Vi börjar med några siffror, efter viss tvekan bestämmer sig Laila Freivalds:
- Jag får väl säga en femma, då.
Hon har just svarat på hur kul det är att vara socialdemokratisk utrikesminister - på en skala från 0 till 10 - efter ett EU-val som över 60 procent av svenskarna struntade i. Och där socialdemokraterna bara fick 24,7 procent av rösterna. Hon själv väljer ordet ”besviken”. Hon säger det flera gånger utan att definiera vem eller vad som hon är mest besviken på.
Självrannsakans tid kommer. Först måste vi sätta oss ner i det magnifika arbetsrummet i Arvfurstens palats, rummet som är som ett museum.
Krymper man under kristallkronorna?
- Tvärtom, tycker jag. Här skulle man kunna dansa wienervals. Tyvärr har jag ännu inte haft tillfälle.
Det är morgonen före EU-toppmötet i Bryssel och Laila Freivalds är i princip bara hemma och packar om väskan. Hon är bra på det, har lärt sig att resa med lätt bagage. Att EU-mötet påverkats negativt av valresultatet är givet, den utvidgade unionen har fått en skakig
start. Så här dagen före vill hon inte spekulera i konsekvenserna. Kanske är det ett personlighetsdrag, hon är inte den som tar ut några sorger i förskott. Eller också handlar det om politisk diplomati.
Nu och då under vårt långa samtal hade jag hellre velat vara en gymnasieklass.
För det är ute i skolorna som vår utrikesminister kan släppa politikerrollen. Senast hände det i Hallstahammar där hon, på frågan om hon tycker att Bush ska bli omvald, svarade: ”Jag tycker det vore väldigt bra om han inte blir det.”
Rubrikerna efteråt var givna.
- Det visste jag redan när jag bestämde mig för att svara ärligt.
Om Laila Freivalds hade minsta anlag för bitterhet skulle hon kunna härskna till inför uppståndelsen. Med tanke på att hon oftast blir anklagad för motsatsen, att hon är alltför tillknäppt, opersonlig och icke- spontan. Eller som en medarbetare summerar: ”Det är inte så mycket tjolahoppsan över henne”.
Själv håller hon med om sin brist på ”tjolahoppsan”. Däremot ser hon sig som både spontan och
intensiv. Möter hon ungdomar som förmedlar sina tankar vill även hon bjuda på sig själv, det är en förutsättning för att samtalen ska kunna fördjupas.
Är det tonårsmamman som talar nu?
- Det har du rätt i. Att vara ute i gymnasieskolorna är som att fortsätta samtalen hemma vid köksbordet.
Om jag upprepar frågan hur du ser på ett omval av president Bush?
- Då svarar jag att det är upp till de amerikanska medborgarna att avgöra.
Här i ditt arbetsrum kan du alltså inte säga vad du tycker?
- Det kan jag egentligen inte göra någonstans. I Hallstahammar gjorde jag fel prioritering.
Var gör du av allt du tycker?
Hon skrattar till inför frågan, som om den vore ett skämt. Sedan talar hon om behovet av nära vänner. Vänner som hon kan lita på, också inom politiken. För en utomstående känns det självklart att frågor behöver ältas innan man, efter åtta månader som utrikesminister, kallar till presskonferens - eller slår sig ner hos Lars Adaktusson i Agenda. Själv formulerar Laila Freivalds behovet i termerna av
att ”fördjupa sitt tänkande i aktuella frågor, göra djupare analyser, utbyta åsikter med likasinnade.”
Hur ofta tänker du ”Vad skulle Göran Persson säga om det här?”
- Det gör jag nog aldrig. Din fråga utgår från att det är han som bestämmer. Det är inte sant, politiskt arbete är ett teamwork. Dessutom är jag ingen som blir styrd.
Talar man med människor som arbetar, eller har arbetat, med Laila Freivalds återkommer omdömen som ”påläst” och ”kompetent”. Samtidigt finns idag en kritik mot att hon saknar kunskaper och förhandlingsvana i utrikespolitiska frågor. När jag tar upp ämnet skakar hon på huvudet så pagehåret svänger, säger att hon inte känner till omfattningen av kritiken eller vet vad den handlar om. Att hon blev KU-anmäld efter ett EU-nämndsmöte där hon vägrade informera om regeringens syn på Prodis efterträdare ser hon mest som ett inslag i den då pågående valrörelsen.
- Frågan var inte föremål för samråd, det hade statsministern redan talat om.
Som icke-politiker kan man förvånas över att
människor, simsalabim, förväntas leda nya departement ungefär som vi andra byter bil eller lägenhet. Laila Freivalds utgår från sina år som justitieminister, talar om erfarenheterna hon fick då. Att hon accepterade posten som utrikesminister berodde mest och främst på att hon förstod hur svårt det varit för Göran Persson att hitta en bra lösning efter Anna Lindhs tragiska död.
- Därför kunde jag inte säga nej av enbart personliga skäl.
Men hallå, du var 60 år och stortrivdes som förbundsdirektör för Svensk scenkonst. Inte var du väl tvungen att bli utrikesminister?
Nej, inte var hon det. Laila Freivalds lägger till att hon, självklart, kände en lockelse också, att hon tycker det är roligt att ha ett ”avgörande inflytande”, att få vara med och påverka utvecklingen.
Varför talar män om makt och kvinnor om inflytande?
- I så fall lurar män sig själva. Beslut blir tagna i sammanhang.
