Henrik Schyffert har precis avslutat Big Comedy-turnén tillsammans med ståuppeliten med Petra Mede och Peter Wahlbeck i spetsen. På Bromma flygplats dyker han upp tillsammans med Johan Glans och David Batra. Den sista föreställningen i Malmö kvällen innan blev en succé. Men någon fest blev det inte.

- Nej, vi drack Ramlösa. Vi festade genom att inte festa. Men någon räknade ut att vi hade 400 skratt på en timme och 45 minuter.

Komikern passar på att ta farväl av både Big Comedy och monologen The 90's – ett försvarstal, som han turnerat med i ett och halvt år. Kritikerna har jublat och kallat det allt från mästerverk till lysande från början till slut. Det är nästan två timmars gapflabb men också mycket allvar om att bli vuxen. Schyffert öppnar sin bröstkorg och visar upp sina kval. Det är en uppgörelse med oviljan att ta ställning ens mot massgravar på Balkan och det ständiga ironiserandet av allting så att till och med den enkla frågan ”har du jeans idag?” skapar osäkerhet.

När Henrik Schyffert kommer in på scenen säger han Välkomna och tecknar med citattecken i luften. Inte ens hälsningen till publiken är utan ironi. Vilket naturligtvis är en briljant öppningsscen. Alla skrattar och isen är bruten.

- Det var faktiskt min fru som kom på det, säger Henrik Schyffert, som ofta har en tendens att tona ner sina egna insatser.

Han berättar att det tog tre år att skriva manuset och att han hade tröttnat på att vara en andrafiolskille som jämt stått bakom andra.

- Jag funderade på om det fanns något i mig som gjorde det rätt av mig att kliva fram. Jag var jätteinspirerad av Lo Kauppis enmansföreställning Bergsprängardottern som exploderade. Men jag tänkte att jag inte hade något att komma med som medelklass- och förortssnubbe. Vad skulle jag prata om?

Han gjorde en testföreställning i Katrineholm 2007 inför ett 30 tal gäster, även om hustrun Bea Uusma Schyffert var skeptisk till att maken skulle sätta upp showen överhuvudtaget, ”hon sa typ vem skulle bry sig om ditt tjafs?”

- Först skrattade alla men så plötsligt blev det helt knäpptyst och det kommer jag aldrig att glömma. Det var som om någon ryckt undan golvet. Som att ramla ner i ett stort hål. Men jag har lärt mig att det kan finnas underhållning i något som är intressant och inte bara när jag får folk att skratta.

Tanken var att Schyffert skulle göra fyra monologer, två i Göteborg och två i Stockholm. Det blev 80 istället och 50 000 som tittat. Han har inga planer på en uppföljare.

- Nej, det skulle vara dumt att upprepa samma sak igen. Jag funderar på att göra en annan grej med en eller två personer. Men formen med att stå i ett konserthus och bara prata är fantastisk. Förr i tiden skulle man ha en massa dansare, plymer och koreograferande bögar från Stockholm. Det imponerar inte på folk längre. Men med det lilla formatet blir folk sugna. Det är mer som ”Stå still! Säg din skit! Se till att du gjort läxan-grejen”. Det fungerar.

Har det varit lönsamt?

- Ja, det är ju bara jag som står och pratar. Istället har jag kunna låta bli företagsjobben, sluppit Tieto Enator-fester där jag måste skämta med marknadschefen och lotta ut en kalkon. Det är annars sådant vi ståuppare håller på med när ni inte ser oss.

Förutom lördagens tv-sända show blir det två föreställningar på Rival i Stockholm nu på fredag. Men sedan är the 90's begravt.

- Det här är ju humor, en färskvara, inte som en gammal Stoneslåt som är rolig att lyssna på för hundrade gången. Humor är som gammal mjölk, bara att slänga. Det gäller klassiker som Hasse & Tage också. De är bra men du skrattar inte i dag. Jag vill inte säga att man ska elda upp Chaplin eftersom det är intressant som kulturminne men gapflabbet finns inte längre.

Lika bra att slänga Killinggänget också?

- Ja, man kan titta på det genom en glasmonter men inte tro att man kommer att skratta.

I ett tidigare liv ägnade sig Schyffert och Killinggänget mycket åt att driva med andra. Nu river han i sina egna sår. Det var 1991 som Killinggänget bildades med Schyffert, Robert Gustafsson, Johan Rheborg, Martin Luuk, Andres Lokko och Jonas Inde. Själv spelade Schyffert programledare i talkshowen I manegen med Glenn Killing och radiopratare på Nile City 105,6. Robert Gustafsson växlade mellan brandchefen Greger, radioprataren Veiron och Lasse Kongo. Allt började med att SVT ville ha ett roligt program. Henrik Schyffert var drivande i gruppen.

- När jag inte var med stannade det upp. Men jag var inte karaktären som syntes. Däremot skrev jag ner allting som vi kom på. Vissa grejer är dåliga och inte nyskapande. Vi snodde det mesta till Glenn Killing från obskyra, engelska komiker. Lokko hade med sig en VHS som vi satt och skrev av.

Schyffert vill inte riktigt kännas vid att de var så ironiska.

