Hon försöker förklara, det låter som slitjobb med känsliga fingertoppar. Att hon började med att läsa biografier om Monica Zetterlund och titta på filmklipp, plugga in och närstudera. Lika viktigt var att nå rätt mood.

–… ja, alltså det känsloläge där jag matat mig med hennes musik och hennes väsen tills jag kunde filtrera alltihop genom mig själv. Så jag blev Edda så nära Monica jag kunde komma. En levande människa. Fattar du?

Jo, jag tror jag förstår. Som att hon putsade fönster till ”Gröna små äpplen” och gick runt med beige läppstift för att känna in 1960-talet.

–Man måste ju komma ihåg att det är en film också, säger hon och stramar åt svinryggen.

Vi tar båda ett djupt andetag, påminner oss att det är augusti 2013 och att hon är Edda Magnason. Inte Monica Zetterlund. Även om den yttre likheten är rent drabbande. Fast det hänger också ihop med filmen ”Monica Z” där Edda Magnason färgade håret ljusare – ”det var så där trist råttfärgat innan” – och lärde sig stå med ena höften framskjuten, för att verka längre. Hon ställer sig på golvet bredvid cafébordet. Visar. Lätt bakåtlutad, med den garvade stjärnans nonchalans i kroppen. Lik ett z, som i Zetterlund.

–Jag har alltid tänkt mig henne som en häftig mix av storstadsbrud och köttbullar i en trädgård. Monica stod på scen i guldlamé, sen bjöd hon hem de amerikanska jazzcelebriteterna på nåt ”kolijox” som hon rörde ihop på spisen.

”Ett lingonris som satts i cocktailglas”, sammanfattade Tage Danielsson Monica Zetterlunds dubbla sidor. Det är möjligt att hon själv hann tröttna på beskrivningen, den som nöttes lika ihärdigt som man ältade hennes ryggproblem. Men också, åtminstone mot slutet, att hon drack. Hade börjat redan vid de första vokalistjobben hemma i Värmland när det inte räckte att ta av glasögonen, slippa se publiken, för att dämpa nervositeten. Scenskräcken krävde starkare bedövning.

Tage Danielsson var den som så småningom förstod, den som stöttade utan att ge efter, krävde både linser och nykterhet. ”… en sorg i rosenjazz” avslutar han sin Zetterlundhyllning och alla vi som hann se henne på en scen, frisk som det där lingonriset men med åren allt skörare, som ett sprucket cocktailglas, vi vet, vi minns, vi förstår.

Nu finns skärvor av hennes liv hoppusslade av författaren Peter Birro och regissören Per Fly, i filmen som redan lovordats här i SvD. ”Edda Magnasons både porträttlika och skådespelarmässigt övertygande gestaltning av Monica Zetterlund. Trots att hon gör sin skådisdebut är det helt omöjligt att tänka sig någon annan i rollen” skrev Dan Backman nyligen.

Skådisdebutanten böjer ödmjukt huvudet inför lovorden, svinryggen är perfekt, hårnålarna syns knappt.

–Vad kul. Annars är jag en sån som aldrig läser tidningar efter ett jobb. Min scenskräck är liksom bakvänd. Före ett framträdande är jag hur lugn som helst, går bara in och kör. Nervositeten kommer efteråt. Då kan jag tänka ”Herregud, vad gjorde jag?” Under filminspelningen var det extra viktigt att behålla lekfullheten, lusten. Av ren självbevarelsedrift, eller som en överlevnadsstrategi.

Vad kunde ha tagit över annars?

–Pressen. Ångesten. Hur mycket som helst. Så här efteråt är jag rätt häpen över mig själv, faktiskt, för att jag vågade kasta mig rakt ut. Jag som aldrig ens hade en roll i skolans julspel. Jag komponerade hellre en liten ouvertyr så jag slapp vara med och spela. Där verkar vi ha varit rätt lika, Monica och jag. Hon var också den som tog språnget.

