Hovsångerskan och sopranen Elisabeth Söderström var för nyfiken och för intelligent för att låsa sitt konstnärskap i perfektionismens tvångströja.
Men samtidigt exceptionellt modig. Medan hennes mindre begåvade kolleger uppbådade all sin mentala kraft för att täcka över sin osäkerhet, vågade hon ställa ut sitt nakna, ängsliga hjärta liksom till allmänt beskådande. Det fanns alltid något fragilt och sårbart i hennes härliga och alltmer generösa röst som en ständig påminnelse om att ingen är mer än människa.
Men sällan har en världskarriär startat mindre löftesrikt än hennes, ty av en slump har provsjungningen för radion blivit bevarad. Att i den obetydliga och osäkra flickrösten på det gamla stålbandet försöka hitta ens det minsta frö till en slumrande storhet är lönlöst. Inte heller anar man den enorma energi och målmedvetenhet, som redan efter ett år hos den legendariska Madame Skilondz - liksom Elisabeths exilryska mamma före detta elev vid S:t Petersburgs konservatorium - förde den unga studentskan till Drottningholmsteatern, där hon vid just fyllda tjugo år debuterade i en Mozartopera den 31 maj 1947.
En hypotes till förståelsen av vad som formade Elisabeth Söderströms personlighet kan vara att hon tycks ha varit mer musikalisk än röstbegåvad.
Hon var tvungen att kämpa om varje ton, men i den kampen utmejslades ett medvetande som gav hennes psykologiska rollgestaltning och romanstolkningar en närmast grafisk konturskärpa samtidigt som den oerhörda aktiviteten i hennes hjärna kanske förklarar hennes starka utstrålning och närvaro. Den som upplevt hennes Marie i Wozzeck glömmer aldrig mötet med en fattig mor som förtjänar att älskas trots sin svaghet. Eller hennes Susanna i Figaros bröllop, så oändligt åtråvärd just för sin blixtrande intelligens. Eller som förgäves sökt stoppa tårflödet medan hon som Marskalkinnan i Rosenkavaljeren uppbådar all sin värdighet inför det oundvikliga avskedet till sin ungdom.
Det avsked som smärtade henne själv mest var nog till offentligheten, som hon nästan klamrade sig fast vid. Åren som chef för Drottningholmsteatern 1993-96 var ingen lyckosam reträtt eftersom den enda begåvning hon saknade var administrativ talang. Men hon längtade tillbaka till de utländska gästspelen och till Kungliga Operan, som hon tjänade i trettio säsonger, först som stipendiat 1949-50, därpå som solist och från 1959 som hovsångerska.
Hennes stora förlösande humor var hennes kanske främsta tillgång, och Elisabeth Söderström tycks ha gjort allt mellan spex och allvar som var möjligt för en sångare ur hennes generation. Det mesta av detta har bevarats på skiva och video men vad som fattas är hennes obeskrivligt uppfriskande och tankeväckande masterclasses.
