Stockholms stifts nya biskop Eva Brunne snickrar varje måndagskväll i Immanuelskyrkan. "Det är lite förutsägbart att göra en adventsljusstake, men sånt är nu livet ibland", säger Eva Brunne som fick lära sig snickra av Storebror Ulf och i 50-årspresent fick en snickerikurs.
Foto: Dan Hansson
Hon hade inte tänkt på hur det skulle kännas, det stora biskopskorset som hängdes om halsen på henne vid vigningen i söndags i Uppsala domkyrka. Bara sett det på samma sätt som herdestaven, kåpan eller mitran – enyttre symbol för det nya jobbet.
Men redan första arbetsdagen märkte Eva Brunne något med det där korset. Inte så att det är för tungt, men det slår i skrivbordet. Skymmer papper som hon ska läsa. Klingar mot kaffekoppar.
–Ovanan att bära ett så stort kors känns. Och då kom jag på det igår, att det är en poäng att det är litet i vägen. Jag kan aldrig vara omedveten om det. Det ska märkas att jag blivit biskop också inåt, för mig själv.
Utåt, för oss andra, kan den officiella klädseln tyckas hopplöst gammalmodig, och även för Eva Brunne är det en ny värld. Hela förra veckan fick hon öva, bland annat på att hålla herdestaven i vänster hand för att man absolut ska välsigna med höger. Samtidigt ser nya biskopen som sin viktigaste uppgift att uppmuntra kyrkans förändring – vilket är precis vad den lutherska traditionen står för, förklarar hon. Hon talar om allt som det experimenteras med i Stockholmsförsamlingarna och att vi kanske borde skriva nya psalmer som handlar om staden?
–Före 1986 lär det senaste tekniska vidundret man sjöng om i kyrkorna ha varit harven, skrattar hon.
Stockholms stift har sedan förra sommaren flyttat in i ett 70-talshus bakom Klara kyrka. Ett 50-tal medarbetare sitter i ett kontorslandskap och hämtar kaffe och kanellängd vid receptionen. Caroline Krooks fotoporträtt har inte hunnit upp på väggen bredvid hennes företrädare och Eva Brunnes personliga valspråk, inramat och glasat, ligger ännu på ett bord i‑biskopens hörnrum. Det säger: Gör inte skillnad på människor.
–Det står i Jakobsbrevet, andra kapitlet, första versen. Evangeliet handlar hela tiden om detta –och samtidigt blir det en spegel för mig själv. Jag kan tänka mig att biskopsrollen gör något med en, när man får makt och position. Då måste jag påminna mig om att inte göra skillnad på människor.
Samtalet på hennes biskopsrum blir på något sätt allvarligt. Inte tungt, men frågorna om de mest utsatta i Stockholm, om att vara öppet homosexuell och vägra dra in familjen i någon intervju, om att försöka få upp självförtroendet i kyrkan – det lockar inte Eva Brunne till att skämta.
Den sidan av sig själv tar hon fram utanför intervjun, som när vi kvällen innan besökte hennes snickarkurs i Immanuelskyrkan och hon satt och sandpapprade mulen på en Staffansfåle.
–Det är litet förutsägbart att göra en adventsljusstake, men sånt är nu livet ibland, ler hon och försvinner till cirkelsågen för att få till en bottenplatta.
Snickerikursen började som en 50-årspresent från kollegerna när hon var kyrkoherde i Flemingsberg och på tonfallet förstår man vikten av att en gång i‑veckan få ”ägna sig åt något helt annorlunda”. Även om morfar hade en liten hobbyverkstad hemma i Småland, var det storebror Ulf som lärde Eva snickra. En storebror som också hängde på låset för att få gå ur kyrkan samma dag han fyllde 18. Eva Brunnes val att bli präst påverkades mera av barndomssomrarna hos mormor ”som hade en tro som var mycket, mycket praktisk”. Varje söndag tog hon med sig barnbarnen till kyrkan. Efteråt cyklade de ut i skogen med färdigbredda mackor.