Det började, vi får väl ändå snabbteckna bakgrunden, med att Edda Magnason – som redan gjort sig ett namn som sångerska och låtskrivare – medverkade på en Amnestygala på Södra teatern i Stockholm. Stod där intet ont anande och sjöng två sånger. I salongen satt kvinnan som kände filmteamet som börjat planera filmen om Monica Z. Hon tipsade dem om Edda. Första provfilmningen följdes av flera och det som från början mest var gladchock och häpenhet – ”oj, hur hamnade jag i det här” – blev mer och mer allvarligt. Edda Magnason började träna in rikssvenskan. Satt hemma och kollade Youtubeklipp för att hitta Monica Zetterlunds kroppsspråk, leende, fraseringar.

–Jag kommer från musikervärlden, hade ingen skådespelarkompis som kunde berätta hur man skulle göra. Så jag fick leta egna vägar.

Och sedan – lycka, lycka – var rollen hennes och Edda Magnason gick in i den bubbla som inspelningen blev. Där underbart, tack och lov, inte alls var kort utan pågick i över ett år innan sista scenen var tagen. Och hon kunde bli Edda igen, på heltid.

–Annars stängde jag av och på dialekten; var Monica när jag pratade rikssvenska och mig själv när jag pratade skånska.

Första uppgiften blev förstås en annan; hon måste inse att Monica Zetterlund haft en ungdom, inte var medelålders från början.

–Vi spelade inte hennes skivor hemma. Men jag minns ett omslag, jag tror det är lp:n ”Varsamt” där hon har svart polotröja och page. Så minns jag henne, cool i svart med page. Den unga Monica kände jag inte till, hon var redan en legend när jag var liten.

Filmen börjar hemma i Hagfors där undret sker och Sik-Bengt och Greta Nilssons jänta erbjuds att komma över till New York och sjunga. Kollegerna på Televerket, tjejerna som sitter där tuperade på rad, hisnar förstås. För att efteråt håna när hon är tillbaka igen efter snabbturen till en verklighet så fjärran Värmlandsskogarna. För inte var det enkelt att sjunga med svarta killar i Harlem – hälften av publiken reste sig och gick. Och ägaren till klubben klagade över att hon var för snygg, för vit.

I filmen, precis som i Monica Zetterlunds äkta liv, avlöser männen varandra. Hon har lätt för att förälska sig, svårt för att vara ensam. Och karlarna? ”Visst har de fallit för mig, men sen har de rest sig och gått”, sammanfattade hon själv händelseutvecklingen.

Var det synd om Monica Zetterlund, i kärlekens namn?

Edda Magnason värjer sig mot eländesord.

–Äsch, jag tänker mer att hon var levnadsglad. Den som bejakade livets goda. Det fanns en friskhet hos henne som kan höra ihop med hennes bakgrund. Att hon kom från Hagfors, en liten stad. Det kan jag känna igen, jag som vuxit upp i Fyledalen utanför Ystad. När man kommer från landet kan man vara ganska orädd på något märkligt sätt. Man har fått vara lite som man vill, det sitter i.

Är inte risken den omvända, att man känner sig bortkommen när man väl hamnar i en storstad?

–Det är kanske antingen eller. Antingen känner man sig bortkommen eller också skiter man i det.

Monica blev fru Zetterlund efter att hon som 17-åring fått dottern Eva-Lena och senare gifte sig med – och snabbt skilde sig från – pappan. Men först var hon Monica Nilsson, den som hängde högst upp i trädkronorna. Tills hon föll ner och skadade sin rygg, för livet.

Edda Magnason minns inte att hon hängde i några trädtoppar. Men hon minns sin barndoms frihet.

–Vi är sju syskon, av vilka jag är nummer fem. Kommer man från en så stor familj får man mycket tid för sig själv.

