Börjar man skriva poesi vid 12 och debuterar som författare vid 21 – vilket Hanne-Vibeke Holst gjorde – vet man att yrket kräver RIS; det vill säga Röven i Sätet eller i mer vårdad översättning Rumpan i Stolen. Detta att man sitter stilla, inte ger upp ens de hopplösaste, ordfattigaste arbetsdagar.

Senast hon gick i mål var med romanen Förlåtelsen, den som kom på svenska i våras och är aktuell på höstens Bokmässa i Göteborg. Där temat är just nordisk litteratur.

Men nu är jag i Köpenhamn, på hennes kontor ett välriktat tankstreck från Ströget. Hon möter med vindruvor och blålackade naglar. Erkänner utan omsvep att hon brukar måla naglarna inför intervjuer och tv-framträdanden. Mest för att det ska bli lite roligare för oss som möter henne, tittar på henne.

– Media handlar ändå mest om vilket intryck folk ger, inte vad de säger.

Så vad berättar blå naglar om Hanne-Vibeke Holst?

- Att det är en kvinna som desperat försöker vara med i sin tid. Men också en som älskar färger.

Hennes bok ligger mellan oss, den jag nyss och häpet insåg inte alls heter Tillgivelsen, det vill säga danskans förlåtelsen. Nej, originaltiteln är Undskyldningen, alltså ursäkten.

Men att förlåta och att ursäkta är väl två skilda saker oavsett språk?

Hon vet och hänvisar till förlaget, det vill säga Bonniers. Det är de som valt den svenska titeln. Samtidigt har hon förstått att våra språk är olika. Danskans undskyldning är ett bredare begrepp, lite närmare engelskans apologize.

– Själv tänkte jag på debatten här i Danmark i samband med Muhammedteckningarna, när muslimerna krävde en ursäkt från regeringen. Men titel stämmer också för lögn-sanning-konflikten mellan romanens mor och dotter. Jag tycker om dubbelbottnade titlar, kan leta länge innan jag hittar det som klickar – och berättar vart min historia är på väg.

Just denna historia har flera bottnar, skilda färdriktningar. Dels handlar den om Helena Tholstrup, chef för Berlinoperan, som i bokens inledning ska ta emot ett demokratipris. Till den stora galamiddagen kommer hennes dotter Sophie tillsammans sin nye pojkvän, Khalil, som är muslim. Kvällen slutar med att Khalil tar mor och dotter som gisslan. Parallellt med dödshotet rullar Hanne-Vibeke Holst upp en släktkrönika med tillbakablickar till 1940-talets Danmark där familjehemligheter går arv. Slutet är överraskande, överrumplande – och ska väl inte avslöjas. Förutom detta enda, nödvändiga: att locket till skokartongen som gömt så många hemligheter lyfts av. Med allt vad det innebär.

Som skuggor genom berättelsen finns hennes egen historia:

- Prästparet i boken, Thorvald och Gerda som vi får följa tillbaka till 40-talet, påminner om mina morföräldrar. Min morfar hade också en kärleksaffär under kriget. Han fick visserligen inga barn med den andra kvinnan men det var en historia som min mormor aldrig förlät honom. Precis som bokens Gerda fick mormor ett anonymt brev när kriget var slut där alltihop avslöjades. Och morfar erkände, sa att det var sant – men att det var henne, min mormor, som han älskade. De hade sex barn tillsammans, vi blev 17 barnbarn – och för alla berättade mormor, lika bittert varje gång, om den där dumma blondinen i Köpenhamn som morfar haft ihop det med när han var motståndsman.

I boken råder en advokat den försmådda hustrun att glömma det som hänt.

- Min mormor fick samma råd, det har jag tagit rakt av. Och vad hade hon för val, en kvinna på Jylland utan utbildning eller möjlighet att försörja sig.

Men egentligen var det inte där, i morföräldrarnas historia, som Förlåtelsen fick sin upptakt. Nej, Hanne-Vibeke Holst arbetar mer sofistikerat. Eller låt oss säga diffust. Det är när hon är mitt inne i en berättelse som nästa föds, mest som en flykt.

- När jag kör fast i en historia är det så skönt att önskedrömma: Å, nästa gång ska jag skriva något mycket lättare och roligare. När jag höll på med Drottningoffret, som handlade om Elizabeth Meyer, hennes alzheimers och relation till sin mamma – historien som blev svensk tv-serie med bland andra Suzanne Reuter - kunde jag märka att jag inte var så intresserad av det politiska livet längre. De mänskliga, existentiella dramerna kändes mer spännande och jag visste att i min nästa roman skulle jag bort från den politiska arenan. Jag hade också nått den ålder, den mognad, att jag behövde en stor berättelse med plats för att gå riktigt djupt in i en människas historia.

När Drottningoffret kom ut fyllde Hanne-Vibeke Holst 50. I samma veva dog hennes mamma.