–Dem delade hon ut till luffarna som bodde under granarna, och hon visste precis var. Det var den tidens hemlösa. Att på det sättet gå från gudstjänsten och ut i världen – det blir så tydligt konsekvenserna av en tro. Det har betytt otroligt mycket för att forma min egen. Tron måste få konsekvenser. Och det var vad mormor visade mig.
Konsekvenserna för den nya biskopen är att se fattigdomsfrågan i Stockholm som stiftets viktigaste. Hon tänker på vad hon ser alldeles inpå knutarna där hon har sin arbetsplats nu, vid Klara kyrka, och vad hon såg under sin tid som kyrkoherde i‑Flemingsberg. Rösten får en skärpa i sin skånska dialekt när hon talar om människor i vårt land som lever papperslösa, eller med en medelinkomst på 115000 kronor.
–Det handlar om rättvisa, om att alla människor ska få någorlunda livsmöjligheter. Det stred vi för i Flemingsberg, och det har vi alla ansvar för. Kyrkan är inte en isolerad värld.
En del anser henne dock som alltför politisk. När Huddinge kommun 1998 drog in den höjda skolpeng som betalats till områden där barnen behövde extra språkstöd, gick de fyra kyrkoherdarna ut i en gemensam protest. Det fick kommunstyrelsens ordförande att gå ur kyrkan, ”så får inte präster säga”.
För Eva Brunne är det självklart att kyrkan ska ha åsikter om samhället. Ibland blandar hon sig i på eget bevåg, ibland blir hon ombedd, som när kyrkan i‑slutet av 1980-talet skulle reda ut hur den skulle förhålla sig till homosexualitet. När det började handla om vilka som var ”för eller emot” hoppade Eva Brunne av. Hon förklarar med en jämförelse: Skulle man på samma sätt ta reda på vilka som är för eller emot att svarta får leva på samma villkor som andra?
Själv har hon känt att hon haft det relativt bekymmersfritt som öppet homosexuell. De krockar som funnits inom kyrkan har inte borrat sig särskilt djupt, förklarar hon, sådant kopplar hon mera till att kyrkan är flera steg efter, som i många andra frågor.
–Jag har varit öppen med det hela vägen. Inte ens när jag själv förstod var det något jag behövde trumpeta ut. Jag upplever mer att andra gjort det.
Hur tycker du att Svenska kyrkan ska hantera starka reaktioner mot vigselbeslutet från andra kyrkor i världen?
–Jag har fått brev från lutherska kyrkan på Costa Rica som gladdes över valet av mig och som följt äktenskapsfrågan. De skickade med ett klistermärke: ”Homofobi kan botas!” Så det är inte sant att ’alla andra’ är emot. Jag tycker vi måste fatta de beslut som är nödvändiga för vår kyrka, för oss. Skulle vi vänta in konsensus skulle ingenting hända.
Eva Brunne tar med sig ett engagemang för det mångkulturella från åren i Flemingsberg, och Sveriges muslimska råd har en uppmaning till henne: Det är inte längre religionsdialog vi kan komma vidare med, utan samarbete. Vad vill hon svara på det?
–Det är positivt om flera olika trossamfund rör sig i ett område. I grunden har vi alla det gemensamt att vi är bedjande människor, utifrån detta kan vi skapa ett samarbete. Att göra livet så bra som möjligt där människor lever –det uppdraget delar vi vare sig vi är kristna eller muslimer.
Fastän Eva Brunne blivit en av Sveriges 14 biskopar kan hon inte bestämma mycket i kontroversiella frågor. Hon har inte rösträtt på det stora kyrkomötet var fjärde år och är inte ens arbetsgivare för stiftets alla kyrkoherdar. Rollen är att ge råd och stöd, vara andlig vägledare och hjälpa andra i deras arbete. Det mesta chefskapet Eva Brunne har är att leda en ledningsgrupp på stiftet.
Det brukar sägas om kvinnor som blir ledare att de varit pappas flicka. Var du det?
