Det mumlas och provfotograferas i Börssalen i Svenska Akademiens lokaler i Gamla stan i Stockholm. Någon undrar vilket språk som kommer att talas, alla vill sitta så långt fram som möjligt.

Plötsligt höjs rösterna ett snäpp. Fotograferna har fått beskedet att de bara ska få fotografera de första minuterna. Vem har bestämt det? Herta Müller eller Svenska Akademien? Ingen vet.

Blickarna riktas mot de två vita karmstolarna med blå sits därframme. Där ska hon sitta vid ett bord med utgåvan av sin senaste bok, Andningsgunga, och gula rosor i ett avancerat arrangemang.

Det är svårt att inte tänka på de tidigare tillfällen Herta Müller varit i Stockholm. Som förra sommaren på författarkonferensen Waltic. Visst var det många som besökte hennes seminarier då också, men spänningen var inte så vibrerande som nu.

Så tittar alla mot dörren till höger. Kamerorna smattrar snabbare än regnet utanför. Herta Müller kommer ut i sällskap med Akademiens ständige sekreterare, Peter Englund. Som vanligt är hon klädd helt i svart. Det röda läppstiftet är också på plats när hon sätter sig till rätta, rak i ryggen på den blå sitsen.

Tysk tv är först ut och frågar om hon håller fast vid det hon sa när hon just fått priset, att hon ser det som att det är hennes böcker och inte hon som har fått priset.

- Nej, det är fortfarande så, säger hon och ler.

- Det har naturligtvis med mig som person att göra också. Men det är ju böckerna som fått priset. Och när jag tänker att det är så, då klarar jag av det ganska bra. Det är inget problem. Men jag är en ganska vanlig människa och det vill jag också förbli.

Många frågor som ställs är mörka och tunga och inte av typen ”Hur känns det att vara i Stockholm?”. Vissa frågor ser ut att få henne att minnas, som med avsmak. Det är diktaturen, Ceauşescu, språket, Securitate och hennes åsikter om situationen i dagens Rumänien som avhandlas.

Apropå hennes Nobelföreläsning i måndags kväll undrar en svensk radiojournalist om folk i Rumänien fortfarande använder näsdukar, svar: ”Ja”. Hennes svar är annars långa och exakta, som om hon noggrant väger varje formulering. De skulle kunna tryckas i en essäbok, det känns snudd på grymt att hugga av dem till korta satser i en artikel.

Som svaret, på frågan från en finsk journalist, om vad hon säger till dem som inte har någon Heimat, hembygd. Hon nästan skrattar till, säger att hon inte vet så exakt vad en hembygd egentligen är.

- Jag föddes ju i Rumänien och växte upp där, men det var inte hemma. Där man inte kan leva och där man är livrädd, det är ingen ”Heimat”. Där människor hotas där är man inte längre hemma.

- Jag har ofta sagt att jag tror att Heimat är det som man inte kan uthärda och aldrig blir fri ifrån. Men jag har alltid haft problem med ordet för att det har missbrukats så av olika ideologier. Heimat har förlorat sin karisma och det som är kvar är ganska obehagligt.

En kvinna från rumänsk radio reser sig upp, undrar om hon tror att hon skulle ha lämnat Rumänien om det inte hade varit en diktatur. Nobelpristagaren lägger armarna i kors, konstaterar att det är en hypotetisk fråga.

- Jag hade föredragit att leva i ett demokratiskt land. Fast det fanns ju inget alternativ... Mer kan jag inte säga.

En annan rumänsk journalist frågar varför hon aldrig berättar några positiva minnen från sitt forna hemland.

- Var finns det goda? Det är en patriotisk fråga. Naturligtvis har jag också goda minnen från Rumänien, som land men inte som stat. Det fanns självklart personliga relationer, vänskap som finns kvar än i dag. Men du hör ju själv på frågorna här att vad världen intresserar sig för är inte mina privata förhållanden, som vänner som räddade mig från svåra situationer eller om jag kanske ibland rent privat var lycklig. I varje diktatur är väl viss lycka möjlig. Båda sidorna är sanna, men den ena förringar inte den andra.

En journalist från Kina undrar varför hon på bokmässan i Frankfurt visade sitt stöd för den hotade människorättsjuristen Gao Zhisheng. Svaret är att hon ser det som självklart.

- Det är det minsta man kan göra. Jag riskerar inget med det.

- Mänskliga rättigheter har blivit helt åsidosatta efter OS. Västvärlden verkar tro att de måste vara diplomatiska och vänliga, men det är ju tvärtom. Om det inte fanns så mycket acceptans i väst skulle ledarna i Kina behöva tänka lite mer på hur de ska förändra sig.

Men allt är inte svart, hon skrattar till stort och lyser upp vid flera tillfällen. Som när hon konstaterar att ungerske Imre Kertész nog är hennes favorit bland tidigare pristagare. På frågan om vad hon ska göra med pengarna säger hon spefullt:

- Det säger jag inte! Jag ska i alla fall inte köpa en yacht, så oroa er inte.

När den avsatta halvtimmen har överträtts med mer än tio minuter och Peter Englund - som står i givakt vid den högra karmstolen - har tittat på sin klocka upprepade gånger är det dags för en sista fråga. Vad inspirerar dig som författare? undrar en tjej från en gymnasieskola i Stockholm. Das Leben, livet, blir det korta svaret. Vad fick dig att välja det här yrket? fortsätter gymnasieeleven.

- Inget särskilt. Jag ville inte bli för författare. Men jag började av någon anledning att skriva och då märkte jag att det gav mig något att luta mig emot, fick mig att förstå saker om mig själv, och då fortsatte jag. Men efter varje bok har jag tänkt att nu räcker det. Fast efter två år gör jag det igen. Jag bara fortsätter. Men inspiration är för mig ett väldigt främmande ord.