontaktat henne om att skriva en roman.

– Det värsta som kan hända är att man dissar mig för att jag är programledare och inte ens vill ta i boken.

Debut: Engångsligg, har utkommit.

Född: 1989.

Bor: Stockholm.

Gör: Läser litteraturvetenskap, är yogainstruktör och värdinna på eventföretaget Middagsmord.

Om bok nummer två: "Jag får prestationsångest när folk frågar om jag skriver på en ny bok. Jag kan inte säga något om det."

Favoritförfattare: J M Coetzee, Erlend Loe och Alex Schulman.

- - -

Josefin Palmgrens Engångsligg förbryllar nog många med sin glättiga rosa yta. Hon tycker att det är kul att förvirra folk så att de inte vet om hon har skrivit "prettofragmentariskt" eller chick lit.

– Boken beskriver både lite av den unge Werthers ångest och av Carries betraktelser från baren i Sex and the city. Jag tycker om udda blandningar.

Vi möts på en för författare darrig dag - recensionsdagen. Kritikerna är delade. SvD:s kritiker tycker att hon har talang, men att hon borde ha använt den till ett bättre tema. DN kallar vissa partier för bottennapp. Men i GP tycker recensenten att hon har hittat sin röst, liksom i Sydsvenskan.

Josefin Palmgren är upprörd - men bara lite och upprepar att hon inte har "något feministtänk i huvudet" - över att en manlig recensent hoppades på att hennes huvudperson skulle "porra loss". Samtidigt är hon nöjd.

– Många var överens om att jag har talang, det är det viktigaste. Jag tycker själv att det är en bra bok och ett relevant ämne. Det som jag däremot aldrig kan veta är om jag har ett unikt språk eller bara är pladdrig, om jag har talang eller fick en fullträff bara för att jag skrev om ett ämne som Bonniers ville ha.

Det var roligare att utvärderas än hon hade föreställt sig.

– Jag kan bli lite fnissig över att de har formulerat sig om och har haft så starka känslor för min bok. Vissa har ju skrivit att man väl inte ska vara så hård mot en 21-åring, men jag är glad att de tar den på allvar. Jag vill bli jämförd med mina litterära förebilder, inte ses som en amatör.

Hennes bok handlar om Klementin som har fått jobb på en reklambyrå i Stockholm, i snabbt tempo får man läsa hennes cyniska tankar om vänner, pojkvänner, familj, uteliv, ensamhet och sex. Fast det sistnämnda utövas - som många har påpekat - inte så mycket, titeln till trots.

Engångsligg baseras på verkliga händelser som Josefin Palmgren har blåst upp. Hennes idé var att skriva om en tjej som funderade kring polygami och monogami.

– Men när jag skrev blev hon mer verklig och alla hennes cynismer fick ett djup. Hon blev inte den där Pippi Långstrump som bara ligger runt utan det finns ett lager under som säger något annat.

Ser du själv Engångligg som en generationsroman?

– Det är en jättefin komplimang om någon tycker så. Men för mig är det ett lika fint epitet som att den skulle kallas "blivande klassiker" och det kan jag inte svara på själv.

Vad säger den i så fall om din generation?

– Mest av allt att alla är så förbannat rädda. Tjejerna som Klementin klagar på är rädda för att uppfattas som ohippa. Men Klementin klagar på dem för att hon själv är rädd för att uppfattas som att hon skulle vilja vara hipp.

Kallar du dig författare nu?

– Nä... När jag börjar klaga på att förlaget inte ger tillräckligt mycket förskott eller att folk inte köper tillräckligt många svåra böcker, då kanske... Nu tänker jag bara: "Gud vad häftigt att det här händer. Jag skulle kunna betala för det!".