- Därmed blev det ännu viktigare att reflektera över vem hon var – och vad hennes död innebar för mig.

Kirsten Holst var deckarförfattare. Och storrökaren som utgick ifrån att hon aldrig skulle få lugncancer. Hon hade fel – och dog efter att sjukdomen spridit sig även till hennes hjärna.

- Det gick så fort på slutet och blev så svårt. Som detta att hon plötsligt inte kunde tala danska längre, bara engelska. Jag minns på slutet hur hon sa till mig och mina två systrar: You can not manage... Vi förstod henne inte, vi var vuxna och skulle väl klara oss. Efteråt, när vi hittat kuvertet som hon skrivit privat på, förstod vi att hon kanske menat You can not manage the truth, att vi inte skulle orka med sanningen.

I kuvertet hade Kirsten Holst samlat kärleksbreven, de passionerade, som hon fick från en man i början av 60-talet.

- Då var hon gift med pappa och jag var liten. Plötsligt fick jag en helt ny syn på mamma: Vem var hon egentligen? Och vem var mannen, honom som vi aldrig hört talas om? Min fantasi gick igång inte minst som författare.

Hur var din bild av henne?

- Att hon var ambitiös och talangfull. Men också en kvinna som sökte ständig sexuell bekräftelse. Några kvinnor behöver männens blickar för att känna att de lever och sån tror jag att min mamma var. Du vet, den som dansar lite för tätt med främmande män, tittar dem lite för länge i ögonen. Sånt märker man som barn.

Som vuxen hade Hanne-Vibeke Holst en nära, varm relation till sin mamma. Fram tills telefonsamtalet där hon berättade att hon – som då var diplomathustru med två barn – blivit förälskad i en annan.

- Jag trodde min mor skulle lyssna, stötta. I stället tog hon min exmans parti när vi senare skildes. Det var förfärligt. Men innan hon dog redde vi ut det där.

Hon bad dig om förlåtelse?

- Ja, det gjorde hon faktiskt. Och det var underbart. För efter hennes död blev livet allvarligare, skuggorna blev längre, min egen död kom tätare på.

Hanne-Vibeke Holst far Knud, han som också var författare och dog redan som 59-åring, är huvudperson i hennes nästa bok.

- Förlåtelsen blev bron till den roman som jag hela livet har vetat att jag ville skriva, den om min far. Mina föräldrar skildes när jag var 18, främst för att min far utvecklat en alkoholism som han aldrig erkände. Hans sista år blev svåra, han isolerade sig, drack för mycket – och mäktade inte med sitt faderskap.

Hon beskriver relationen till sin far med ett enda kort ord. Den var ”komplicerad”. Fadern var fjär, han var konstnär – och man. Satt inlåst och skrev medan hennes mamma skrev sina böcker på kanten av ett matsalsbord.

Det låter som du haft en pappalängtan i hela ditt liv?

- Absolut, hela mitt författarskap handlar väl om det; om relationen barn och föräldrar. Att börja skriva var mitt sätt att få tillgång till pappa. Han recenserade mig när jag var 12, berömde men var också kritisk. Jag önskar att jag hade kunnat använda honom också senare i mitt författarskap.

Av sin pappa lärde hon att undvika klichéer, rensa bort alla onödiga småord.

- Hans egen talang blev aldrig utnyttjad, han förblev lovande – men fick, till exempel, aldrig skrivit någon roman. Hans dotter, det vill säga jag, har överstigit hans nivå både folkligt, succéartat och kommersiellt men det är en annan form av succé.

Du menar att din pappa var en större författare?

- Ja, på ett sätt. Eller säg så här; det han gjorde hade jag aldrig kunnat göra. Å andra sidan har jag insett att han aldrig hade kunnat skriva mina böcker.

Vad är skillnaden mellan er, vad har du som inte han hade?

- Mindre ego. Om du inför allt du vill skriva ser dig som en blivande Nobelpristagare i litteratur drabbas du lätt av prestationsångest. Själv tänker jag mer att nu ska jag göra den här boken klar och den ska bli så bra som jag förmår. Jag vet gott att jag inte är någon Herta Müller – men jag är jag.

Hanne-Vibeke Holst har lätt för att skratta, också åt sig själv och på inandning. Nu sträcker hon sig efter fruktfatet, blått nagellack är påfallande snyggt mot gröna druvor – och håller med om min invändning; att jag inte tror på hennes förminskade ego, åtminstone inte i betydelsen av ett dåligt självförtroende.

- Du har rätt. Även om jag ständigt undrar vad det är för lort jag håller på med när jag sitter och skriver. Men det är en fråga man får glömma som konstnär, författare. Att skriva en roman är som att gå på lina mellan två höghus på 50, eller 100, meters höjd. Då duger det inte att du tittar ner, tänker O, håll då käft vad det är långt ner. Då faller du.

