Alexander Nestor Haddaway skakar på huvudet.

–Nej, nej, nej. Inga intervjuer!

Han har precis avslutat sitt soundcheck när jag och fotografen Daniel Nilsson presenterar oss. Mötet har föregåtts av oräkneliga telefonsamtal och mejl, allt för att försäkra oss om att 90-talsstjärnan vet vad vi vill göra: följa honom under en kväll.

Man skulle kunna tro att det vore lätt ordnat. Vi talar trots allt om en artist som inte har släppt en storsäljande skiva på snart två decennier. Då tror man fel.

Arrangörerna har gång på gång försäkrat att vi får hänga med Haddaway. Men det har skett i vaga ordalag som ”han har fått informationen” och ”det ska inte vara några problem”.

Nu hastar han iväg till en taxi som väntar utanför.

–Så så, jag har inte tid med er. Hej då!

Det är sen eftermiddag. Om tre–fyra timmar kommer publiken att välla in på Malmö Arena för att se turnépaketet We love the 90’s. Hur ska vi lösa det här?

Min oro minskar inte när personer bakom scenen berättar mer om Haddaway. En av arrangörerna beskriver honom som oberäknelig. Hans humör sägs kunna skifta på en sekund. En annan påstår att han är en diva som brukar hävda att han är ”bigger than Michael Jackson”.

Turnéledaren säger att vi måste avvakta.

–Det är ingen bra idé att ringa honom nu. Jag kan testa om några timmar, så får vi hoppas att han är på bättre humör.

I samma stund vibrerar hans mobil. Det är Haddaway som ringer för att be om backstagepass till en kompis.

–Det ordnar vi. Och du, Sveriges största dagstidning vill göra en kort intervju med dig. Om de får komma till hotellet så kan jag skicka med dem passet, säger turnéledaren.

När han lägger på luren är det med en lättad min. Vi har fått audiens.

”It’s better to burn out than to fade away”, sjöng Neil Young en gång. I själva verket lyder stora delar av musikindustrin snarare efter rakt motsatt princip: Går det att mjölka några kronor till ur det här? Då så, vad väntar vi på?

För en artist som Haddaway betyder det att han vid 47 års ålder turnerar runt och sjunger en låt som han spelade in när han var 27.

–I tio års tid var jag tvungen att springa från fansen. Idag kan jag gå på stan i lugn och ro. Den enda gång folk känner igen mig är när jag står på scenen. Jag har haft tur, säger han.

Det har gått två timmar och Haddaway är som förbytt, inte minst sedan jag plockat fram en tidning och visat hur många sidor artikeln ska bli. När han pratar och gestikulerar påminner han om en predikant. Då och då brister han ut i spontan sång.

Det är så här hans vardag ser ut: främmande städer, hotell, intervjuer och ett A4 i fickan som säger vilka klockslag han ska äta, spela eller sitta i en taxi.

–Allra mest turnerar jag i Ryssland. Under perestrojka hade ryssarna bara Modern Talking, Haddaway och Dr Alban. Och det är ett stort land. Jag kan spela där 60 gånger på ett år utan att de tröttnar, säger han och skrattar.

Haddaway hävdar att det mesta i hans liv har berott på tillfälligheter. Han föddes i Trinidad och Tobago, men växte upp i Tyskland och USA. Som vuxen hann han han, enligt egen utsago, doktorera i statsvetenskap i Washington innan han flyttade till Köln för att spela amerikansk fotboll. Sedan försörjde han sig som koreograf, mattförsäljare och modell innan han 1993 slog igenom som artist. Också det av en slump.

–Jag hade en kompis som inte hade råd att betala hyran. För att göra honom en tjänst hjälpte jag till att skriva låtar åt skivbolaget Coconut records.

Det skedde under en kommersiell boom för tysk klubbmusik. Genren på modet var eurodance – ett bröligare, mer hitbetonat syskon till housemusiken. Band som Culture Beat, Snap! och Real McCoy toppade listor världen över. Snart gjorde Haddaway det också.

Hans biljett dit var en poplåt med fyra ackord, ett discobeat och en refräng bestående av frågan ”what is love?”, följt av det mer kryptiska svaret ”baby, don’t hurt me, don’t hurt me, no more”. Den blev etta på singellistan i tretton länder och såldes i miljoner exemplar.

Enligt alla officiella källor var det paret som drev skivbolaget, Tony Hendrik och Karin Hartmann – eller som de kallade sig på skivomslagen, Dee Dee Halligan och Junior Torello – som skrev och producerade ”What is love”. Haddaway menar dock att det var han som gjorde det.

–Så fungerar musikindustrin. Man måste kompromissa. Artistens namn står alltid så långt ner som möjligt, säger han.

I efterhand kan hela Haddaways karriär tyckas som ett försök att återupprepa den där första framgången. Han har medverkat i både den tyska, den brittiska och den amerikanska upplagan av dokusåpan Hit me baby one more time, som går ut på att bortglömda popstjärnor försöker göra comeback.

Det vore dock fel att säga att han var en renodlad one hit wonder. Snarare har han blivit det med åren.

Medan hans andra, hyfsat framgångsrika 90-talssinglar fallit i glömska har ”What is love” nämligen bara blivit större. 1996 dök den upp i tv-programmet Saturday Night Live, där Will Ferell och Chris Kattan spelade två återkommande bröder som försökte ragga till tonerna av ”What is love”. Sketcherna var så populära att de blev en långfilm, A night at the Roxbury.

