Lars Nillson i Nina Riccis showroom i centrala Paris. Här visar modeller upp modehusets kollektion för olika inköpare.
Lars Nilsson är en man som är generös med sin tid. Modeveckan i Paris har just avslutats men arbetet med att sälja det som har visats har bara börjat. Det är en intensiv period. Presschefen har gett oss en timme och varit noga med att informera mig om att ”Lars ska någon annanstans” efteråt. Med andra ord: håll ett öga på klockan.
När jag äntligen kommer mig för att kasta ett öga, ser jag att vi inte har pratat i en timme, utan i två.
Lars Nilsson är vänlig och tillmötesgående men samtidigt oerhört professionell. Ställ en fråga om hans jobb och han svarar utförligt. Ställ en annan, mer personlig och han ber att få tänka i några minuter och återkomma.
Han återkommer aldrig, men vänligheten är densamma.
I förra veckan visade han sin sjätte kollektion för Nina Ricci i Paris inför 800 personer. Ett bevis om något att denne anonyme svensk är på väg att göra big business av det gamla franska modehuset.
Märket som för några år sedan inte gick att köpa utanför Paris, finns nu över hela världen. Särskilt bra säljer det i USA och Japan.
– Det är roligt att folk vill komma och titta, men samtidigt får det inte bli någon rockkonsert. Det måste finnas en intimitet också, så att människor faktiskt kan se kläderna.
Till skillnad från flera av sina kollegor i den franska modevärlden, har Lars Nilsson en lågmäld attityd. Han har varken hästman, läderbrallor eller pannband, utan ser ut som en riktig svärmorsdröm i välkammat hår, chinos och skjorta.
När du går ut på catwalken för att ta emot applåder ser du inte ut som en berömd designer, utan som en person, vilken som helst. Var är dina designerfjädrar?
– Designerfjädrar? Måste jag ha det? Det känns inte som om jag behöver det. Det är bättre att låta kläderna tala i stället. Det ska inte skrika för mycket, tycker jag. Däremot är det viktigt med kvalité och material och jag är alltid väldigt noga även när jag väljer kläder till mig själv.
I lördags efter visningen firade han genom att äta lunch med kompisar. Sen bar det av tillbaka till jobbet. Där fanns en lookbook att göra, en video att redigera, visningsrummet skulle ställas i ordning och så var han tvungen att fatta beslut om den kommande reklamkampanjen.
Dagarna då Frankrikes couturiers träffade sina kunder i ateljén för långa provningar är för länge sedan förbi. De stora modehusen drivs i dag som vilka företag som helst.
– Det finns så få människor kvar därute som förstår och vill ha haute couture i dag, än mer har tid att vänta på resultatet, säger Lars Nilsson.
Törsten efter kläder är det däremot inget fel på. Kunderna handlar mer än någonsin. Men det vi köper i dag har vi tröttnat på i morgon och butikerna måste därför förses med en ständig ström av varor.
– I morgon går jag tillbaka till studion och designar Cruise, en mindre kollektion som kommer ut kring december.
Jag som trodde att visningen var ett slags klimax på en lång arbetsperiod. När får du semester?
– I augusti som alla fransmän. Då stänger hela stan och jag kan åka iväg för att ladda batterierna.
Det franska modehuset Nina Ricci är en av Paris gamla klenoder. Det startades på 1930-talet av Nina Ricci, en då femtioårig veteran i branschen.
Under de senaste årtiondena har huset främst associerats med L‘Air du Temps, en av världens mest sålda parfymer. Det var därför inte förvånande att när huset togs över 1998, så var köparen inte en lyxvarukedja, utan den spanska parfymkoncernen Puig.
Puigfamiljen stack inte under stol med det faktum att man behövde ett starkt modehus i ryggen för att behålla täten i parfymligan. Och det är där Lars Nilsson kommer in.
– Vi befinner oss i en ny era nu, när många modehus som startades i början av seklet leds av människor som aldrig har haft kontakt med grunddesignerna. Husets historik är viktig men sedan måste jag få göra min version av det. På Nina Ricci finns olika nyckelord att arbeta med: feminint, ömtåligt, skört, delikat och lätt. I formen och längden finns däremot inga begränsningar.
I Riccis anda har Lars Nilsson på bara några år byggt upp ett klientel, främst bestående av societetsflickor. Men nu kommer flickorna från USA.
I Sverige går det däremot inte att köpa Nina Ricci.
– Priserna är för höga, säger han snabbt då det kommer på tal.
Men det hindrar inte den svenska modepressen att vara lyrisk över Nilssons design. Genom Nilsson har Sverige fått en designer vars intresse tycks vara att tolka det svenska kulturarvet, sett genom fransk haute couture och med ett drag av amerikansk kommersialism.
På catwalken har Lars Nilsson skickat ut Josef Frank-inspirerade tryck och kort-korta kjolar vars volym dragit tankarna till folkdräkter. Nina Riccis lätthet tycks med fördel gifta sig med svenska färger.
På årets höstvisning fanns en klänning vars undre lager, gult och blått, omöjligt kunde få en att tänka på annat än den svenska flaggan.
