Sisela Lindbloms roman De skamlösa utspelar sig på en damtidningsredaktion. ”Det ger en bra bild av det dubbla med konsumtionen: Det är något som lockar och något man vill vara del av, samtidigt som det bygger på en lögn.”
Sisela Lindblom är både glad, förvånad och lite irriterad när vi ses i Söderhallarna i Stockholm.
– Det är kul att jag har fått uttrycka vad jag tycker i olika sammanhang och att det har tvingat folk att definiera sina åsikter.
Berättarjaget i romanen växlar mellan de två ”skamlösa” damtidningskollegorna Tito och Nathalie och Titos pojkvän Erik. Gemensamt har de – som ett resultat av den genomkommersialiserade värld de lever i – en dyster, värderande syn på sina medmänniskor.
Fast det är inte boken i sig som har fått en lång rad skribenter att uttrycka åsikter så fingrarna blöder. Det är i stället det Sisela Lindblom sa i en intervju apropå romanen i Dagens Nyheter i mars. Som att det är ”gravt omoraliskt” att köpa en väska för 70 000 kronor ”när det finns människor som inte har råd att åka på semester”.
Sisela Lindblom konstaterar att nog ingen av dem som kritiserat henne har läst boken.
– Det bekräftar bristen på fördjupning. En författare på bild i DN betyder något i största allmänhet och så skriver man om det.
Johan Wirfält på gratismagasinet Rodeo var en av dem som gick igång: ”De nostalgiska kulturkoftorna slår vilt omkring sig, allt som över huvud taget kan etiketteras som mode är fienden och måste tystas”, bloggade han.
– Kulturkoftor? Vad är det? De tycker att det är fel att jag uttalar mig om det här för att jag har något slags maktposition. Men jag tycker inte att jag som kulturarbetare i dag talar ur en stark maktposition. Kulturarbetare ska vara entreprenörer och om de inte är det finns det ingen nytta med dem.
Sisela Lindblom upplever också att kritiken om konsumtionshetsen är aningen missriktad. Den debatt hon hade velat föra – och det hon tycker att boken egentligen handlar om – är kommersialiseringen av medierna.
– Samhällsdebatten och kulturklimatet har blivit så kommersialiserat att det inte finns plats för vissa diskussioner och för fördjupning. Men medierna är ju en del av konsumtionen så det faller väl inom samma ram.
Hon tycker dessutom att en del reaktioner har varit märkliga.
– Som att man kan få lyxkonsumtionskritik och satir över Stureplan att bli folkförakt. Man vill avpolitisera allt.
Fast bakvägen har det framkommit att debatten handlar om klass och politik, tycker hon. Hon exemplifierar med frilansskribenten Isobel Hadley-Kamptz ifrågasättande när de två möttes i P1: Varför ska inte de som inte har råd också få drömma om att konsumera?
– Då blottade hon sin åsikt. Jag tycker att vi ska börja med att se till att alla har råd med saker.
Men varför är Sisela Lindbloms bok och det hon har sagt så känsligt att diskutera? Hon funderar.
– Skam är ju ett starkt ord, många reagerar nog på titeln. Men språket i romanen kan säkert också väcka reaktioner. Jag undersöker ett språk som jag har sett i bloggar och i krönikor: Det här snabba och förenklade, där resonemangen inte alls hänger ihop och där allt är individualistiskt. I min bok har resultatet av det språket blivit fruktansvärt oempatiska människor.
Hur kommer du själv undan konsumtionshetsen?
– Jag kommer inte undan och jag eftersträvar inte heller att leva asketiskt. Men jag vill inte börja tänka på människor på det där sättet – i kategorier och vilken nytta man kan ha av dem.
Är det helt fel med konsumtion?
– Nej, men med värderingen att det är det man konsumerar som gör att man blir en bra människa. Men när jag pratar nu pratar jag ju utifrån politiska åsikter jag har. Jag gick inte in i boken med tanken: ”Nu ska jag sätta dit Stureplansmänniskorna”.
Ja, vad var egentligen utgångspunkten när hon började skriva?
– Att undersöka lustprincipen, att alltid låta lusten styra, och lockelsen att befinna sig i den här världen jag beskriver. Fast det var inte så lustfyllt, upptäckte jag.
