En lerkruka faller mot golvet, kantiga bitar blir liggande kvar.
Första rösten vittnar: Som en blixt från en klar himmel. Allt har brustit, gått sönder i vassa skärvor. Du sade det bara en kväll: ”Nu går jag, står inte ut längre.”(...)
Tredje rösten vittnar: Ett splittrat hem. Varje gång rivs såren upp när jag skils från barnen. Om och om igen (...)
För några veckor sedan arrangerade Ingela Bendt ”När det känns som allt har brustit”, sin mässa för separerade i Katarina kyrka i Stockholm. Förra gången var i Storkyrkan, dit hon hade tagit med sina egna lakan som sörjande människor kunde få slita itu. Denna gång fanns ett träkors, en hammare och stadiga spikar för den som ville banka ur sig sorgens svartaste förtvivlan.
- Helst skulle jag vilja att folk ropade ut sin klagan, som Bibelns kvinna i Rama när Herodes dödat hennes barn. Men ingen ger upp ramaskri i en svensk kyrka. Det är lättare att riva sönder lakan eller slå i spikar.
Låt oss stanna där, bara för en kort stund. Allt kommer snart att bli
utrett och förklarat. Vi måste bara ta oss till Ingela Bendts arbetsrum på Söder, sätta oss i soffan där hon helst ligger och skriver med datorn på magen, hälla upp en kopp te - och lugna henne med att denna text inte bara ska handla om död och elände och människors behov av riter för att komma igenom sorg och smärta. Eftersom hon själv, egentligen och mycket hellre, vill påminna om den glädje som också finns i livet.
- Jag är en glad person, har lätt för att skratta. Att jag förlorade två barn hör också till min historia. Liksom att jag separerade från deras pappa. Men jag vill absolut inte bli definierad som Den Sörjande igen. De där åren är över för länge sedan. Ärren finns kvar men de gör inte längre ont. Sedan dess har jag ömsat flera skinn, mött andra män.
Bibeln kan bekräfta:
”Allt har sin tid,
det finns en tid för allt som sker under himlen...” (Predikaren 3:1).

Sorgens tid för Ingela Bendt började med att hon födde tvillingar hösten 1984. Dottern Maya dog efter 13 dagar. Sonen Olle dog i
plötslig spädbarnsdöd på midsommarafton 1985, då var han sju och en halv månader gammal. När världen rämnade insåg journalisten och författaren Ingela att orden inte räckte till. För de mest känslostarka händelserna i våra liv återstår mest klyschor och slitna schabloner.
- Dessutom blev jag som ett barn, kände mig liten och övergiven. Utan ord.
Läkningen fanns i tystnaden, i den nödvändiga resan inåt. Ingela Bendt genomsökte väg efter väg; började meditera, åkte på retreat, drog lärdom av sina drömmar, av händernas möte med lera, av dans, musik - alla uttryck hon kunde hitta. Så skapade hon sin första mässa, ”Vår ogråtna gråt”, för föräldrar som mist sina barn - med ett isblock som symbol för frusna känslor. ”Separationsmässan” blev ett slags fortsättning och hon betonar, flera gånger, att den inte bara vänder sig till par som separerat. Det finns så mycket annat att sörja: barn som flyttat hemifrån, ett arbete som man tvingats lämna, ett hem som man inte längre kan behålla, ett husdjur som dött.
-
Riten hjälper oss att hitta ett sammanhang. Vi lever i en knepig tid, där allt anses möjligt och ingenting omöjligt. Så ökar vår förvirring. Allt är så lösligt jämfört med när jag växte upp på 50- och 60-talet.

Hjälper riterna oss att sörja mindre?
- Det handlar inte om det. Riten pekar på en väg, ger riktning i kaos. Människor kan behöva hjälp att uttrycka de motstridiga känslor som finns i en sorg, att bryta onda cirklar - eller stämma av var de befinner sig på sin vandring mot försoning. För det är dit vi måste nå. Mot ett avslut, en övergång. När vi gått till botten med vår sorg måste vi kunna lämna den, få den ur kroppen.

Varför då?
- För att ge plats åt glädjen.

Hur vet man att man nått sorgens botten?
- Man är helare, friare. Så kändes det i alla fall för mig. Tre år efter att tvillingarna dött blev jag gravid igen, med Ville, han som verkligen ville komma till livet. Då kändes det som jag rent bokstavligt lyfte sorgen ur min kropp.
Separationsmässan bygger på de fyra elementen: jord, eld,
luft och vatten. Varje element finns representerat vid en egen ”station”, i varje väderstreck. Ingela Bendt berättar målande om elden som brann i en urna utanför Katarina kyrka. Den var till för att bränna upp lapparna, där deltagarna skrivit ner de känslor som de ville bli av med.
På en annan lapp hade de fått skriva ner de känslor som de ville behålla, värna om.
- Den lappen kunde man stoppa ner i fickan, behålla som minneslapp.
Vid en annan station fanns lera och möjlighet att rent handgripligt ge uttryck åt det ordlösa. Därefter kom korset, hammaren och spikarna. Vid den fjärde stationen fanns vatten. Skålar med rent, friskt vatten. Andra skålar med svart, bläckfärgat vatten. Plus värmeljus och tändstickor.
- Min tanke var att människor skulle tända ljus och sätta ut dem på vattnet. Också på det svarta. Många sörjande som jag mött är rädda för sig själva, vill inte se vad de bär inom sig. Men alla känslor måste vara tillåtna, vi måste belysa också de fula och farliga - annars blir vi aldrig av med
dem.
Mässan avslutas med den välsignelse som Ingela Bendt själv formulerat:
”Lev ditt eget liv och inte någon annans.
Res dig upp och gå den väg som är din
och ingen annans.
En stråle belyser just din väg,
även i midnattsmörkret.
Lär dig läsa tecknen...”

