NEW YORK.
- Gud, gud, guuuud! Vad ska jag göra? Jag har varit John Taylor [sångare i Duran Duran] trogen sedan jag var sex år, men i natt hände något förfärligt. Jag drömde om en annan man. Hans namn är Axl Rose. Vad ska jag göra? Jag har träffat John en gång, när jag såg honom i Madison square garden. Jag är säker på att han såg mig, för när jag dansade gjorde han exakt samma rörelser. Men Axl sjöng i kyrkokören när han växte upp, så vi har redan det gemensamt...
Maria Suozza, 30, tittar upp på publiken innan hon - med emfasen från sitt tolvåriga, katolskt skuldtyngda jag - fortsätter att läsa ur sin dagbok:
- Och nu måste jag bestämma vilken kassett jag ska önska mig i julklapp, Duran Durans Big thing, eller Guns'n'Roses Appetite for destruction. Gud! Hjälp mig! Vad ska jag göra?

Det är dagen efter alla hjärtans dag, och klubben Mortifieds årliga Valentine angstavaganza i New York. Maria Souzza är en av tio personer - komiker, skådespelare och kassabiträden - som på off-off-Broadway-scenen The Tank läser högt ur gamla dagböcker och rosa kärleksbrev undertecknade ”sincerely, Your Psycho” för en publik som ömsom vrider sig av igenkänningens plågor, ömsom av skratt.
Reglerna är enkla. Materialet måste vara producerat mellan fem och 19 års ålder, och den som presenterar det måste ha hunnit fylla 21. Strykningar är tillåtet, men inget får läggas till.
- Humor handlar ofta om igenkänning i någon mening. På en standupklubb skrattar du därför att du tänker ”haha, ja, det är sant, vita människor dansar verkligen så”. Men Mortified går mycket djupare än så. Det är nästan hypnotiskt. Det är kanske en smaklös jämförelse, men det är lite som en bilolycka. Man kan inte sluta titta, man kan inte låta bli att sugas in av något som är totalt och brutalt ärligt, säger David Nadelberg.
Mortified (”förödmjukad”) föddes i Los Angeles 2002 när Nadelberg, som beskriver sig själv som ”en frustrerad manusförfattare”, hittade ett kärleksbrev han skrivit till en tjej i nionde klass och läste det för sina entusiastiska rumskompisar.
- Jag blev alldeles till mig. Det var underbart banalt, creepy, romantiskt och... ännu mer creepy. Det uttryckte så mycket känslor på en gång.

Tanken fastnade i hans huvud; borde det inte ha funnits andra som varit lika patetiska i sina tonår? Det borde gå att göra något av det. Nadelberg frågade runt bland vänner och vänners vänner, och några månader senare hölls den första Mortified-tillställningen. I dag är Mortified ett regelbundet inslag i Los Angeles, San Francisco, New York och Boston. I höst kommer en bok med de bästa historierna på förlaget Simon spotlight entertainment.
- Det är en intressant strömning inom kulturen just nu. Det är kanske inte ett helt nytt fenomen, men intresset för det ultrabiografiska växer definitivt. Det finns en massa andra som också gör grejer med samma grundtanke som Mortified, som också fokuserar på skönheten i det vanliga och vardagliga.
Mortifieds slogan ”celebrating the ordinary lives of extraordinary people” kan sägas gälla för hela den lösa samling företeelser Nadelberg pratar om. I sommar planerar han en läsning i samarbete med Found magazine, en tidning som består av inskannade brev, lappar, foton och teckningar som folk hittat och skickat in till redaktionen. En annan av Nadelbergs bekanta, en attributmakare i Brooklyn, driver företaget Higly flammable toys, som tillverkar personliga actionfigurer av ”vanliga” människor.
Varje månad hålls, bara i New York, också de närbesläktade evenemangen Cringe readings (ett slags öppen mick-variant av dagboksläsande), Brutal honesty och The Rejection show.
Den ”ultrabiografiska” världen i New York är inte större än att samma personer dyker upp på de olika scenerna. Jon Friedman, som bidrar med en misslyckad busringning och självgoda dagbokstexter till Mortified, står också bakom The Rejection show. En gång i månaden drar han ihop komiker, manusförfattare, journalister, serietecknare och musiker för att under mottot ”share the shame” läsa upp refuseringar, avslag, hatbrev och andra ”rejections” som hör jobbet som frilansare till.

