Det brittiska hovet håller sig traditionsenligt med en poet laureate, en hovpoet, som dammas av varje gång England vinner en fotbollsmatch eller Prince Charles köper en ny tweedkavaj.
Den nuvarande hovpoeten heter Carol Ann Duffy. Hennes första uppdrag blev att skriva en sonett om avslöjandena om de brittiska regeringsledamöternas oetiska skatteavdrag.
Carol Ann Duffy är egentligen en alldeles utmärkt poet, dessutom är hon både kvinna, skotsk och bisexuell, vilket måste anses som ett, i sammanhanget, steg i rätt riktning.
Problemet är att vad hon än skriver, även om det är skaldat i det så omåttligt populära jambisk oregelbunden pentameter och publiceras på The Times förstasida, så har alla hennes ansträngningar ersatts av ett nytt internetbaserat versmått.
En gång i tiden satt många av oss i skolbänken och lärde oss skillnaden mellan tetrameter och hexameter. Men vad än Malte Persson eller Göran Palm hävdar har de inte en chans mot det betydligt mer svårbemästrade och exakta versmått som de flesta har valt att, kort och gott, kalla Hitler.
Idag är inget populärkulturellt ögonblick riktigt stort förrän det har förärats med en Hitler. Under sommaren har – för att nämna några i mängden – Usain Bolts nya världsrekord på 100 meter, Michael Jacksons bortgång och Oasis splittring alla förevigats i detta format.
Grunden för denna vår tids haiku är alltid densamma: exakt samma tre minuter och 45 sekunder långa scen från slutet av Undergången, Oliver Hirschbiegels film om Adolf Hitler från 2004, där den nedbrutne Führern av sina närmaste SS-män i bunkern får veta att Tyskland har förlorat kriget.
Men de nya engelska textremsorna handlar inte om Hitlers historiska nederlag utan om ilskan och den intensiva besvikelsen över att Oasis har ställt in spelningen i Berlin, den som Hitler så länge sett fram emot.
Och sedan håller Bruno Ganz i sin paradroll, med skakande händer, sitt intensiva brandtal – för alla oss som inte förstår ett ord tyska – om hur han vann biljetterna till konserten i en utlottning på radio och redan har ägnat timmar åt att lära sig texterna till Oasis senaste album utantill.
”I was going to stand at the front and sing my little heart out”, skriker, fräser och viskar Hitler om vartannat med huvudet begravt i knäna.
En gråtande Magda Goebbels försöker trösta Eva Braun med att The Verve just har spelat in ett nytt album. En officer med mycket svettiga tinningar undrar viskande om hans Führer har övervägt att ”ge Kasabian en chans”.
Men ingenting hjälper. Adolf Hitler är otröstlig. Allt är förlorat. Hans favoritband har splittrats.