På skrivbordet står jordgloben som hon fick av sin dotter i julklapp. Namnen på länderna är markerade med sån pyttestil att
ett förstoringsglas medföljde. Geografi var inte Laila Freivalds starka ämne i skolan. Ändå var erbjudandet om utrikesministerposten förenat med mindre ångest än när hon 1988 tillträdde som justitieminister och skulle ta ansvar för ett rättsväsende som hon själv, fram till dess, varit ”en liten mutter i.”
- Då blev jag tvungen att fråga mig: Vad är det värsta som kan hända?
Tvekar man inför ett erbjudande, vilket Laila Freivalds tror är typiskt framför allt för kvinnor, är hennes råd att man måste dra ut den fulla konsekvensen. Det finns alltid en risk att misslyckas. Den risken måste man se och försöka känna efter om man kan leva med.
- Själv har jag alltid känt att det går. Jag har också varit övertygad om att jag kan försörja mig. Krävs det kan jag alltid sätta mig i kassan på Konsum.
Så om du misslyckas som utrikesminister börjar du på Konsum?
Hon ler åt frågan, medger att just det nålsögat kanske är passerat. Kvar finns barndomens erfarenhet från ett liv som gick i kras. Efter kriget flydde hennes
föräldrar från Lettland. Hon var fem år när hon steg i land i Landskrona, proppad med mörk choklad som hon fått av de amerikanska soldaterna. Så småningom hamnade familjen i Uppsala där hennes föräldrar, som båda var akademiker, fick jobb på fabrik.
- Det värsta hade inträffat, men de gick vidare. Det är naturligtvis därifrån jag fått bilden av att man överlever katastrofer, tänk att jag aldrig sett det sambandet tidigare.
Hon växte upp med två föräldrar som mentalt hade sina resväskor packade, genom alla år, för att återvända till Lettland. Drömmen blev aldrig verklighet.
- Det jag vet, utifrån egen erfarenhet, är att flyktingbarns trygghet är helt beroende av de vuxna, närmaste. I dag måste vi få fram snabbare beslut om familjer får stanna här i Sverige, att leva i osäkerhet är förödande. Andra steget är att de vuxna kommer i arbete, det är oerhört viktigt.
Hon själv var ett fattigt flyktingbarn som fick förverkliga drömmen att studera till jurist. I sitt eget liv ser hon de praktiska konsekvenserna
av socialdemokratisk politik, där ord som jämlikhet och solidaritet fått konkreta uttryck. Men det var först 1976, efter katastrofvalet, som hon bestämde sig för att dra sitt strå till partistacken.
- Jag hade precis flyttat till Lidingö, där jag gick på möten och erbjöd mina tjänster. Tyvärr ville ingen ha mig, kön var lång till de olika uppdragen.
Så det var svårare att få koka kaffe än att bli minister?
- Ja, så skulle man kunna säga.
Laila Freivalds är svensk utrikesminister med lettiska rötter som hon är mån att värna om. Själv ser hon det som en utmärkt kombination. I dagens utvidgade EU-sammanhang har hon inga problem med sina prioriteringar.
- Jag är uppvuxen i Sverige, är så svensk man kan bli.
Att hon först satte ner klackarna, de smala, när Göran Persson började tala om risken för ”social turism” från de baltiska staterna förklarar hon som en ren utrikesminister-reaktion, ingenting annat.
- Statsministerns uttryck speglade inte de faktiska förhållandena på ett rättvisande sätt. Dessutom hade
vi sagt att vi inte skulle ha några övergångsregler. Att ändra vår politik gav utrikespolitiska komplikationer. Ändå enades vi om nödvändigheten att ta steget.
Vad har hänt, finns det en strid ström av balter som kommer över gränsen?
- Inte vad jag vet.
Vi är tillbaka i EU-politiken, även om Laila Freivalds påminner om att den inte ingår i hennes ansvarsområde. EU-politik, säger hon, är i högsta grad inrikespolitik på samtliga nivåer. Problemet är att denna information inte gått fram till alla. Sambanden måste bli tydligare.
Borde ni inte börja med att hitta en EU-enighet inom partiet?
- Självklart är det så. Det arbetet ligger helt på oss själva - och där har vi brustit i ansvar. Nu måste vi genom ärliga diskussioner komma fram till en gemensam verklighetsbeskrivning så vi inte målar upp denna svartvita bild där så mycket blir förvirrat och direkt felaktigt.
Kan du, Sören Wibe och Anna Hedh nå en gemensam verklighetsbeskrivning?
- I allt väsentligt måste vi alla göra det. Annars har vi stora
problem.
I dag, söndag, vet vi hur det gick på EU-toppmötet. Oavsett resultatet står Laila Freivalds inför en helt annan arbetsuppgift: Varje söndag sköter hon familjens tvätt. Sista helgerna har varit så köriga att hon häromdagen fick ge dottern pengar till nya underkläder när alla de gamla var smutsiga.
- Tvätten är den enda uppgift jag har kvar hemma, därför måste jag värna om den. Annars skulle min dotter, med rätta, kunna säga: ”Nu tar du inget ansvar för oss alls.”
Nästa vecka fyller hon 62 år. På min fråga om det är värt att arbeta så hårt, resa så mycket, försumma ännu mer, svarar Laila Freivalds först att försummelserna är ”detaljer i livets stora flöde”.
Sedan lägger hon till - med ärligheten som om vi var i en gymnasieklass:
- Den frågan kan man ställa först när man är beredd att ta konsekvenserna av svaret.
