”Nu har vi öppnat en BitTorrent-tracker – The Pirate Bay. Därifrån kan du ladda ner och dela med dig spel, filmer, skivor, tv-shows och mycket mer.”

Sveriges internationellt sett största sajt lanserades i november 2003 med två slarvigt skrivna meningar på Piratbyråns hemsida. Piratbyrån, en löst sammansatt grupp av hackare och aktivister, hade nyligen rönt uppmärksamhet genom att öppet ta ställning för piratkopiering.

Det var två år sedan fildelningsprogrammet Napster förlorade en utdragen rättstvist med skivbranschen. Nya, liknande tjänster hade dykt upp, och vissa försvunnit efter hot om stämningar. I Sverige bekämpades fildelning aktivt av lobbyorganisationen Antipiratbyrån.

Då klev en unik aktör in på scenen. Piratbyrån medgav inte bara att de ägnade sig åt illegal fildelning. De påstod dessutom att det var försvarbart. I gruppens första pressmeddelande sa talesmannen Martin Fredricsson att ”piratkopiering är en positiv kraft” och ”hur det går för musikindustrin skiter vi i”. Utspelet fick stort medieutrymme.

Nu kompletterade Piratbyrån sin opinionsbildande funktion med att starta en fildelningssajt. Förhoppningen var att göra den nya bittorrent-tekniken känd i Sverige, samt skapa ett komplement till de internationella fildelningsnätverken. Ett år senare skulle Pirate Bay vara störst av dem alla.

– Allting jag kan om datorer har jag lärt mig från saker som har kopierats, säger Peter Sunde.

Sveriges mest kände nätpirat kryper upp med båda benen i soffan.

– När jag var sju-åtta år började jag kopiera spel och program. Det var spännande att få datorn att göra som man ville, lära sig programmeringen och ta bort kopieringsskydd. Efterhand började jag brinna för att skydda personerna bakom kopieringsmaskinerna, eftersom de hade betytt så mycket för mig.

Tvårummaren i Limhamn i södra Malmö pryds av ljusa trämöbler och modern konst. Hallväggen täcks av ett svartvitt fotografi av ett skivspelarstift. Förutom några nätverkskablar på en byrå är det inget som skvallrar om att vi är hemma hos en av hjärnorna i Pirate Bay.

Det var Piratbyråmedlemmen Gottfrid Svartholm Warg som till en början skötte sajten – en enkel tracker på en pc i källaren på hans jobb i Mexico City. Snart involverades Fredrik Neij, och när programmeringen behövde uppgraderas erbjöd sig Peter Sunde att hjälpa till. Som mest politiskt intresserad av de tre blev han snart Pirate Bays ansikte utåt.

–Många av de andra fildelningssajterna drevs av 17–18 åriga kids som blev livrädda när de började få hotbrev. Ingen på Piratbyrån hade trott att Pirate Bay skulle bli så gigantiskt. Men vi var de enda som satte ner foten.

Medan Piratbyrån var unik genom att försvara piratkopiering hade Pirate Bay en lika egen strategi gentemot skiv–och filmbolag: att strunta i dem. Hot om stämningar besvarades med brev där Gottfrid uppmanade bolagen att stoppa upp taggtråd i baken eller skicka mer post eftersom han hade slut på toapapper.

Trion var övertygad om att det de gjorde var lagligt. Bittorrent-tekniken innebar att filerna som delades inte fanns på sajtens servrar, utan skickades mellan dem som använde tjänsten. Pirate Bay bröt ju inte mot upphovsrättslagen. De bara hjälpte sina användare att göra det.

Men den bedömningen delades inte av alla.

Monique Wadsted tar emot i ett minimalistiskt inrett mötesrum på advokatbyrån MAQS i Stockholm. Hon är trevlig och skämtsam, men ger ett bestämt intryck. Som ombud för den amerikanska filmbranschen ses hon av många i piratvärlden som djävulens hantlangare. Hon har sysslat med internetjuridik sedan 1994, och säger sig vara något av en pionjär inom området. Bland annat var hon en av de första advokaterna i Sverige med en egen e-postadress.

–På 90-talet var vi ett gäng jurister som insåg att det skulle dyka upp ett piratparadis” och spekulerade i var det skulle bli. Hade någon sagt till oss då att det skulle bli Sverige hade vi skrattat så vi kissade på oss. Det hade varit en fullständigt absurd tanke. Men nu är det en realitet, säger hon.

I oktober 2005 träffade Monique Wadsted och filmbranschorganet MPA justitieministerns statssekreterare Dan Eliasson för att diskutera fildelningsproblem, bland annat Pirate Bay. Mötets betydelse för den fortsatta utvecklingen är omdiskuterad och har lett till anklagelser om ministerstyre från Thomas Bodströms sida. Monique Wadsted säger att mötet gick ut på att uppmärksamma Sveriges bristande skydd för upphovsrätt på nätet och att poliserna saknade resurser för att hantera det.

Polisens razzia mot Pirate Bay kom den 31 maj året därpå. Tillslaget sågs som en stor seger för underhållningsindustrierna, som i flera år hade försökt stoppa sajten. Snart kom det dock att få en annan effekt.

Medan Pirate Bay växte hade man fått användare världen över. När Fredrik Neij talade vid en demonstration mot razzian kallade han sajten för ”världens största distributör av kultur och medier”. I Sverige hade världens första piratparti startats, och efterföljare dök upp i länder som Spanien, USA, Österrike och Frankrike.

