Jag tittar på modevisningar från de städer som redan presenterat sina höstkollektioner och jag går på bio. Ser Frost/Nixon, Sam Mendes filmatisering av Revolutionary Road, en förhandsvisning av Richard Curtis The boat that rocked och läser alldeles för många intervjuer i helgbilagorna med skaparna av – och skådespelarna i – Mad men vars andra säsong ovanligt sent börjar på BBC nu.

Och plötsligt står det klart att det egentligen bara finns en modetidning man egentligen behöver läsa för att förstå vår tid.

Good Housekeeping.

Varför bemöda sig med Fantastic Man, avantgardistiska danska kvartalsmagasin eller glossiga brittiska Love när Good Housekeepings recept, konservativa linnedukar och trygga förkläden presenterar det år – 1961 – det egentligen borde stå i almanackan nu? När till och med varuhuset Selfridge’s omfamnar finanskrisens trygghetstörst och låter Barbours oljerockar ta över hela herrvåningen?

Omvärlden har precis hunnit ikapp den nyss avlidne författaren John Updikes skarpsynta sätt att observera hur oberörd den pre- JFK:ska villaförorten förblir av omvärlden, av krig eller politiska förändringar.

Små män i gråa kostymer och hornbågade glasögon kommer alltid att sitta på pendeltåg med hatten artigt på portföljen.

I Notting Hill-författaren Richard Curtis nya film är det 1966 och Kenneth Branaghs gråa regeringskanslist vill till varje pris stoppa en alternativ piratradiostation.

Vi vet från första stund att han inte kommer att lyckas. I filmen alltså. I verkligheten, utanför biosalongen, skulle kanslistens nutida motsvarighet förmodligen vara producent för Idol eller Let’s dance.

Så det är inte den underliggande drömmen om förändringar som gör det välstädade sena 50-talet så relevant just nu, snarare är det insikten om att framtidstro, precis som en strykfri nylonskjorta, är något vi måste gå tillbaka femtio år i historien för att verkligen kunna känna.