Åtta av tio svenska myndigheter har ingen plan för sin långsiktiga arkivering. Det finns heller inget enhetligt system för att lagra vårt samhälles digitala information. Om inget görs snabbt riskerar vår samtid att bli ett svart hål i historien.
The Domesday Book, domedagsboken, är en av Storbritanniens mest kända historiska källor. Den skrevs för hand år 1086 för att bevara information om livet i England på Vilhelm Erövrarens tid. Boken förvaras i dag i ett arkiv i London och är fullt läsbar.
År 1986 ville de brittiska myndigheterna upprepa projektet. Baserat på uppgifter från omkring en miljon människor samlades texter och historier, 250 000 ortsnamn, 25 000 kartor och 50 000 bilder till en databas. Information om 1980-talets Storbritannien skulle vara bevarad för evigt.
Problemet var att man lagrade allt i en digital mikroteknik som inte är läsbar med dagens datorer. Resultatet är att den över 900 år gamla texten är tillgänglig medan den 18-åriga är oläslig.
Samma problem gäller alla delar av dagens informationssamhälle. Varje år tas miljontals digitala bilder och vår folkbokföring, brevkorrespondens och de flesta offentliga dokument lagras digitalt. Det talas om införandet av 24-timmarsmyndigheter som ska tillgodose medborgarnas behov på digital väg dygnet runt. Få tänker dock på hur informationen rent tekniskt ska bevaras för framtiden.
– Vi riskerar att bli utan minne från 1980-talet och framåt. Det finns inga rutiner för att arkivera materialet och göra det tillgängligt. I förlängningen är det en fråga om demokratin, att spara våra erfarenheter till framtida generationer, säger Lars Furberg på projektet Långsiktigt digitalt bevarande vid Luleå tekniska universitet, LTU.
Hans projekt drivs sedan i våras i samarbete mellan LTU och Riksarkivet i Stockholm, som är ansvariga för statens arkivsamlingar. Syftet är att utveckla rikstäckande rutiner för hur dagens information ska finnas kvar om 10, 20 eller 300 år.
Men forskarna är sent ute. I Sverige har myndigheter arbetat med datoriserade system sedan slutet på 1960-talet. Sedan ett antal år lagras nästan all information, offentlig och privat, på digitala medier som hårddiskar och CD-skivor.
Problemet är att digitala medier åldras snabbt. CD-skivornas ytskikt spricker, datorerna kraschar och ny teknik införs som inte är kompatibel med den gamla.
Riksarkivet räknar med att medellivslängden för ett digitalt tekniskt system är mellan tre och sju år. Informationen måste omkopieras, alltså flyttas från
ett system till nästa, med täta mellanrum.
Eftersom inga enhetliga system existerar finns i dag ett gigantiskt uppdämt behov av omkopiering på landets myndigheter, museer och kulturinstitutioner.
– Det är ett oändligt stort arbete att ta ifatt allt vi missat de senaste 20 åren, säger Lars Furberg. Tidigare fanns fysiska lagersystem, nu fungerar inte de längre. När myndigheternas datorer byts ut är det vanligt att informationen försvinner. Det är bråttom om vi vill göra något åt det.
För att se hur omfattande problemen är skickade Riksarkivet i våras en enkät till 279 statliga myndigheter.
Av de preliminära resultaten, som SvD granskat, framgår tydligt att frågan kommit i skymundan.
35 myndigheter, bland dem viktiga kulturvårdande institutioner som Kungliga biblioteket i Stockholm, Nationalmuseum och Statens kulturråd sa sig inte ens känna till Riksarkivets bindande regler om hur digital data ska sparas för att vara tillgänglig i framtiden. 195 av de 243 myndigheter som svarade hade ingen förvaltningsövergripande långsiktig arkivplan.
– Det är sorgligt att de inte ens känner till våra regler. Risken är att viktig information om vårt kulturarv försvinner, säger Per Jansson, arkivråd på Riksarkivet.
Han tror det är en kombination av resursbrist och okunskap som ligger bakom.
Myndigheterna prioriterar den dagliga verksamheten och frågan om att göra information tillgänglig för allmänheten försvinner.
