Det som Ingrid Johansson Lind ser som sin allra viktigaste uppgift framöver är att lyfta fram Institutet för språk och folkminnen ur anonymitetens mörker. Det kan behövas. Institutet är Sveriges centrala myndighet på språkets område, men besynnerligt okänt, inte minst i jämförelse med en av sina egna avdelningar, Språkrådet.

– Om fyra, fem år ska alla veta vilka vi är, det är min vision, säger Ingrid Johansson Lind, som tillträdde som generaldirektör och chef för institutet den 1 mars, efter drygt tio år i kulturdepartementet.

Själv är hon inte språkvetare, men har, med sina egna ord, en gedigen kulturbyråkratisk bakgrund.

– Och jag är mycket intresserad av litteratur och därmed av språk. Det här jobbet är den perfekta kombinationen av alla mina intressen, säger hon, och tillägger att det naturligtvis inte är någon nackdel att hon i fortsättningen slipper pendla till Stockholm. Hon bor i Uppsala sedan 1980-talet.

Institutet för språk och folkminnen är en både ny och gammal institution. Det fick sin nuvarande organisation 2006, genom en sammanslagning av Språkrådets föregångare Svenska språknämnden, och det tidigare Språk- och folkminnesinstitutet. Det var i sin tur en sammanslagning av ett antal arkiv för dialekter, ortnamn och så vidare. Förutom Språkrådet i Stockholm och huvudkontoret i Uppsala finns det ytterligare tre kontor – i Umeå, Göteborg och Lund.

Institutets dialekt- och namnarkiv är gigantiska, med cirka åtta miljoner skriftliga noteringar och tiotusentals ljudupptagningar enbart i Uppsala. Därtill finns åtskilligt etnologiskt material i samlingarna, nedtecknade och inspelade sagor, sägner, och berättelser om sedvänjor och traditioner. Folkminnena var ursprungligen en biprodukt till dialektforskningen. Ska man samla in dialektexempel måste man be folk att prata, och något ska de ju prata om. Då blir det gärna ämnen med anknytning till den folkliga kulturen.

– Vi har ett omfattande samarbete med andra institutioner, som Nordiska museet och universitet och högskolor, säger Ingrid Johansson Lind.

– Det gäller också vår forskning om nya traditioner, invandrartraditioner bland annat. Vi är ju en av de viktigaste institutionerna för det immateriella kulturarvet.

Till det immateriella kulturarvet – det som inte utgörs av föremål som går att ta på – hör i högsta grad språket självt, och det är där som Institutet för språk och folkminnen har sitt myndighetsansvar. Bland annat är institutet en av de tyngsta remissinstanserna i namnfrågor, ingen liten uppgift, eftersom närmare 6 000 personer byter namn varje år. Svenskarna är de flitigaste namnbytarna i världen, enligt Eva Brylla, forskningschefen på namnavdelningen, som sitter med under intervjun.

I samband med organisationsförändringen 2006 fick institutet delvis nya och utvidgade uppgifter på språkområdet. Där ingår numera inte bara att hålla ögonen på det svenska språket, utan också på de fem minoritetsspråken och det svenska teckenspråket, samt att följa utvecklingen när det gäller samtliga de språk som talas i Sverige – det rör sig i dag om ett par hundra.

Häromveckan föreslog en statlig utredning att Sverige ska få en språklag, som bland annat reglerar svenska språkets ställning, framför allt mot bakgrund av engelskans allt starkare ställning på en rad samhällsområden, inte minst inom högre utbildning och forskning.

– Jag är mycket positiv till betänkandet, säger Ingrid Johansson Lind.

– Jag vet att somliga anser att en språklag är onödig därför att svenska språket skulle vara så självklart i Sverige. Den åsikten delar inte jag. En språklag behövs, inte minst för att det ska råda juridisk balans mellan svenskan och minoritetsspråken, som redan har lagfäst ställning.

Och hon har inte mycket till övers för dem som menar att vi kanske får acceptera en del så kallade domänförluster, sådana ämnesområden, särskilt inom teknik, medicin och naturvetenskap, som det redan i dag är svårt att tala om på svenska.

– En sådan inställning är tragisk – då är vi ju redan på väg att begrava svenskan.

Så naturligtvis välkomnar Ingrid Johansson Lind det nya uppdrag som utredningen vill lägga på Institutet för språk och folkminnen: att vaka över att svenska myndigheter verkligen tar det ansvar för svenska språket som lagen ålägger dem, och föreslå åtgärder om de inte gör det.

– Det är naturligt att det uppdraget går till oss. Det är ju vi som har kompetensen, säger hon.