Hon har själv förlorat två små barn och därefter, flera år senare, gått igenom en separation. Barnen var en del av henne själv, hon talar om åren när hon var sin sorg, när den flätades in i allt hon gjorde. Att skiljas från en vuxen människa var en annan process.
- Det betyder inte att skilsmässosorgen är mindre, enklare. Snarare kan den vara mer komplicerad och motsägelsefull. När barnen dog sökte jag tystnad och ensamhet. Ändå var vi två, hade varandra. Efter separationen från min man var jag mer ångestfylld, hade svårare att vara ensam.
I den bästa av alla världar stärks kärlek och gemenskap när ett barn dör. I verkligheten går många äktenskap sönder, relationen klarar inte påfrestningarna, kanske för att många kvinnor och män sörjer på olika
sätt. Hon vill tala, han vill vara ifred. Enligt Ingela Bendt måste man ha haft det bra, innan. Annars kan sprickor vidgas till avgrundsdjup.

Hörde din egen separation ihop med dina barns död?
- Troligen var det så. Deras pappa och jag utvecklades isär, kunde inte följas åt.
Hon sitter tyst nu, begrundar regnet som rinner på Solidaritetens hus tvärs över gården, markerar att här har vi nått en gräns. Sen snurrar hon runt på stolen, mildrar tystnaden med ett skratt.
- I grunden är jag en skojfrisk människa.
Vi drar andan genom att titta bakåt: Ingela Bendt växte upp i Mjölby, på S:t Persgatan i kvarteret Himmelsporten. ”Visst är det en vacker adress?!” Genom hennes barndom hördes dunket av tågen som passerade - och tidigt lärde hon sig att längta bort, bort.
Men hon blev inte jurist, som sin pappa. I stället valde hon att bli journalist, med förkärlek för resor. På sin hemsida sammanfattar hon: ”Förflyttningar. Asien. Ett halvår i krigets Libanon, i Beirut, i de palestinska flyktinglägrens exil och
hemlöshet. Jordanien. Ofta USA. Också med barn. Äldste sonen (-81) fyllde två år på en reportageresa till Maldiverna och blev nitton i Mocambique.”
Hur är du som mamma, i dag?
- Rätt frejdig och inte alls så överbeskyddande som jag hade kunnat bli, även om min ängslan är lättväckt. Barnen står nära mig, jag pratar mycket med dem. Om allt. Också om sorg. Det gjorde man aldrig i mitt barndomshem.
Med ritens hjälp vill hon lära oss gå vidare, när tillvaron brustit. Vilken symbolisk form tog hennes egen sorg?
Hon sätter sig tillrätta, som inför en lång berättelse. Jo, det var så här: Efter barnens död fick hon en inre bild att marken rämnade och att en skimrande pärla stack upp ur jorden.
- Vid ett senare tillfälle deltog jag i en övning där vi skulle arbeta med symboler i lera. Jag valde att forma den där pärlan som jag en gång sett - och placerade den i ett snäckskal. Övningen slutade med att vi satt i ring och skulle berätta om det vi skapat. Precis när det blev min tur brast snäckskalet och pärlan
spratt iväg och rullade ut på golvet. Det kändes som jag blev befriad, inte minst från min blyghet och rädsla. När jag gick på Journalisthögskolan vågade jag aldrig tala högt i klassen, inte en enda gång. Nu vågade jag bilda Föräldraföreningen spädbarnsdöd. På alla möten var det jag som talade och kämpade, jag såg det som min uppgift.
Hennes tvillingar skulle ha fyllt 20 år i höst. Hon själv har gått vidare. Kvar av sorgen finns en medvetenhet om hur det var, hur det kan vara.
- Jag vet inte hur jag ska uttrycka det. Men jag kan inte föreställa mig mitt liv utan det som hänt. Man har sitt liv med sig, alla delarna finns samlade. Mitt ser ut så här.
I framtiden hoppas Ingela Bendt att flera kyrkor, runt om i landet, ska anordna separationsmässor och i ritens form ge en aning om det hopp, den tröst och den frid som finns bortom de mänskliga orden. Dessutom vill hon samla sina egna erfarenheter i en bok. Bland många andra projekt.
- Häromdagen mötte jag en kvinna som frågade: ”Å, är det du som hittat på de
där singelmässorna?”

Är det nästa steg, att skapa rum och andrum för ensamma människor att möta varandra, kanske i samtalsgrupper?
Hon förklarar, med många ord, att detta redan hänt. Vilket också är en av idéerna med hennes mässa. Några grupper har redan bildats, andra är på planeringsstadiet.
- Behovet är enormt. Men allt hänger inte på mig, andra kan ta över. Själv vill jag hellre ägna mig åt det lätta och glädjefyllda. Att vara separerad betyder också att man är fri, fristående, öppen för det som är nytt. Nu vill jag bara ha roligt.
Vi kan sluta där vi började:
”... det finns en tid för allt som sker under himlen,

en tid för födelse, en tid för död,
en tid att plantera, en tid att rycka upp ...”
(Predikaren 3)