Showen är populär. Till februariupplagan är det så många popkulturetablissemangwannabes som trängs för att få bekräftat att de inte är de enda som har blivit refuserade av The New Yorker att folk tvingas vända i dörren.
Jon Friedman menar att framgången beror på att alla har fått nej någon gång, och vet att det kommer att hända igen. För hans egen del har de ständiga påminnelserna om sina egna, och andras, misslyckanden inneburit att han inte tar motgångar lika hårt.
- Jag är inte rädd för att få nej längre, och det har gjort att jag vågar ta mer risker. Blir det inget kan jag ändå alltid göra något av det till The Rejection show. Jag fick precis nej på en grej jag skrivit för MTV. Jag var besviken, men jag kände mig inte misslyckad för en sekund.

Det är en av de flitigast repeterade sanningarna om vår tid; hur internet och bloggarna har ritat om kartan för hur privat det är okej att vara inför totala främlingar. Giulia Rozzi, som producerar både Mortified och Brutal honesty - en sanningsenlig klubb där folk pratar på teman som jobbet, födelsedagar och onani - skriver blogg. Men också dagbok. För henne är gränsen tydlig.
- Dagboken är extremt personlig, bloggen är roligare, mer fluffig. Jag har alltid tyckt att det är obehagligt med folk som skriver väldigt självutlämnande på nätet, ”kom och titta i min dagbok!”, typ.
Förutom självutlämnande bloggar finns en hel drös hemsidor som framgångsrikt har samlat bekännelser och pinsamheter. Grouphug.us, kanadensiska Teenangstpoetry.com och PostSecret,com har alla blivit böcker. I Sverige har boken Bikten sålt i 7 500 exemplar sedan den släpptes hösten 2004. Bikten bygger enligt förlaget på citat från anonyma svenskar, och innehåller erkännanden som ”min kompis vet inte om att jag är far till ett av hans barn” och ”jag dödade min brors hamster”. ”Den här boken kommer att få dig att (...) allvarligt undra hur det står till med dagens Sverige. Men det bästa av allt är faktiskt att den kommer att få dig att känna dig helt 'normal'”, skriver förlaget Nicotext.
Mortifieds David Nadelberg är inne på samma spår. Även om han säger att han kan bli chockad över en del av texterna folk läser på hans auditions, så är han framför allt fascinerad av hur mycket de har gemensamt.

- Vi tenderar att se på tonåringar som en samling Breakfast club-klichéer. Men när man lyssnar på de här historierna inser man att oavsett vilka de här kidsen var, oavsett om de var nördar eller poppis eller skolans madrass, så är de i grund och botten samma unge. Samma klumpiga, korkade, underbara unge. Vi är alla freaks, och vi kommer aldrig att komma ifrån det. Mortified är en manifestation av den insikten.
Nadelberg tror att det tilltagande intresset för det han kallar ”ultrabiografisk” kultur hänger ihop med att det finns mer verklighet, mer sanna historier att ta del av nu än tidigare, bland annat på nätet. Däremot anser han inte att det har någon som helst koppling till dokusåpor och annan reality-tv.
- Det kan verka så, men jag tror bara att det är en märklig slump att det också finns nu. Jag har jobbat med reality-tv, och jag vet att det är totalt fabricerat och overkligt. Det är lika mycket en fantasi som något annat.

Tillbaka till The Tank, och Maria Suozzos bibliska tvivel kring önskelistan.
- Åh, det gick bra! Jag hade tur. Jag fick båda. Duran Duran av mamma, och Guns'n'Roses av mina kompisar, berättar hon efter Mortified.
- Jag är 30 nu, men vissa saker är sig helt lika. Axl Rose och John Taylor - jag slits fortfarande emellan dem.