På undergroundnivå har Herman Düne varit ett hyfsat hett namn i några år, sommaren 2005 spelade de exempelvis på lilla Emmabodafestivalen. Men tack vare plattan Giant, som distribueras av storbolaget EMI, har de börjat få betydligt mer uppmärksamhet och i recensioner har musiken jämförts både med Jonathan Richman och Jens Lekman.
Och det är på skivbolagets kontor SvD träffar gängliga David Herman-Düne och tystlåtna Néman. Davids bror André har bestämt sig för att sluta turnera med bandet och han gör inte heller några intervjuer.
– Han vill bara vara hemma i Berlin ett tag, vi får se vad som händer framöver, säger David lugnt.
Vi pratar lite om bandets svenska koppling, för en sådan finns faktiskt.
- Min mamma är från Sverige, men jag har varit här väldigt lite och kan ingen svenska. Jag minns att vi brukade åka till Mora när jag var liten. Det fanns fäbodar där som jag tyckte om. Och så känner min mamma författaren Bodil Malmsten, säger David.
– Men bandet är franskt. Vi är gamla skolkompisar, säger Néman.
– Ja, att det blivit så förvirrat när det gäller vår härkomst beror på att folk är bra på att hitta på. Och vi har väl aldrig kämpat emot ryktena. Ett tag bodde jag i USA och då var vi plötsligt ett amerikanskt band, säger David.
Musikintresset började med att David och André lyssnade otroligt mycket på Pavement, Sonic Youth, Lou Reed och The Stooges. Men när de började göra musik själva blev det enklare, mer akustiskt och mer pop.
– Vår stil har varit sig rätt lik sedan starten. Och jag gillar poplåtar, säger David.
En tidig beundrare av gruppen var brittiska radiolegenden John Peel.
– Vi fick chansen att spela flera gånger i hans show. Så vi fick en publik i England och edan har det rullat på. Men alla våra skivor har kommit på små bolag så de flesta som hittat oss har hittat oss via konserter eller genom att kompisar som hört skivorna pratat om oss. Jag tycker att det är ett bra sätt att växa på som band, menar David.
Vid sidan av Herman Düne har Néman, André och David släppt soloskivor samt deltagit i en massa olika projekt.
– Om en låt inte passar i bandet vill man ge ut den ändå. Varje inspelning är ett nytt litet äventyr, säger David.
– Mina saker är ofta instrumentala med trummor och orgel, så de låter annorlunda, fortsätter Néman.
– Och spelar man med någon annan låter det inte Herman Düne, säger David.
Båda två tycker att de hinner med ett socialt liv och sina familjer trots att musiken upptar så stor plats.
– Visst, vi spelar in och turnerar mest hela tiden. Men så ska det var. Vi är musiker. Det är världens bästa jobb. Och då vill man göra musik jämt. Våra familjer vet att det är så här. Men vi hinner med det sociala också. Det handlar bara om planering, konstaterar David.
Stefan Malmqvist