Det var Edda som spelade piano på släktkalasen – men också på musikskolans avslutningar i Ystads vackra teater. Först kom blockflöjtarna och sedan kom blåsorkestern…

–Och sen var det min tur att spela nåt. Ensam. Teatern var alltid fullsmockad och jag minns hur mina svettiga händer skakade när jag skulle börja. Så där som Monica Zetterlund måste ha känt. En jäkla nervpress. Och vid filminspelningen när jag stod i kulissen på Chinateatern och skulle gå ut och sjunga ”Vad en liten gumma kan gno” och såg alla statister som satt där kände jag mig också nära henne. Precis där stod hon en gång, i samma kläder, lika nervös.

När Monica Zetterlund första gången lockas över till New York vill producenten inte bara ha sånger, han vill också ha ett mer intimt tack för hjälpen. Monica nobbar och åker hem.

Hur utsatta är kvinnliga musiker idag? Edda Magnason rätar till svinryggen, säger att alla kan hamna fel, i fel sällskap. Själv har hon aldrig känt sig diskriminerad eller utnyttjad. Istället har hon fått både tid och utrymme att skapa sin egen musik, hitta sig själv som artist.

Skulle du ha berättat om du haft mer negativa erfarenheter?

Hon tvekar, drar på det, bestämmer sig till slut:

–Visst skulle jag väl det. Men det känns viktigare att visa på något annat än att hela tiden utmåla kvinnliga musiker som offer.

Och allt drickande?

–I filmen var det oftast äppeljuice. Utom någon gång när Monica skulle öppna en flaska Henkell Trocken, det hon oftast drack före ett framträdande, och vi behövde göra det på riktigt. Så det pyste. Då gällde det att passa på…

Dricks det lika mycket i musikerkretsar idag? Edda Magnason svarar diplomatiskt. Talar om att riskerna finns, förstås. När man jobbar i festliga sammanhang, sena nätter, ständigt står i blickfånget utsatt för andras bedömning.

–Man kan inte vara en känslig musiker utan att vara en känslig person. Ska man förmedla hela den färgpalett som Monica Zetterlund bjöd på, då kostar det. Inget är gratis.

Peter Birro har skrivit in repliken i filmen, den som förmodligen är tagen från någon intervju med Monica Zetterlund: ”Jag har fått allt jag drömt om. Och sen finns det de som tror att det är gratis. Att det inte kostar nåt.”

Nu lämnar Edda Magnason – efter premiär och raddan med nya intervjuer – projektet hon hållit på med i flera år.

Vad är priset du själv fått betala för upplevelsen, erfarenheterna?

–Min fritid. Alla lugna kvällar. Man binder sig inte för ett så här stort projekt och tror att man kan ta ledigt för semester. Eller ligga hemma på sofflocket och lyssna på P1 när man känner för det.

Och risken att du, för alltid, kommer att vara ”Edda Magnason, hon som en gång spelade Monica Z”.

–Det skulle vara en ära, faktiskt. Det känns som jag redan fått så mycket av henne. Under hela filminspelningen fanns hon över oss, som ett paraply. Inför tidspressade tagningar kunde vi säga: Monica, nu får du fixa vackert väder. Och själv kunde jag böna lite tyst, med en blick uppåt: Monica hjälp!!!

Monica Zetterlund dog en majkväll 2005, brändes inne i sin lägenhet på Birger Jarlsgatan i Stockholm. En cigarett i sängen? Ja, förmodligen. Filmslutet ska inte avslöjas, det räcker väl att säga att det är ljusare än verkligheten.

–Jag tycker det är fint att minnas henne som vi minns hennes musik, som ett smajl en sommardag i skyn, säger Edda Magnason.

Själv lånar jag nog hellre hela slutet av Tage Danielssons hyllningsvers:

En väv av guldbrokad och vadmal spunnen.

Men märk det vemodsdraget över munnen: ett nordiskt sångardrag, en sorg i rosenjazz.