–Nej, säger Eva Brunne efter att ha tänkt ett tag. Inte i betydelsen särskilt månad om. Vi var ganska lika varandra, och jag trivdes jättebra med pappa. Jag var väldigt självständig från början, och det budskap både jag och mina jämnåriga fick var att vi kunde bli vad vi ville.
Och mamma?
–Hon var den av mammorna på gatan som började arbeta tidigast. Det är en viktig förebild som jag också fick från mormor och farmor, bägge var yrkesarbetande. Hur jag hade det med min bror? Ha ha, jag var nog lillasyster, den det var ordning och reda på. Kanske litet för mycket.
Om Eva Brunne som ny biskop i Stockholm sägs å ena sidan ”nu blir det ordning” och å den andra ”nu kan det bli mycket kontroll”. Precis som hon var hemma?
–Ja, lillasysters kontroll, den hänger i. Jag vill gärna att det ska fungera smidigt och sätts det käppar i hjulet blir jag irriterad. Men jag tycker ju en organisation ska underlätta arbetet!
Kan du lägga dig i för mycket?
–Ja, det behöver jag jobba med.Fast jag kommer inte att ha tid med så mycket kontroll, det är det goda med det här uppdraget.
”Det här uppdraget” kunde Eva Brunne inte ha en aning om när hon började läsa teologi som 20-åring. Och innan hon valde studieinriktning var både journalist och socionom tänkbara vägar. Hon tyckte om att skriva och visste att det var yrken där man kunde vara med och påverka. Sedan är ju prästyrket en kallelse – kom den som en blixt som slog dig till marken?
–Nej, så har det aldrig sett ut med något i mitt liv. Jag har mera noggrant reflekterat över vad jag ställs inför.
Hon berättar att valet att bli präst snarast skedde genom ”ett långsamt växande och en insikt att Gud litet försynt knackat mig på axeln”. I tonåren hittade hon gemenskapen i Limhamns kyrkliga ungdomskrets, som student i‑Lund bland de politiskt radikala och internationellt engagerade kristna. Men kan inte en försynt knackning på axeln bara viftas bort som något störande?
–Jo, men kallelsen prövas också från annat håll, från den kyrka jag bestämde mig för att verka i och därmed försöka förändra inifrån. Det är en del av kallelsen. Sedan har jag ibland tyckt att det har varit svårt med organisationen och konservatismen.
Och gudstron, hur ser den ut för dig?
–Det viktigaste för att forma min gudstro är att Gud blev människa i Jesus Kristus och att jag därigenom har en förebild. En som har varit med i allt, ingenting är främmande. En gud som går med. Finns med. Är nära.
Sedan säger Eva Brunne att ingenting av teorin och teologin skulle hålla om hon inte också känt en gudsnärvaro – i bönen, i‑gudstjänsten. Att tillsammans med människor få tillbe den Gud som är sådan som hon just beskrivit –det blir levande tro för henne.
Som kristen får hon ibland frågan hur hon får ihop det när världen ser ut som den gör. Eva Brunnes svar är att hon av egen erfarenhet vet att Gud är medi sorgen och svårigheterna.
–Gud kan inte göra någon levande igen, men när det är som värst har han varit med mig. Då har jag kunnat känna hur Gud bokstavligen hållit mig i handen. Den erfarenheten har också under hela mitt prästliv varit viktig att förmedla. Så här har det varit för mig, tänk om det kunde vara så för dig också.
Har Eva Brunne nu levt upp till det viktigaste löftet som hon avgav vid vigningsceremonin i söndags? En ny biskop lovar nämligen att se till ”att Guds ord förkunnas”. Sedan betonas det att man ska se sig själv som en i raden av dem som gått före och de som kommer efter. Således fick Eva Brunne det stora korset om halsen efter Caroline Krook, som fått det efter Henrik Svenungsson, som fått det efter Krister Stendahl – ändå tillbaka till stiftets första biskop Manfred Björquist 1942.
Och han var inte ens präst när han valdes. Men det är en annan historia.
