Det är lätt att ironisera över det personliga pronomenet ”hen”. Det slaget av anbefallt nyspråk blir sällan någon succé. Genitivformen kan diskuteras. Är den ”hens” eller ”hennes”? En könsneutral djävul kunde kallas ”Hen håle”. Kristina Lugn väckte nyligen i en kulturdebatt på Teater Brunnsgatan Fyra munterhet med sin ironiska fråga om inte ”hen” längre skulle betyda ”höna”.

Man kunde lägga till att de litterära gestalterna Tintomara och Orlando, som båda trotsade de könsbestämda bilderna, klarade sig utmärkt utan ett könsneutralt personligt pronomen. Kanske skulle de rentav förlorat i suggestionskraft om de kallats ”hen”.

Debatten på Brunnsgatan Fyra blev hätsk när ”hen” kom på tal. Pronomenet tycks ha blivit en symbol för den nebulösa storheten ”politisk korrekthet”. Därför avvisas det av debattörer som vädrar Hen håle så fort något ens avlägset påminner om något sådant.

Själv använde jag ordet utan någon eftertanke när jag nyligen skrev den här meningen: ”Om en student inte förstått värderingsmekanismerna, framgår det med all önskvärd, om än ej mätbar, tydlighet i de kritiska texter hen skriver.”

Det skedde i en diskussion om ordet ”förstå” som kursmål i universitetens kursplaner; ordet har kritiserats eftersom ”förståelse” inte anses ”examinerbart”.

För något år sedan skulle jag ha skrivit ”denne” om studenten, alltså ett maskulinböjt pronomen. Det ordvalet vore inte i sig något större problem, men ”hen” gör det enklare. Jag tror också att det är i formell text som det könsneutrala, personliga pronomenet kommer att visa sig mest användbart.

Den som upprättar ett avtal behöver inte upprepa ord som ”kontraktsinnehavaren” eller ”avtalsparten”, om inte rättssäkerheten kräver det. Ordet ”hen” blir ett utmärkt ersättningspronomen. Jag saknar dock advokater och administratörer i debatten om ordet. De borde välkomna ett könsneutralt personligt pronomen.

Bruket kommer att visa om ordet har något värde för hbtq-personers självförståelse. Ingen annan kan ha någon åsikt om den saken.

För skönlitteraturens del tror jag däremot inte det bittersta på ”hen”. Det sätter där en stämpel på det undanglidande, på det som trotsar bestämningarna. Det är knappast litteraturens uppgift.