Pirate Bay nylanserades redan tre dagar efter tillslaget. Några dagar senare hade medlemsantalet i Piratpartiet tredubblats. Medier världen över rapporterade, och antipiraterna tvingades inse att kampen mot illegal fildelning inte längre var ett krig mot ett fåtal.

Piraterna hade blivit en global rörelse. Och Sverige var dess mittpunkt.

I den aktuella reportageboken Piraterna berättar journalisterna Sam Sundberg, spelredaktör på SvD, och Anders Rydell om den svenska piratrörelsens framväxt. De tycker att piraterna är intressanta eftersom de snarare förenas av dataintresse än av politisk tillhörighet.

–Piraterna är väldigt olika. Det de har gemensamt är att internet för dem inte är teknik, utan en mötesplats. Den svenska piratrörelsen har dessutom varit stolt över det de gör. Fildelning har blivit dagens ungdomsuppror, säger Anders Rydell.

Han och Sam Sundberg beskriver piraterna som en rörelse född ur hackerkulturen, BBS:er och de ”copy parties” där unga datoranvändare träffades för att byta spel och program. En typisk pirat är inte främst en politisk visionär, utan en datanörd som vill försvara det fria filutbyte som han tycker ligger i datoriseringens natur. Att hindra spridning av upphovsrättsskyddat material ses inte bara som icke önskvärt, utan i längden omöjligt.

Sveriges roll i piratrörelsen spårar de båda journalisterna till lånedatorsystemet, bredbandssatsningar och ett e-postmeddelande från Carl Bildt till Bill Clinton 1994. Brevet blev det första mellan två statsöverhuvuden och i det framhåller Bildt Sveriges it-satsning.

–Sverige låg långt framme när det gällde it och teknik. Vi hade visioner som det egentligen var för tidigt för. När man grävde ner kablar med tio megabit visste ingen riktigt vad man skulle ha dem till, säger Anders Rydell.

En annan anledning till Sveriges rykte som fildelningsparadis kan vara politikernas ovilja att ta ställning, tror Sam Sundberg.

–Politikerna vet att en och en halv miljon svenskar fildelar, och det är många väljare som de inte vågar stöta sig med. Samtidigt är vi knutna till internationella avtal. Därför försöker många fiska röster från fildelarna, samtidigt som de i smyg stiftar övervakningslagar. Vi har politiker som står och säger att de inte vill kriminalisera en hel ungdomsrörelse, trots att de redan har gjort det.

Med en dryg vecka kvar till rättegång är Peter Sunde påtagligt lugn och på gott humör. Pirate Bay rankas för tillfället på plats 102 i listan över världens största sajter och satte nyligen nytt användarrekord – 25 miljoner unika användare.

Frågan är hur Pirate Bays fanskara reagerar om det visar sig att grundarna tjänat stora pengar på sin verksamhet. Andra sajter med lika många besökare drar in enorma summor i annonsintäkter, och åklagaren Håkan Roswall uppskattar Pirate Bays intäkter till 1,2 miljoner kronor. Peter Sunde säger att han aldrig har tagit ut någon lön.

– Så fort vi får en annonsör så ringer det massvis av personer till den, klagar och ber den dra tillbaka sin kampanj. Därför har vi mest skitreklam. Det går inte alls att jämföra med till exempel Aftonbladet. Dessutom har vi en hel del kostnader för webbtrafik, bandbredd och trackertrafik.

Han står åtalad för medhjälp till brott mot upphovsrättslagen och förberedelse till brott mot upphovsrättslagen, vilket vid fällande dom kan betyda upp till två års fängelse. Men Peter Sunde är övertygad om att han kommer att bli frikänd. Och om han döms? Det gör ingenting.

–Jag kan inte se att de skulle kunna sätta oss i fängelse. Böter spelar inte heller någon roll, eftersom vi inte har några pengar att betala med. Fredrik och Gottfrid bor inte ens i Sverige längre. Vad spelar det för roll om de har skulder här?

Lever Pirate Bay vidare om ni fälls?

–Absolut.

Men lika säker som Peter Sunde är på ett frikännande, lika förvissad är Monique Wadsted om en fällande dom. Vad sajtens intäkter har använts till tycker hon inte spelar någon roll.

–De tjänar pengar på att snylta på andras prestationer, det är det som är brottsligt. Jag tror att de får fängelse. Vissa säger att Pirate Bay är som Google, men det stämmer ju inte. Deras verksamhet är byggd för olaglig fildelning och uppmanar till upphovsrättsbrott.

Rättegången inleds nästa måndag i Stockholms tingsrätt. Åklagarsidan har kallat en rad höjdare från skiv–och förlagsbranschen till vittnesbåset. Piratbyrån kör upp med en specialutsmyckad buss för att hålla fester och protester i Stockholm.

Oavsett domslut tror Sam Sundberg att underhållningsindustrierna står som förlorare.

–Om Pirate Bay vinner blir det i princip ett prejudikat som säger att Sverige är ett fildelningsparadis. Om de fälls är det ändå osannolikt att det påverkar fildelningen, och dessutom kan de bli martyrer. Jag tror inte att man vill döma dem till fängelse. Då skulle ungdomar sätta upp Peter Sunde-affischer i sina rum. Han skulle bli fildelningsrörelsens Che Guevara.