Louise Hoffsten debuterade med Genom eld och vatten 1987 och uppföljaren Stygg kom året därpå. "Jag tycker Cornelislåten Lasse liten blues är på bäst på debuten som väl inte är något musikaliskt underverk även om jag hade den där tonårsenergin", säger Louise Hoffsten på sin utpräglade Linköpisdialekt.
Foto: Lars Pehrson
Louise Hoffsten har precis släppt sin nya platta Så speciell, där hon skrivit många av låtarna tillsammans med Peter LeMarc. Hon är nöjd med skivan där hon gått ifrån sin rockiga stil och istället gjort svenska låtar i amerikansk lågmäld countrystil. Det beror inte på att hon som person är trotsig och älskar att göra precis tvärt emot vad som förväntas av henne utan för att hon vill hitta ett nytt uttryck.
– Visserligen är jag en motvallskärring och om någon säger bu säger jag bä men jag har också haft en längtan att börja sjunga på svenska igen för jag känner att publiken kommer mycket närmare när man spelar live, det går under huden på ett helt annat sätt. Jag ville göra en sparsmakad platta med en less is more-attityd.
Hur träffade du Peter LeMarc?
– Det var skivbolaget som parade ihop oss och vi hittade på alla möjliga ursäkter för att inte träffas. Men så gav jag med mig, drack kaffe med honom, och det kändes helt rätt. Jag är ingen människa som sitter och tittar in i väggen och sedan komponerar. För att jag ska våga behövde jag en mentor, någon jag kunde lita på och tycka om. Och så är Peter förbannat rolig.
Louise Hoffsten slog igenom som rocksångerska 1985 med dalarockarna Sky High. Som tonåring lyssnade hon på artister som Jimi Hendrix, Led Zeppelin, Janis Joplin, Little Feat, John Lee Hooker och Howlin' Wolf. Egentligen var det inte musiken som lockade i första hand utan scenen. Hon hade planer på att bli skådespelare och har faktiskt som tonåring spelat i Tolvskillingsoperan på ABF-teatern i Linköping mot Cecilia Frode, som bara hade två repliker.
– Det är tungt. Hon spelade hora väldigt begåvat och jag gjorde huvudrollen Polly, haha.
Louise Hoffsten sökte till scenskolan och kom ganska långt i provomgångarna men så fick hon skivkontrakt istället.
– Då tänkte jag att jag sjunger något år och så söker jag igen. Men sen har det bara rullat på.
När jag lyssnat på Louise Hoffsten ett par timmar är det tre ord som bubblar upp i mitt huvud: Ta för sig. Redan i skolan styrde hon och ställde. Hon verkar liksom inte sitta och vänta på att saker ska hända utan ser till att det blåser upp en virvelvind så att hon själv och omgivningen skakar till. Som den gången hon åkte till Berlin som sextonåring och beslöt att klippa av sig sitt långa, blonda hår som räckte ner till midjan.
– Jag kunde ju inte gå omkring och se ut som en luciakandidat när jag spelar i ett rockband. Så jag gick in till en frisörsalong, kunde inte ett ord tyska och då blev det en frisyr som stod rakt upp. Brorsan och mamma grät.
Egentligen ville hon spela trummor och såg sig själv inte som sångerska i början. Hon testade som gästtrummis i punkbandet Mer kött men i slutet av giget sjöng hon istället. I publiken stod en kille från Linköpingsbandet Dysenteri som värvade henne som sångerska. Hennes pappa jazzmusikern fick med henne i tv-programmet Café Norrköping som blev helt nerringt efter framträdandet. Orsaken? Frisyren förstås.
Louise Hoffsten släppte sitt debutalbum Eld och vatten 1987 och har genom åren haft hits som Let the best man win, Hit me with your lovething, Padded bra och Sockerkompis. Hon har hyllats för rösten och sin briljans som munspelare. I år firar hon 20-årsjubileum som soloartist.
Är det en skröna att det var fler killar i publiken när du hade korta kjolar?
– Nej, så var det men nu är majoriteten kvinnor. Och jag har inte korta kjolar längre.
Ett av hennes stora lyft var när den amerikanska countrystjärnan Faith Hill spelade in Hoffstens låt Bringing out the Elvis som låg etta på den amerikanska singellistan 1999 och sålde i nio miljoner exemplar.
– Det var som att vinna på lotteri. Jag fick pengar som blev grundplåten till vårt hus.
Gillar du Faith Hills version?
– Jag tycker min är bättre!
I oktober delade Louise Hoffsten ut pris för SM i snapsvisor, en musikform som står henne väldigt nära och som varit avgörande för hennes musikaliska utveckling. Hon brukade nämligen sjunga snapsvisor som barn när föräldrarna hade fest.
– Det är klart att jag blev påverkad när jag stod där som femåring inför en massa glada, halvberusade människor som tyckte att jag var så gullig. Jag har lärt min son Adrian fler snapsvisor än barnvisor.
Sonen, som är fyra år, har hon tillsammans med skådespelaren Dan Bratt, som hon kallar mannen i sitt liv och som just nu spelar i Sound of music på Göta Lejon i Stockholm.
– Han fick jobba för att få mig. När jag mötte honom första gången tyckte jag han var snygg, väldigt mycket man. Men det skrämde mig också. ”Honom vågar jag inte lita på”, tänkte jag. ”En sån som bedrar och sviker”. När jag lärde känna honom och fick se vilken underbar relation han hade med sin dotter och med alla sina ex såg jag att det här är en bra kille.
