Tidens hetaste vara stavas uppmärksamhet. Allt och alla tycks propsa på den – se mig, hör mig, läs mig, köp mig! Varhelst vi vänder näsan finns en uppmärksamhetsindustrins drake där redo att sluka oss. Slagsmål råder. Hysteri. Desperation. Det är den korta andhämtningens tid – de kortkorta budskapen fajtas om en oavbruten följd av sekundsnabba herravälden. Ofta nog visar sig budskapen mest bestå av själva uppmärksamheten – den tomma tunnan skramlar av sitt lilla innehåll.

En viss sorts hjältar i en sådan tid är förstås dessa som envetet, osvikligt och oförväget kämpar på som om andra världar funnes. Resultatet av sådan möda har varit min läsning de senaste dagarna, ”Årsbok för kristen humanism och samhällssyn”, utgiven av förbundet med samma namn; årsboken 2007 markerar 69:e årgången.

Ingen människa kan komma och säga att boken till form och idé är ett pråligt försök att slåss på uppmärksamhetsmarknaden. Ända in i bristen på korrekturfel är den hopplöst omodern. Det har varit riktigt givande att ta del av de ­nästan 200 sidornas texter. Den ­recensionsdel som upptar mer än hälften av dessa har en solid, ­lågmäld men hög ambitionsnivå – inte minst när det gäller att ägna verklig och respektfull uppmärksamhet åt böcker.

De åtta artiklar som inleder boken är tematiskt hophållna under rubriken ”Ordet är fritt?” och ger inte sällan impulser och tankegångar som alltför sällan finns i den fort­löpande mediedebatten.

För egen del fastnade jag framför allt för två, författade av Ana Maria Narti respektive Kerstin Ekman. Narti, född i Rumänien, skribent och tidigare riksdagsledamot för folkpartiet, skriver en stundtals ­ilsket flammande text om det hon uppfattar som ett allt mer förekommande hat mot religiös tro i det svenska samhället. Hennes text förmedlar ofta den typen av iakttagelser och slutsatser som verklig uppmärksamhet ger; de har en välgörande synskärpa som till stor del säkert beror på att Narti kommit utifrån och inte är ett offer för svenskt vaneseende i frågor om religion och livsåskådning. Samtidigt är hennes text inte helt igenom lyckad eftersom den alltför mycket målar upp en hatisk fiende som i det stora hela förblir vagt identifierad. Det försvagar det viktiga hon har att säga om intolerans, extremism och isolerande fanatism varhelst sådana fenomen uppträder.

Kerstin Ekmans artikel har ett alldeles annorlunda tonfall även om också hon skarpladdar när hon kritiserar att Svenska kyrkan använder sig av reklamens språk. Det hon annars talar om, känsligt och livgivande, rör sig kring upplevelser av mystik och hur en mer levande kontakt med Bibelns texter skulle låta oss ”komma i samtal med människor som inte alltid varit säkra på sin sak”. Ekmans korta men rika text är inte typisk för tiden; den skramlar inte, den är och den andas.