Hennes böcker har olika fallhöjd.

- Mitt eget succékriterium, det jag förväntar mig av mig själv, är att jag ska nå lite högre för varje bok. Jag kan märka att jag lyckats om jag måste anstränga mig; att skriva en roman är ingen walk in a park. Men framför allt märker jag att ribban höjts om jag tycker skrivprocessen är intressant, lär mig något nytt. Att jag la in terroristtemat i Förlåtelsen var ett sätt att ha kul på jobbet. Ska man ha en motor, en plot, som för handlingen framåt kan man lika gärna lägga in en BMW så man kommer någonstans.

Att du som nybliven 50-åring kände att du måste skriva en stor roman …

- … står förstås inte i lagen. Men för mig kändes det så. Som skådespelare hade jag sagt att det var slut på ungflicksrollerna, om jag haft långt hår hade jag klippt det. En 50-årig författare är inte längre ung och lovande, man är etablerad och måste konsolidera sin ställning. Nu handlar det inte om att göra något nytt, att börja skriva operetter, utan att koncentrera sig på det som är viktigt.

Vilka hemligheter hon själv gömt undan är ingen fråga att ställa till den som påstår sig älska sanningen.

- Hemligheter är som plutonium, icke nedbrytningsbara. Författaren Nicole Krauss har en annan bild, säger att de är som virus. Vi tar inte med dem i graven, i stället går de vidare till någon annan.

Allt måste förstås inte bli avtäckt, avslöjat. Enligt Hanne-Vibeke Holst vet vi själva vilka hemligheter som är mest laddade:

- Vi ljuger när sanningen har konsekvenser för oss själva, konsekvenser som skrämmer oss.

Och så tiger vi i stället för att berätta och lögnen går vidare till nästa generation och nästa – enligt din sorgesamma övertygelse.

- Ja, jag menar det. Barn har superbra intuition, de kan känna när något är galet men om ingen berättar vad det är – då kan de ingen chans att bryta mönster.

Att våga berätta och efteråt utgå från att livet blir bättre förutsätter att den som får veta sanningen också kan förlåta, på riktigt. Men kan vi, måste vi, försonas – med allt?

Hanne-Vibeke Holst skakar på huvudet, säger att självklart finns det saker, händelser, som inte kan förlåtas. Som incestövergrepp.

- Men om du ser på Afrika och Latinamerika så har deras försoningskommittéer haft stor politisk betydelse. Om man inte träffas och ser varandra i ögonen kommer man inte vidare, inte heller som nation. Jag är en optimistisk författare, jag vill se möjligheter. Att Wagners opera Nibelungens ring finns med i Förlåtelsen är ingen tillfällighet, det måste finnas något på andra sidan Ragnarök.

Hanne-Vibeke Holst har själv tre barn men säger glatt, och tveklöst, att hennes främsta identitet – den är att vara författare.

Och det erkänner du efter allt du sagt och skrivit om relationen mor - barn…

- Mina barn är det viktigaste i mitt liv, självklart. Men moderskapet kan inte vara vår främsta identitet. Jag har fött mina barn och jag älskar dem och lägger ner oerhört mycket tid på dem – men de kan inte vara meningen med mitt liv. Det blir en för tung börda – för dem. Min främsta uppgift som mor är att träna dem till självständighet, vilket inte betyder att de blivit försummade. Tvärtom. Men så fort de själva har kunnat göra något har jag inte tagit över. Som att väcka dem på morgonen eller bre deras smörgåsar.

Att hon aldrig eftersträvat mammamakten för oss med en elegant glidning över till ett annat av hennes grundteman som författare. Detta om kvinnor och makt.

- Män söker makten, kvinnor skräms av den.

Jo, hon påstår att skillnaden kan sammanfattas i just så generella termer. Lika tvärsäkert slår hon fast att världen skulle bli bättre om kvinnor hade mer makt.

- Den skulle i varje fall inte bli sämre.

Ni har en drottning och en kvinnlig statminister, har Danmark blivit bättre av det?

- Ja, det tycker jag nog. Men hur bevisar jag det? Drottningen är från en annan tid än hennes far och vi har inte bara bytt kön på vår statsminister, vi har också fått en ny och mer socialt medveten regering. Men att fler kvinnor når maktpositioner handlar om så mycket mer, är en del av hela den demokratiska processen.

För egen del har hon förstås just valt en manlig huvudperson. Knud Holsts historia väntar på att bli skriven och hans dotter pekar mot sin gröna ergonomiska stol intill skrivbordet. Det är där hon ska sitta med rumpan klistrad, med undantag av några få utfärder. Som till bokmässan i Göteborg.

Men vänta, vad står det överst på whiteboardtavlan där olika data om hennes far är spaltade – är det ett bibelcitat eller något han sagt?

- Nej, nej. ”Att söka förstå och förmedla sanningen - i det godas tjänst” är mitt eget mantra.