Är det en slump eller ett medvetet val?
– Det vet jag inte. Det är inte någonting jag går och tänker på. Men det måste väl finnas någonstans i det undermedvetna, antar jag.
En stor del av inspirationen kommer ifrån Dalarna, där Nilsson tillbringade sina sommar- och jullov.
– Folkdräkterna, textilierna och färgerna, dessa saker har ju funnits med mig ända sedan jag var liten. Och så hantverket förstås. Som barn tänkte jag aldrig på det, och lite senare i livet försökte jag nog distansiera mig ifrån det. Men Dalarna har en sådan enorm koncentration av kreativa människor och jag har alltid tyckt om att vistas bland de som är lite annorlunda.
Största delen av uppväxten tillbringades dock i Örebro där Lars Nilsson till en början läste naturvetenskaplig linje på gymnasiet. Men efter två år hoppade han av och tog ett gesällbrev i stället. Därefter sökte han till Beckmans designhögskola.
– Men jag kom inte in, säger han och ler med hela ansiktet.
Gjorde du inte?
– Nej, och till en början kändes det förstås tråkigt. Men jag tänkte att jag hittar nog en annan väg. Och nu ska jag snart dit och föreläsa ...
Han bryr sig inte ens om att dölja sin förtjusning, utan säger att det ska bli roligt att träffa rektor Tom Hedqvist och retas lite.
– Det gör jag alltid när vi träffas.
Och det är så det verkar vara med Lars Nilsson. Han tycks alltid få sista ordet. Drabbas han av ett nederlag, så vänds det snabbt till hans fördel.
År 2003 fick Lars Nilsson sparken med buller och bång efter sex säsonger som huvuddesigner på amerikanska Bill Blass. 24 timmar efter det att han hade presenterat höstkollektionen 2003, kallades han upp till kontoret.
– Mötet varade i 15 minuter. Jag ombads att plocka ihop mina saker och eskorterades på amerikanskt vis ut ur byggnaden.
Cheferna på Bill Blass sparkade Nilsson mitt under en pågående modevecka. Snart ryckte alla ut till hans försvar och Lars Nilsson blev stjärnan för dagen i amerikansk press.
– Det kändes nästan som att vara med i en film och jag hade nog inte kunnat göra bättre reklam för mig själv, säger han och ler igen.
Ett erbjudande från Nina Ricci fick Nilsson att vända tillbaka till Paris. För det var i Paris han hade hamnat efter att Beckmans tackat nej. Där hittade han efter en tid en plats på modefackets egen skola och erbjöds att hoppa över ett år och börja direkt i andra årskursen.
Under studietiden var han en aktiv elev, han ville se hur saker och ting fungerade och lära sig språket.
– Jag gjorde allt möjligt, klädde på modellerna på visningar och gjorde hattar.
Efter skolans slut sökte han praktik hos Christian Lacroix. Det resulterade i en anställning som varade i nio år. Han gick vidare till Balmain och jobbade under Oscar de la Renta och väl där blev han uppringd av John Galliano som ville ha honom till Dior.
Lars Nilsson stod med stadiga fötter i Paris, men ville vidare.
Om Frankrike är landet där kunskapen och tillgången till haute couturen finns, är USA spelplanen för de kommersiella jättarna. Lars Nilsson sökte jobb hos den störste av dem alla: Ralph Lauren.
Han berättar inte varför, men antyder att tiden där var besvikelse.
– Det var första gången i min karriär som någonting var vad jag inte hade förväntat mig. Och jag kände snart att jag inte kunde komma så särskilt mycket längre.
Sedan han kom till Nina Ricci har Nilsson ägnat sig åt att förena det franska med det amerikanska. Han har återfört känslan av couture kring huset. Samtidigt är han en ofta sedd designer i den amerikanska modepressen.
Liksom de amerikanska spelarna, har Nilsson förståelse för vikten att skapa en aura kring sin person. Han har valt att göra det genom att återvända till Sverige. Förra året guidade han amerikanska Vogue i Stockholm. För bara några månader sedan reste han med livsstilstidningen Town & Country till Dalarna för att göra ett reportage kring Siljan.
– Det finns så mycket mer utanför Stockholm att visa upp, säger han som förklaring.
Liksom många andra kända personligheter, drar han dock en skarp gräns mellan arbete och privatliv. Att visa upp Dalarna tillhör det offentliga. Men fråga honom var hans föräldrar har sitt sommarhus, och han svarar:
– En liten bit utanför Rättvik.
När det är dags för kortfrågorna ser han därför direkt plågad ut. Han tänker länge innan han kommer med ett svar. Ibland får han ge upp helt.
När det är dags för den sista och fulaste av dem alla – nämn en fråga man inte får ställa till Lars Nilsson – ser han dock förvånat på mig och skrattar.
– Nej, du, säger han. Om jag svarar på den så ger jag dig ju samtidigt ett svar på det jag inte vill att du ska veta.
Vill du ta några minuter och återkomma, frågar jag för tredje gången.
– Ja.
Vi sitter tillsammans i två timmar. Han återkommer aldrig.
