Det kommer en tid i varje modeskribents liv då man måste sätta ner foten och gå mot strömmen. Sant, min fot har satts ner ett antal gånger så därför kommer det säkert inte som en chock att jag ämnar göra så igen.
På agendan står en kvinna med flygigt hår och en make i blåsväder, hon är grevinna, EU-parlamentariker och matsvinnets nemesis. Ja, jag pratar om Anna Maria Corazza Bildt, även känd som Moderata samlingspartiets svar på Loredana Bertè – den italienska sångerskan som gifte sig med en annan känd svensk man och chockade landets själ när hon 1988 uppträdde i Jacobs stege iklädd en korsett gjord av sönderklippta dockor.
Anna Maria skulle väl aldrig ha på sig en korsett gjord av sönderklippta dockor? tänker ni nu. Men jag skulle inte vara så säker. Efter att hon till Nobelbanketten dammat av sitt färgsprakande flamenconummer från det kungliga bröllopet och kombinerat det med Alice Dellal-frisyr tror jag vi lugnt kan konstatera: All bets are off! (Jag använder här engelska eftersom Anna Maria enligt egen utsago är ”europé” och följdriktigt känns sådan utrikiska helt på sin plats.)
Klänningen som hon bar kan bäst beskrivas som ”extra allt”. Färgerna var starka, mönstret var blommigt och vilt, den var asymmetrisk, den hade volanger. Anna Maria var som en liten italiensk smällkaramell mitt bland all den svenska goda smaken. Själv förklarade hon på Twitter att hon hade valt den mest färgfulla festklänning hon hade för att visa optimism i de kristider Europa befinner sig i. Om budskapet gick fram eller inte låter jag vara osagt.
Plötsligt blev några saker väldigt tydliga. För det första, Carl Bildts sidenkavaj med gröna råttor, som han lanserade på Grammisgalan 2008, var uppenbarligen ett genialiskt pr-trick signerat Anna Maria. För det andra, eftersom prinsessan Lilian inte längre syns i offentligheten är vi svältfödda på överklassdamer i galna outfits. Slutligen, allt handlar egentligen om hår.
Frågan är om det finns någon annan dam i Sverige som har så spännande hår som Anna Maria. För till skillnad från Kristina Lugn eller Elisabet Höglund är Anna Marias frisyr föränderlig. Ibland enormt arbetad, som på Nobel, ibland i något slags överklasshjälm, som när hon var med i Skavlan i höstas, ibland närmast okammad och flygig, som när hon kandiderade till EU-parlamentet för Moderaternas räkning. Kort sagt, jag kräver att Sveriges Television börjar med en hårrapport för Anna Maria Corazza Bildt, förslagsvis direkt efter vädret. Det skulle göra det här landet ungefär sju gånger mer roligt att bo i.
Nej, du läste inte fel. Denna modetossa är en av våra representanter i Europeiska parlamentet, något som bereder mig djup glädje, helt bortom eventuella partisympatier. Det är nämligen ovanligt att kvinnor som jobbar inom så kallat seriösa områden tillåts intressera sig alltför mycket för kläder. Och om de nu framhärdar så bör de hålla sig på det beprövades mark.
Sålunda var det kulturministern som med sin svartvita ensemble blev Nobelbankettens hit, inte Anna Maria (som fick 1 av 6 i betyg här i SvD). Och även om det finns andra politiker som gärna är moderiktiga (ja, vi pratar om Nyamko Sabuni) så är det ingen som tar ut svängarna riktigt på samma sätt som Anna Maria. Ord som sui generis känns mest korrekta för sammanhanget. Och om det är något som Sveriges likriktade modeklimat behöver så är det fler personer som hon.
Kanske är det för att hon växte upp på ett slott – det sägs ju att överklassen får en självklarhet i sitt sätt som gör att man sällan ifrågasätter sig själv och sin plats – som Anna Maria verkar närmast immun mot svenskarnas krav på återhållsamhet. Resultatet blir att hon en kväll går på gala i en transparent svartrutig långklänning som skulle ha gjort Morticia Addams grön av avundsjuka för att nästa gång låta håret växa till Marie Antoinette-höjd.
Nu skulle någon kunna invända att det inte är rätt väg att gå, att föra fram en person som uppenbarligen gillar mode och kläder som ett slags lösning för kvinnliga politiker. Det, om något, är väl en kvinnofälla – särskilt som män kommer undan med både slafs och kostym?
Men det är att underskatta klädernas (och hårets!) betydelse i ett så visuellt område som politiken. Den här våren har Margaret Thatcher redan utropats till stilikon – brittiska designern Anya Hindmarch satte järnladydockor i sitt skylfönster i London för ett par veckor sedan och vi lär få se otaliga stålkvinnor i modetidningarna i efterdyningarna av filmen om originalet. Mode är inte bara ”ett måste” för kvinnor, det är också en möjlighet. För visst, det är sant att det kan kännas frustrerande att behöva bry sig om kläder om det inte alls ligger i ens intressesfär, men samtidigt är det lätt att se att ett starkt uttryck i kläder och look kan dra uppmärksamhet till personen på ett sätt som är fullständigt ovärderligt i dagens värld.
Vad vi borde vara uppmärksamma på är våra fördomar mot kvinnor som vet hur man drar blickarna till sig. Oavsett vad man tycker om hennes åsikter är Anna Maria Corazza Bildt en seriös politiker och debattör. Att hon och Alice Dellal delar frisyr borde inte ligga henne i fatet, precis lika lite som det ligger Thomas Bodström i fatet att han gillar fotboll. När allt kommer omkring känns det ju också mer nyttigt för en politiker att ha en känsla för kläders makt än att tycka det är roligt att sparka på en boll.
Daniel Björk skriver om mode i Svenska Dagbladet.