På nya plattan finns låten Vem av oss två som tar upp ämnet styvfamilj och därmed styvdottern Cornelia.
– Det handlar om vilken roll du har när du lever ihop med någon annans barn. Du kan inte vara en mamma och i barnets ögon blir du den elaka styvmodern. Jag skickade skivan till Cornelia och hon ringde tillbaka och sa att den var jättefin. Det är också en låt om längtan för du vill komma nära eftersom du älskar hennes pappa.
I själva verket höll sångerskan på att mista sin man Dan Bratt. Historien om hur Dan och Louise fick cancerbeskedet 2003 är som tagen ur någon manusskribents övertända hjärna. Tyvärr var det en verklighet i dess mest iskalla och hårda form som nästan slog ner paret till marken. De skulle gifta sig nästa dag men blev kallade till doktorn.
– Vi fick chockbeskedet att Dan hade elakartad cancer. Ändå gifte vi oss dagen efter med våra närmaste vänner som gäster. Jag storgrät hela altargången upp till prästen. Jag tänkte att ”vafan är det här för jävla bröllopspresent vi fått”. Jag kände ändå att det var rätt för vi älskade varandra och det är ju i nöd och lust, säger Louise Hoffsten och berättar att hennes man miste sina föräldrar när han var tio år.
Du måste ha tänkt att det räcker nu?
– Jo, jag var väldigt arg och rädd. Sedan har jag insett att vi i alla fall lever och att det inte finns garantier för någon levande människa. Livet är skört och det gäller att ta hand om det. Vi får alltid leva med ovissheten men desto viktigare är det att inte bara kasta bort tiden. Och så har vi fått vår lilla, underbara son som gett oss kraft att orka.
De har precis vikt ut sig tillsammans med andra kändisar i Svenska Kalenderflickornas almanacka för 2008, där intäkterna går till cancerforskning, och Louise Hoffsten tycker inte det var något problem med att posera naken tillsammans med sin man.
– Bilden är vacker och smakfull, inget vulgo.
Själv drabbades Louise Hoffsten av den obotliga nervsjukdomen MS, multipel skleros, för tio år sedan. Hon kallar sjukdomen, som kan ge mycket svåra handikapp, för ”den objudne gästen” och är van vid epiteten ”hon som gav MS ett ansikte” eller ”lilla MS-Louise”. Det kan hon leva med och just nu mår hon bra. 1997 gav hon ut självbiografin Blues, där hon skrev: ”Jag har the blues. Den kallas MS.”
För ett par år sedan skojade hon när jag ställde tjatiga frågor om hennes sjukdom: ”Jag har alltid varit hälsosam, motionerat, tagit hand om min kropp och inte använt droger. Så plötsligt är det droger, sex och rock'n'roll för hela slanten. Jag börjar dagen med en fet spruta i magen, tabletter och hej och hå”.
När hon fick diagnosen 1997 blev reaktionen ”Det är inte sant. Läkarna har fel”. Hon tänkte på förtvinade kroppar, rullstolar och döden. Dessutom hade hennes dåvarande man precis lämnat henne. Hon fick självmordstankar och hamnade i en svår depression.
– Det var ett rop på hjälp och inte bokstavligt menat. Meningslösheten var där men jag är ju en dramaqueen. I och med att jag pratade så mycket offentligt om min diagnos, höll föredrag, gjorde två dokumentärer och skrev en bok kunde jag hjälpa andra människor i samma situation.
Är det sant att du funderade på att bli nunna?
– Ja, men det var också en flykt från alltihop. Jag besökte ett nunnekloster i Israel 1999 och pratade med nunnorna men jag kom fram till att mitt kall är att sjunga.
Louise Hoffsten växte upp i Linköping i ett hem där humorn var viktig med pappa Gunnar, känd som jazztrumpetare, innehavare av nattklubbar och skivaffärer plus att han skrev världshitten I confess, som Perry Como och Sarah Vaughan spelade in. Mamma Marianne jobbade med mode och dottern kallar henne fortfarande för ”Linköpings äldsta tonåring”. När Louise fick MS sa mamma: ”Louise, livet är kort och du kommer att vara död enormt länge, ta vara på det som är nu”. Det gör dottern som absolut inte ser sig som ett offer.
– Nej, säger hon med eftertryck. Jag kan leva av musiken, har träffat mitt livs kärlek, har en son, vi bor jättebra. Herregud, det är inte synd om mig. I början tänkte jag ”varför jag” och var arg på Gud och alla. Nu känner jag ”varför inte jag?”. Det är klart att jag också ska få mitt.
Jobbar du aktivt med MS?
– Bakom kulisserna. Jag föreläser ibland och det är fruktansvärt att så många unga människor drabbas av sjukdomen. Därför är det viktigt att visa att jag lever, är aktiv, har barn, familj - allt det där man inte tror att man ska ha när man får diagnosen. Jag kan utnyttja mitt kändisskap för att sätta lite press på politiker, läkare och forskare så att MS får mer prestige.
Louise Hoffsten har under åren drabbats av skov, en sjukdomsterm som betyder att man blir tillfälligt sämre under en tid och numera haltar hon lätt. Men hon brukar skoja om att en mamma med en kronisk sjukdom som inte alltid kan hålla i sitt barn ”måste ha en jävligt stadig karl som hon kan lita på. En som tar sitt ansvar och inte smiter så fort det börjar blåsa lite”.
– Ja, det stämmer förutom att han fick cancer när jag var gravid, ler Louise Hoffsten.
