Bland de uppsluppna gränslöpare som trädde fram på konstens fält under 1960-talet intar Åke Hodell en särställning. Både genom sin sällsamma livshistoria – piloten som störtade och blev poet – och genom den oupphörliga nyfikenhet och rörlighet som karakteriserar hans verk. Poesi och bildkonst, men också text-ljudkompositioner, happenings och så småningom romaner tillkom under signaturen Hodell.

Att han även utforskade radiomediet, och mer specifikt radiodramatiken, påminns man om genom en nyutkommen cd-utgåva av två av hans tidiga radiopjäser, samlade under rubriken Hodell på radioteatern 1–2 (Rönnells antikvariat). Närmare bestämt rör det sig om pjäs nummer två och tre i en rad av 16 stycken, ”Vad gjorde Hemingway i Afrika?” (1971) och ”Den stora segern vid Gettysburg” (1973), introducerade i ett fylligt förord av Magnus Florin.

Bägge pjäserna kretsar kring författarliv: Ernest Hemingways och Carl Jonas Love Almqvists. I bägge fallen möter vi dessa författare – inte minst deras tankar, hågkomster och intryck – under deras sista tid i livet. Hemingways medvetande idisslar fragmentariska och deliriskt förvrängda minnen i författarens hem i Idaho; Almqvist spelar piano på Gustawis pensionat i Philadelphia, där han hamnade efter sin landsflykt. Men om Hemingways livsslut (briljant iscensatt av Ernst Günther) präglas av whiskyrus och förfall, håller Almqvist i Hodells tappning en oppositionell låga vid liv. Han vägrar spela de glättiga låtar som publiken kräver och insisterar på sin romantiska estetik, liksom på ett politiskt krav på rättvisa och engagemang.

Givetvis läser Hodell dessa författarskap från sin egen horisont. Här finner man hans antimilitarism manifesterad – bland annat i anslutning till det inbördeskrig som pågick under Almqvists vistelse i USA – parallellt med en nedmontering av vissa myter om skapande män, vilket inte utesluter ett ganska stort mått av sympati med de porträtterade.

Dessutom kan man notera hur Hodell återanvänder former och grepp från sin tidigare text-ljudkonst och konkreta poesi, som de patenterade upprepningarna och de collageliknande sidoordningarna. Detta ger styckena en speciell prägel. Det rör sig dessutom om en dramatik där mediets tekniska villkor är en integrerad del av formspråket. Det handlar om radiopjäser och inget annat, och på många sätt tycks genren och mediet ha passat Hodells specifika kombination av meddelelsebehov och experimentlusta. ”Hodell på radioteatern 1–2” ger mersmak. Och man får väl ta titelns numrering som ett löfte om fortsättning.