- Vi gjorde bred underhållning. Nile City-sketcherna har tre olika lager, ett von oben-perspektiv som att vi döpte gästerna till Lol Tolhurst som var trummis i The Cure. Sedan var det vanlig sit com-manus, ”någon har ett problem, en annan löser det, någon är dum i huvudet”. Det tredje var en klassisk buskistradition med Robert Gustafsson som är full och ramlar omkring. Jag tror det slog så bra för att de som satt på kultursidorna kunde säga ”Aah, Lol Tolhurst, va fint!” Mamma och pappa kunde säga ”Gud vad fint att han är kär i henne!” och buskiskillarna på landet sa ”Fan vad han är rolig när han ramlar!” Frågar du folk på landet tror jag att det är väldigt få som säger att Nile City är ironiskt.

Så var det med det. Men nog var det så att de kunde slå hårt åt olika håll som i humorsajten Spermaharen eller kryptiska scener där man inte visste riktigt om de var elaka eller inte. Rent av föraktfulla.

- Jo, det fanns en ängslighet där vi inte visste vilka vi var. Och det är lättare att slå på andra för att banka fram vem man är. Visst kan det ha funnits förakt men samtidigt är jag inte dummare än att jag fattar att de är människor som jag själv. Jag är väl inte den skarpaste kniven i lådan. Jag tror att man måste gilla de man hoppar på och att Ricky Gervais gillade idioten David Brent som person i The office. Det är det som gör att det är så bra. Det blir sant. Sedan tycker jag att det är vårt jobb att sticka hål på ballonger när vi gör humor. Vem ska annars göra det? Maria Schottenius gör det ju inte.

Hösten 2003 hoppade den svårt deprimerade Killingmedlemmen Jonas Inde från tredje våningen men överlevde självmordsförsöket. I samma veva började Schyffert må dåligt och även Andres Lokko har berättat att han gått i terapi. Frågan är om det fanns ett samband eller om det var en räcka av tillfälligheter.

- Jag vet inte. Men om jag ser att en kompis mår dåligt och sen blir bättre tar jag reda på hur han gjorde. Sitter man i Övertorneå där ingen någonsin gått i terapi är det väldigt liten chans att du kommer att göra det. Sedan tycker vi nog att ”Upper West side-koftan med en lapp på armbågen-världen” är ganska mysig. Vi var ett gäng vingliga killar som höll på.

Varför började du gå i terapi?

- Jag brakade ihop en dag för att jag ville tillfredsställa allas önskemål och själv vara i centrum. Det funkade några år men till slut så skaver det. Den jag är och det jag gör stämmer inte alls. Då gick jag i terapi och benade ut det. Jag tycker poppsykologi är roligt och har lärt mig mer av Woody Allen-filmer än av en riktig bok.

I The 90's berättar Henrik Schyffert att han blev retad. Men han var också med och mobbade andra.

- Ja, det gjorde jag. Jag var på båda sidor av planket under olika perioder. Men jag var en småtrist kille som satt i mitten av klassrummet, 3,8 i medelbetyg. Noll koll på sport. Istället satt jag och numrerade kassettband med Kaj Kindvalls program. Jag hade ingen tjej under hela skoltiden. Inte ens efteråt i London när jag jobbade på MTV.

Henrik Schyffert växte upp i Rosersberg norr om Stockholm. Hans pappa var stridspilot och mamma jobbade inom hotellbranschen.

- Pappa blir snällare och snällare med åren. Han var noga med tiderna men inte straffande. Det är först nu jag förstått allt mamma gjorde hemma, det skäms jag lite för i dag. Morfar flydde från Tyskland innan kriget för han tyckte Hitler var dum i huvudet. Morfar var väldigt cynisk, smart och rolig. Han brukade fira Stalins dödsdag och låg lit de parade på köksbordet. Sen var det begravningskaffe i vardagsrummet. Mamma kan säga dräpande saker för att få ett garv precis som syrran. Kärvt men roligt. Men föräldrarna var kaxiga för de släppte mig när jag var 17 år. Jag hoppade av gymnasiet och började jobba på MTV.

Sedan följde virvelvindsår som chef på ZTV, medlem i rockgruppen Whale som hade en hit med Hobo humpin' slobo babe 1993, Hassan, Parlamentet och Killinggänget för att inte tala om indianen Rakade Bävern i Melodifestivalen. Den 19 september står han på Dramatens scen eftersom Killinggänget då har premiär på sin första pjäs. Vad de kommer att göra på den stora scenen tillsammans med Reine Brynolfsson och Malin Ek är fortfarande oklart.

- Pjäsen handlar om en grupp som får helt fria, kreativa tyglar med alla problem det innebär. Jag tänker att det är en finalpjäs för Killinggänget men jag är inte säker på att de andra tycker det. Jag tror att Andres Lokkos scendebut kommer att bli jättedålig. Min behållning är att SvD:s Lars Ring måste recensera honom, haha.

När du blev 40 blev du grillad av dina kompisar. Vem var värst?

- Petra Mede som sa att hur mycket jag än tränar så har jag ändå ett stort fyllerunt gubbhuvud som jag aldrig blir av med. Det är helt sant. Annars var det allt från min mammas sexliv, att jag ligger för lite med min fru till hur fula mina barn är. Jonas Gardell och Fredrik Lindström sågade mig längs med fotknölarna på ett jätteroligt sätt. Det fanns inte en sten som var orörd när de var klara.

Vad grubblar du på i dag?

- Hur man förblir intressant och inte upprepar sig själv. Man kan tycka vad man vill om Madonnas popskivor men satan vad hon lagt krut på att förändra sig och bejaka utmaningar. Det är snyggt och svårt.