I måndags kväll nåddes vi av beskedet. Det är bara sju veckor sedan hon lämnade den kolumn som skulle bli hennes sista. Flickan från Auschwitz blev journalisten som vägrade ge upp. Hon levde för att skriva, hon skrev för att orka leva. Nu har hon stängt av sin dator för sista gången.

I blixtbelysning minns jag ett av våra möten, det var i januari 2007, dagen innan hon mottog det ärofulla Axel Liffner-stipendiet och hon hade precis återvänt till Sverige efter 30 år i Israel. Naturligtvis var hon glad och stolt över ännu ett pris. Samtidigt fanns tvivlet, det gnagande. Med ett rått skratt – hon var bra på att skratta, inte minst åt sig själv – undrade hon om alla dessa priser kunde hänga ihop med hennes bakgrund. Att hon varit i Auschwitz. Jo, jo, nog visste hon att hon var en bra skribent också. Men aldrig tillräckligt bra, i sina egna ögon. Bara glimtvis kunde hon luta sig tillbaka, glädjas över en lyckad formulering eller slutpunkten i en kolumn. Sedan måste hon räta på ryggen, hitta nya meningar för allt som hon varit med om, allt hon sett och hört och läst och tänkt. Ner till den enklaste men svåraste sammanfattningen, vetskapen att bröd är bröd och död är död – och att det inte finns någonting värre än att förödmjuka människor.

För ett ögonblick stillnade hon över tekoppen, sedan snöt hon sig och blev som vanligt igen: karsk och klok och icke-sentimental. Verbal. Snabb i tanke och mun. Och med den sällsynta förmågan, som Jan Guillou sammanfattar i Stefan Jarls film Flickan från Auschwitz, ”att kombinera passion och hederlighet.”

Lägerfången A 3709 Cordelia Maria gick igenom helvetet, kom ut på andra sidan – men glömde aldrig vad hon blivit vittne till. När hon efter kriget kom till Sverige och mötte vuxna som sa att hon snart skulle ha glömt tiden i koncentrationslägret blev hon rasande. Det var inte tröst hon behövde, det var bekräftelse.

–Jag var ju den jag var på grund av det jag varit med om, det som inte kunde gå över.

Med knastertorr stämma kunde hon konstatera att hon överlevt, till skillnad från många andra. Hon hade sin egen förklaring, sa att det kan ha berott på tur. Eller på att hon var en god katolsk flicka från ett bildat hem i Berlin som aldrig fattade att det var hennes uppgift att dö. Inget mer, inget darr på rösten. Bara den sakliga slutsatsen att hon upplevt ondskan – men aldrig förlorat tron på den mirakulösa godheten.

När hon efter några år i Sverige bestämde sig för att bli socialarbetare fick utbildningen avbrytas. Den tuberkulos som hon ådrog sig under kriget blommade upp igen. Efteråt bytte hon yrkesbana, bevisade att ett nytt språk går att erövra och utveckla till fulländad konst, långt ner till de enskilda kommatecknen.

För egen del lärde hon att den som har ett språk inte är maktlös.

Med fingertopparna gled Cordelia Edvardson över livets blindskrift, satte ord på det vi inte vill se, förklarade det vi har svårt att förstå, förenklade det komplicerade men kunde också fördjupa det till synes ytliga, när så behövdes. Hon kände livets skiftningar, visste att inget är svart eller vitt.

För oss här på Svenska Dagbladet var hon ”vår” Cordelia. Den outtröttliga som aldrig gav upp hoppet. Under 30 år rapporterade hon från Mellanöstern, vandrade runt i sina lågskor, med stora örhängen, fladdrande sjalar och ett anteckningsblock, mellan självmordsbombare och fredens olivkvistar. Mitt i den politiska konfliktens brännpunkt.

Hon kunde erkänna att hon inte var modig, inte fysiskt. Hon kunde till och med tillstå att hennes hälsa sviktade, att hon mot slutet fick allt svårare att andas. Ändå fortsatte hon att skriva, styrd av den journalistiska ambitionen att skildra verkligheten så att läsarna inte skulle kunna undgå den.

I filmen ”Flickan från Auschwitz” summerar hon, med blicken rakt in i kameran:

–Man måste bry sig, annars dör man.

Cordelia Edvardson var den som brydde sig, fram till sista andetaget.

Läs också:

Hon gjorde tillvaron mer uthärdlig - SvD:s Kulturchef Martin Jönsson om journalisten Cordelia

Hon skulle se och hon skulle berätta - SvD:s krönikör Kaj Schueler om författaren Cordelia