Förklädd som tiggare kommer Odysseus hem till Ithaka efter 20 år av krigande och irrfärder. Sonen Telemachos, som bara var ett spädbarn när Odysseus for, ska nu återförenas med fadern. Anders J Dahlin står ensam på den djupa scenen när Petteri Salomaa stiger upp ur ett hål i golvet. ”Telemachos, Telemachos, Telemachos” ljuder Salomaas barytonstämma samtidigt som han gestikulerar med armarna, ackompanjerad av Mark Tatlows cembalo, som under föreställningen backas upp av ytterligare 13 musiker.

Johanna Garpe iakttar med nyfikna ögon varenda rörelse från regissörsstolen som hon krupit upp på. När akten är slut ber hon om scenbyte till Penelopes rum.

Det är långa och intensiva dagar av repetition för ensemblen i Monteverdis barockäventyr Odysseus återkomst, som spelas för första gången på Drottningholm. Huvudrollsinnehavarna har dock alla stått på den anrika scenen förut. Petteri Salomaa har tidigare medverkat i flera uppmärksammade Mozartuppsättningar och säger att Drottningholm känns som en hemteater för honom. Han lovprisar Monteverdis dialoger eftersom de är så levande och fint komponerade.

–Tonaliteten följer texten och känslorna på ett subtilt sätt och det finns en tydlig dynamik i hur känslorna och människornas historia utvecklas under stycket, säger han medan han tar igen sig.

Att få gestalta en av litteraturhistoriens centrala rollfigurer ser han som en ynnest.

–När det gäller en sådan rik karaktär som Odysseus kan man betona olika saker. Vi har valt just det att han varit borta länge, vilket dagens människor säkert kan känna igen sig i. Vi har kanske inte så många krigshjältar vandrande omkring oss idag, däremot finns det många framgångsrika företagschefer och liknande, som kanske inte varit med sina familjer. Det finns något universellt där.

Johanna Garpe tycker själv att det går att lägga hela verket genom ett modernt raster.

–De här gudarna som verkligen leker med människornas liv, vilken typ av arbetsgivare är de egentligen? De skickar iväg Odysseus från sin familj och han böjer på nacken och gör som de säger och sedan har livet gått. Han kommer hem och så är allt redan över, allt har hänt. Han och Penelope tittar på varandra och de är gamla.

Hon betonar att åskådarna förmodligen kommer att tolka föreställningen på olika sätt, men när hon berättar om sin fascination för Homeros epos så låter det som att historien i hennes händer blivit en klassberättelse. Hon drar paralleller mellan de grekiska gudarna och näringslivstopparna i London, där hon tillbringat de senaste fyra åren som Sveriges kulturråd.

– Man kan jämföra med CEO:s och hedgefondanalytiker. De har väldigt hårda nypor och tänker mest på sig själva medan människorna kravlar där nere och kvider och lider och stretar på för att göra dem glada, men de blir sällan nöjda.

Sommarens föreställning blir en återkomst även för Johanna Garpe, som varit borta lika länge från Drottningholm som Odysseus var från Penelope och Tele­machos. För 20 år sedan sjöng hon i kören och nu gör hon debut på teatern som regissör.

Inte fullt lika länge har Ann Hallenberg varit iväg. Under de senaste åtta åren har hon etablerat sig som barocksångerska av internationell klass med framträdanden i bland annat Paris, Zürich och Boston. Hon har just flyttat hem till Sverige och gör nu rollen som Penelope.

–Det är hur skönt som helst att vara tillbaka här och känna lukten av teaterdamm, utbrister hon och skiner av glädje.

Uppsättningens största utmaning är de första scenerna, tycker hon.

–Handlingen börjar ju i ett läge när Penelope är beredd att kasta in handduken. I vanliga fall tar det två timmar innan man kommer dit, men nu är hon uppriven redan i starten. Det är svårt, särskilt när man som jag gillar att stå och småprata bakom kulisserna innan.

Glädje och skämtlynne genomsyrar hela ensemblens attityd under repetitionerna och Ann Hallenberg är, trots de långa arbetsdagarna, inte ett dugg stressad.

–Det går skrämmande bra. Det är lite oroväckande faktiskt. Men jag ska träna klädbyten idag. 58 sekunder får de ta, där kanske det kan bli lite problem.

Under repetitionen behöver hon den här gången inte tänka på att hoppa in och ut ur olika kostymer innan hon i slutscenen möter sin Odysseus. När ridån går ner tittar Johanna Garpe upp från sitt tomma anteckningsblock, ler nöjt och ger sedan alla inblandade ett stort tack.