I sin första reportagebok Flickan och skulden, som kom 2002, beskrev Katarina Wennstam hur våldtagna kvinnor inom rättsväsendet kan råka ut för vad som kan kallas en andra våldtäkt. Hade tjejen kort kjol? Var hon full? Ja, då får hon skylla sig själv är ofta domstolens slutsats, visade hon.

I En riktig våldtäktsman rotade hon runt i frågan vem Våldtäktsmannen är. Inte den som medierna får oss att tro - mannen med invandrarbakgrund som hoppar på tjejer i mörka gränder. Nej, det är minst lika troligt att Våldtäktsmannen är en vit, medelålders, välbärgad familjefar.

I romanen Smuts slår hon samman temat i de hyllade faktaböckerna till en fiktiv berättelse.

Genom den hoppas hon nå fler med sitt budskap. Men framför allt uppfylls en dröm.

- Jag har längtat efter att skriva mer utifrån min egen fantasi. I en roman kan jag inte luta mig tillbaka på domar och långa sjok med citat av personer jag har intervjuat. Nu måste jag komma på vartenda ord, säger hon när vi träffas i hennes julpyntade hus i Nacka.

Hon är föräldraledig, men i dag är hennes man hemma och tar hand om nio veckor gamla Moa och treåringen Emil under intervjun.

I Smuts berättas om den framgångsrika advokaten Jonas Wahl som bor i en stor villa med sin lika framgångsrika fru, tv-chefen Rebecca, och deras två barn.

Jonas Wahl får i uppdrag att kommentera en rättegång om trafficking. Ganska snart visar det sig att han själv inte har rent mjöl i påsen. Den perfekta ytan börjar krackelera.

Samtidigt får läsaren följa dottern Emma som får erfara att en tjej inte bör visa att hon har en egen sexualitet. Då kan hon bli kallad ”kåtis” i skolan.

Lika naturligt som att ta steget till roman, lika självklart var det för Katarina Wennstam att behålla ämnet - samhällets syn på unga kvinnors sexualitet och mäns skuld.

- Jag kommer nog aldrig att skriva böcker som inte är samhällskritiska. Jag skulle inte kunna skriva en deckare där någon dör helt utan mening och så ska man lägga pusslet. Jag fascineras av att ta tempen på nutiden.

Hon pekar på boken som ligger i den beigea soffan.

- Det som händer i Smuts är väldigt mycket 2000-tal. Både den typ av sexköp som skildras och hur rättsväsendet hanterar det säger mycket om var vi befinner oss. Vi har en jämställd fernissa, men skrapar man på ytan finns det kvar mycket gammalt tänk kring kvinnors värde.

Man efter man i romanen visar sig vara en stor skit. Nästan utan reflektion tar de sig rätten att göra vad de vill med kvinnors kroppar. Och frågan som pockar på uppmärksamhet blir oundvikligen: Är det så här illa? Ja, lyder det säkra svaret.

Det finns särskilt vissa saker som Katarina Wennstam har märkt är en överraskning för många. Som att domar om sexbrott nästan alltid skickas till en boxadress eller till jobbet, sällan hem till någon.

- Gör man det är de singlar, men de flesta som köper sex är ju familjefäder. Det är inte olagligt att skicka domarna till en annan adress. Men jag har aldrig stött på det i andra typer av domar.

Just i fallet Jonas Wahl blinkar frågan extra mycket: Är verkligen även män som han torskar?

- Ja, det är klart att de finns i rättsväsendet också. Det vet vi ju, med den sexköpande HD-domaren och en rad andra domare. Och det är inte heller så att det inte finns sexköpare i polishuset, på åklagarmyndigheten eller i advokatsamfundet.

Med sina första böcker bidrog Katarina Wennstam till att sätta igång debatten om synen på kvinnors sexualitet i rättsväsendet och övriga samhället. Hon tycker att en del har förbättrats.

- Madeleine Edwards som är åklagare i Smuts har sina verkliga förlagor - åklagare jag mött som kämpar i motvind och brinner för att sätta fokus på torskarna. Det gör vi inte överlag i Sverige - trots att vi har kriminaliserat sexköp.

- Vi vill helst inte veta av att det finns en massa Jonas Wahl där ute. Det är därför jag har valt att inte sätta kvinnorna i fokus i min roman. Det är inte av bristande medkänsla utan för att alltför mycket fokus har varit på tjejerna, säger hon och lyfter upp Emil som har tröttnat på att mamma bara sitter i soffan och pratar.

Katarina Wennstam betonar att lagstiftningen har gått undan de senaste decennierna, men att attityderna inte hänger med.

- Olikheten mellan könen har suttit i väggarna i rättssystemet i alla tider. Det är klart det inte tvättas bort på en kvart.

Det som får henne att klamra sig så hårt fast vid de här frågorna är i första hand att hon själv aldrig har accepterat att hennes liv ska vara annorlunda för att hon är kvinna, att hon förväntas ha en viss typ av sexualitet och ta mindre plats.

Dessutom har hon alltid varit intresserad av vad kriminalitet säger om samhället. Och i sitt jobb har hon märkt att brott som drabbar kvinnor betraktas på ett annat sätt än andra brott.

- De tillhör den privata sfären och anses ofta vara sådant man inte ska peta i.

Men hur mycket tror hon då att hennes driv och hennes böcker kan förändra?

- Syftet att förändra världen var nog mer uttalat med de andra böckerna. Med Smuts vill jag få till ett dubbelpipigt gevär, den ska både underhålla och förändra.

I huvudet skrivs redan en ny roman. Men efter föräldraledigheten kommer hon att fortsätta som reporter på SVT, det är därifrån hon får idéerna till sina böcker.

Hon skulle däremot aldrig uthärda att vara enbart nyhetsreporter.

- Jag har gjort x antal inslag om trafficking. Till slut blir man galen för att man inte får berätta hela historien. Det är ju därför jag har skrivit en roman.