– Men vad är det du vill säga med filmen?!?
Efter drygt en och en halv timme, när klockan närmar sig 23 och Bio Rios personal till slut lyckas avrunda, är stämningen upprörd. Ruben Östlund har pratat sig hes men de som ropar högst i salongen tycker inte att de har fått svar på den mest väsentliga frågan.
Filmbasens samtalsklubb Display har inte bjudit in Ruben Östlund och producenten Erik Hemmendorff för att möta de senaste veckornas debatt om Play, kvällen har varit inplanerad sedan i våras. Men man har fått byta till större lokal. Biljetterna är slutsålda.
Själv sitter jag i publiken som del av Ruben Östlunds hejaklack snarare än objektiv observatör. Jag har tillbringat mitt facebookande under veckan med att delge kompisar min syn på saken (”nej, Ruben Östlund är INTE rasist”), och med att raljera över DN-skribenten Stefan Jonssons artikel ”Play missar de andras perspektiv” (DN 5/12) där han tolkar en övergiven vagga i filmens parallellhandling som ”en trojansk häst fylld med ofödda afrikaner”. Min inställning är att man borde förstå de goda intentionerna, och inte stirra sig blind på regissörens eventuella oförmåga att hantera en laddad fråga på ett oklanderligt sätt.
Så blir de kritiska rösterna i debatten så att säga till kött bakom min stolsrygg, när en märkbart uppretad lärare från en skola i Skärholmen öppnar med att ge regissören en rungande utskällning. Hon ifrågasätter scenen där en av de svarta pojkarna sparkas ner av sina kompisar. Hon tycker det är en orimlig skildring, att dessa barn som hon (felaktigt) definierar som en grupp svensksomalier skulle vara så våldsamma mot varandra. Hon accepterar inte den förklaring som Östlund tidigare gett, att vaggan inte symboliserar någonting, ”få saker är så symbolfyllda som en barnvagga”.
Ruben Östlund pratar om hur han läst rättegångsprotokoll från de verkliga fall av rån mellan barn som inspirerat, och kommer med autentiska detaljer; tävlingen om kläderna i slutet är tagen från verkligheten. Och det är på knivsudden mellan fiktion och verklighet Play balanserar. Debatten gränsar till frågan om autenticitetskrav på verk i den dokumentära gråzonen. Play är en spelfilm men Ruben Östlund kan spela på hur 12-åringar ”på ett medvetet sätt hade använt sig av den stereotypa bilden av den svarte mannen, för att skapa en outtalad hotbild”, just för att denna lek finns dokumenterad. Östlund upprepar att barnen även var dokumenterat våldsamma. Men han verkar inte ha bevis för att de var så våldsamma mot varandra. Är det i så fall okej att han skildrar dem så?
Ruben Östlund ser till slut ganska trängd ut. Det gedigna intresset för beteendevetenskap och gruppdynamik som han framgångsrikt tillämpat i ”Gitarrmongot” och ”De ofrivilliga” till trots; i ”Play” har han ofrånkomligen gett sig ut på djupt vatten.
Kritiken ligger i grund och botten i valet av medium. Film är mer lättillgängligt än en roman eller videoinstallation på en konsthall. Vad händer när bilderna av unga, svarta kriminella sänds okommenterat rakt ut i SVT?
”Svenska barn i 12-årsåldern kommer inte att kunna läsa dina metaforer”, säger någon. En annan tar upp det faktum att ”Play” hyllas på en högerextrem sajt. Östlund kontrar med att den aktuella tråden slumrat sedan i våras, och hävdar att den paradoxalt nog väcktes av Åsa Linderborgs inlägg i socialdemokratiska Aftonbladet.
–Nu låter du precis som Sverigedemokraterna, när du säger att du tar upp det ingen vågar prata om, säger samma person en stund senare. Ruben Östlund ser trött ut.
När en man ur regissörens generation får sista frågan undrar han varför ingen ser klasskildringen i ”Play”, att han som är uppvuxen i medelklasskvarter i Göteborg hade blivit lika rädd för blonda arbetarklasskids. Ruben Östlund hakar på, det är just det han vill säga, att det handlar om sociala attribut och inte bara om hudfärg. Men varför blandade du då in hudfärg, blir den oundvikliga frågan från de argaste.
–Vad är det du vill säga med filmen?!?
Frågan får bli hängande i luften, tiden och syret är slut. På Göteborgs filmfestival i januari fortsätter samtalet, i ett annat, lämpligare forum och en annan stad – den stad som faktiskt är spelplats för den allvarsamma leken i ”Play” – då med inbjudna politiker.
