Hultsfredsfestivalen är en väldigt trevlig festival. En plats där ungdomar ses, lägger till varandra på Facebook och håller kontakten flera år efteråt. Dessutom har arrangörerna gjort så mycket rätt: området är fullt av soptunnor, sjukvårdspersonal och kartor, skyltarna är konsekventa, och den irriterande inga flaskor-regeln spelar mindre roll när du kan fylla den tömda vattenflaska direkt innanför säkerhetskontrollen. Men det här är inte en plats där det hålls en spännande musikfestival.

På fredagen och lördagen, veckans populäraste konsertdagar, märks det dessutom att en liten svensk by kan ha svårt att slåss med rikare europeiska städer om de stora artisterna. En ung tjej i tjocka glasögon vänder sig till sin mamma på det lilla antika tåget som går mellan festivalen Hultsfred och byn Hultsfred och säger, ”Ta Peace & Love till exempel...” Mamman avbryter och påminner om att det aldrig var aktuellt att hon skulle få åka dit, ”Nämen jag menar rent musikaliskt”, fortsätter tjejen, ”så är det kanske 40% av banden som spelar här som jag vill se, men på Peace & Love skulle jag vilja se 70%”.

Så är det nog för många. En gång i tiden räckte det att boka några få amerikanska dinosaurier, slå upp portarna och vänta på busslasterna. Nu är konkurrensen större, och för att dra de stora massorna behöver man först flörta till sig de dedikerade musikfansen. Till exempel inte bara boka det populäraste bandet, utan också de som kommer att bli stora om sex månader eller längre fram, som Graveyard till exempel. Men när den svenska gruppen spelar i Hultsfred på fredagen är de festivalens enda doom-band. De har samma kväll sällskap av en till grupp som också är farbrödernas favoriter: Madness. Ryktet innan spelningen är att de brittiska gamlingarna kommer att spela alla hits (det stämmer), och det märks hur mycket lättare det är att åldras som band om man redan från början bar kostym. Som engelsmän har de också fördel i att de kan få stora Pampas att kännas som puben på hörnet. Hela bandet dricker screwdrivers och knäpper cigarettfimpar, och sångaren Suggs hojtar grälsjukt ”Vi håller dig väl inte vaken?” till någon som står en bit bort.

Psychrockande Graveyards Joakim Nilsson är mer sparsam med mellansnacket, och när bandet spelar ett set som får mig att tänka på en pigg Janis Joplin i den lilla dansbanan Stora Dans, nöjer han sig med ett: ”Skål på er ungdomar”. Om han hade befunnit sig någon annanstans än just här hade han inte varit ironisk. As the years pass by dränks av jubel efter varje bluesig gitarrmatta, och precis som på Madness-spelningen, dansar faktiskt hela den bakre raden med äldre män lika intensivt som de unga tjejerna längre fram.