Otaliga artister, från Leningrad Cowboys till svenska EMD, har gjort egna versioner av låten. Pepsi använde den i en reklamfilm där stjärnor som Missy Elliot, Busta Rhymes och LL Cool J medverkade (däremot inte Haddaway). Häromåret samplades den i en låt med Eminem.

–”What is love” är en riktig evergreen. Vid det här laget har jag sålt den till 112 olika reklamfilmer och sjungit den live ungefär 6000 gånger. Det är kul, men jag har mer än bara den att komma med, säger Haddaway.

Vi har pratat i över en timme och det blir allt tydligare att 47-åringen inte trivs med att vara så förknippad med en enda singel. Han säger att det är omöjligt att lansera nya låtar när alla bara vill höra samma gamla fyra ackord.

–Ibland får jag anstränga mig för att inte bli irriterad. För ett tag sedan fick vi spela ”What is love” fyra gånger på en kväll. 5 000 personer stod och skrek ”What is love! What is love!”, trots att vi redan hade kört den tre gånger. Då tänker man: är de dumma i huvudet?

Inne på Malmö Arena har publiken börjat strömma till. En dj spelar Venga Boys medan besökarna – de flesta mellan 25 och 45 – står i klungor, smådansar och dricker öl ur plastglas.

–Jag är här för att se Haddaway. Det är kul att minnas hur det var när man var ung. Och så gillar jag ”What is love”, säger en 30-årig man från Köpenhamn.

Ett gäng som tagit med sig glowsticks berättar att de såg Haddaway när han spelade i Norge.

–Han var en riktig sopa, säger en av tjejerna.

–Jo, säger hennes kompis. Fast han har ju gjort den där ”What is love”.

Att 90-talsfester blivit ett populärt koncept märks inte minst på antalet evenemang betitlade just We love the 90’s. De norska arrangörerna hämtade det från ett liknande tyskt turnépaket. Nyligen hotades de av stämning från en svensk konsertarrangör som använt sig av samma namn. Till och med Haddaway hävdar att det är han som har rätt till namnet, eftersom han och Dr Alban häromåret släppte en singel som hette I love the 90’s.

Ändå tycks svenskarna mindre 90-talsfrälsta än våra nordiska grannar. I Oslo betalade 15000 personer för att se showen. I Sverige fick besöken i Umeå, Sundsvall och Linköping ställas in på grund av för få sålda biljetter.

Thomas Borgvang, en av initiativtagarna till turnén, menar trots det att människor längtar tillbaka till 90-talet.

–Då var allt mer avslappnat. Man hade inga mobiltelefoner och det var inte så noga vilken sorts kläder man hade på sig. Jag tror att många vill ha det så igen, säger han.

Vi ses i det rum bakom scenen som kallas Green room, men som tvärtom är påfallande grått. Här sitter uttråkade råddare och tittar på klockan. Formfranska, färdigskivad ost och ljummet kaffe står uppdukat på ett bord.

När Haddaway anländer slår han sig ner i sin loge – ett tomt omklädningsrum – tillsammans med sin körsångare, svenska Elin Nyblom. De dricker te ur pappersmuggar. Nykteristen och motionsfantasten Haddaway har gjort sin sedvanliga uppladdning: joggat inne på hotellrummet.

–För mig handlar en sådan här kväll mest om att marknadsföra mig. Jag önskar att jag hade fått gå ut på scenen och ge publiken en fantastisk upplevelse med allt från James Brown till The Eagles. Det vet jag att jag hade kunnat. Men ingen tillåter det. De där ute är vad jag kallar boom boom-publiken. De vill bara höra boom boom. Så jag går ut, gör min grej och lämnar plats för nästa band. Take no prisoners.

De viktiga uppträdandena, förklarar han, är de där han får visa hela sin musikaliska bredd. Då tar han med sig fyra dansare, två sångerskor och en kompgrupp upp på scenen. Men när jag frågar hur ofta han gör sådana konserter fnyser han så att det skvätter te på golvet.

–Älskar ni 90-talet?

Ropet från kvällens konferencier ekar över arenan.

–Jaaaaa!

–Älskar ni 90-talet?

–Jaaaaaaaa!

–Varför då?

Publiken svarar Markoolio med ett förvirrat mummel. Uppe på storbildskärmarna visas klipp från Rederiet, fotbolls-VM 1994 och Cindy Crawfords underklädesreklam för Hennes & Mauritz. Markoolio fortsätter:

–Nästa artist blev världsberömd när han släppte låten ”What is love”. En av världens mest sålda singlar… under 90-talet. Mina damer och herrar, en stor applåd för mister Haddawaaaaay!

Strax hörs fyra välbekanta ackord ur högtalarna. Haddaway och Elin dansar tätt ihop, ja, de nästan gnider sig mot varandra. Åskådarna längst fram hoppar upp och ner, tjoar och vevar med armarna i luften. När refrängen kommer vrålar de ”what is looove”.

Femton minuter senare går framträdandet mot sitt slut. Efter ”What is love” har Haddaway sjungit två av sina andra 90-talslåtar och en Frankie goes to Hollywood-cover. Mer än så tror arrangörerna inte att publiken orkar med. De flesta längst fram har redan slutat dansa.

Haddaway sträcker upp handen i luften till ett tack.

–Det har varit kul att vara här tillsammans med er. Snart är det dags för E-type. Men innan vi försvinner…

Och så kommer de där fyra ackorden igen.

Populära quiz om politik