Installation av luft, nu på galleri Milliken.
Dessa enorma, omöjliga figurer, som utför en förprogrammerad poetisk dans, är en tidskrävande konstnärlig utmaning. Inte nog med att Matti Kallioinen sytt alla tygkanaler själv, han har också i modellera knådat fram hela utställningsrummet, ljussatt den monumentala installationen och komponerat ljudslingan som ytterligare förstärker känslan av obehag och ensamhet. Allt är svart och utomjordiskt.
–Min konst är som en total härdsmälta av allt jag någonsin varit intresserad av och där jag ständigt försöker hitta de väsentliga trådarna.
Matti Kallioinens alster besitter en sorts psykedelisk, rymdinspirerad estetik. De bygger på det omöjliga, det vår hjärna inte kan avkoda och där möjligen tidiga science fictionfilmer och konstnärliga synvillor som för tankarna till den holländske konstnären M C Escher och Bamses trollskog, utgör något slags ramverk för tolkning.
Men den uppblåsta värld som nu fyller ett helt utställningsrum på galleri Milliken är egentligen en naturlig fortsättning på den performance, Organismens näringskedja och drömvärld, han utförde på Tekniska museet. Även den byggde på luftfyllda former, men inte alls i samma skala.
–Den här gången har jag sytt allt själv i min lilla ateljé. Jag började med enkla kanaler och 500 meter tyg, men de första 50 metrarna fick jag kasta. Sedan har jag sytt en form i taget, gått ut i trädgården och blåst upp den med en fläkt för att se att den fungerar, berättar Matti Kallioinen.
–När jag nu fick se helheten, blev jag lite rörd faktiskt.
Nu hänger de där, Matti Kallioinens trädlika luftskulpturer som frustande fylls och töms med luft. I änden på loopen vaknar några arketypiska husdjur till liv för att sluta systemet.
– De ger en känsla av att det redan är befolkat så att man själv blir en skugga, eller möjligen det femte hjulet, säger konstnären medan han klappar djuren och justerar de enorma ljusblå glasögonen han köpt på loppis.
Även om det är svårt att tränga in i Kallioinens värld, går det heller inte att oberörd stanna utanför. Luftskogens suggestiva rörelser tävlar bara med en performance-video om uppmärksamheten. Den senare är konstnärens vanliga genre. Filmen visar människolika varelser i kroppsstrumpor och robotlika utstyrslar.
–Här finns mycket av min historia. När jag växte upp var det mest estetiska objektet i hemmet mina föräldrars Frank Zappa- skivor från 60-talet. Det var det vackraste vi sett, brorsan och jag – som krackelerade världar. Vi dansade och blev allt mer exalterade. Visst Zappas omslagsestetik var en satir, men vi fick kraft av den.
–På den vägen är det, jag behöver konstupplevelser som är starkare och starkare, det blir som ett knark, förklarar Matti Kallioinen.
Och visst finns det sprängkraft i hans verk. Tillräckligt för att han ska platsa bland gräddan av samtidens uttolkare i Modernautställningen 2006. Då hade han sedan flera år skapat elektronisk musik tillsammans med olika familjemedlemmar där de med förvrängda röster och elektroniska ljudmattor utmanat vår Svensson-syn på vad musik är och hur den ska framföras. Genomgående väljer alltså Matti Kallioinen att skapa utopier eller dystopier, något han inte alls håller med om.
–Jag vill bara försöka förstå den estetiska upplevelsen på djupet och därför är det hög tid att integrera ett kognitivt perspektiv.
Han exemplifierar sin teknik- vänliga världsåskådning med att berätta om den känslostorm Hondas människolika robot Asimo orsakade honom när han för första gången fick se plåtklumpen gå i en trappa.
–Jag kände så starkt i hela min organism för den lilla roboten att jag började fundera på vad som är liv och vad som är artificiell intelligens.
Det visar sig att den brittiske kryptoanalytikern Alan Turing, mannen bakom det så kallade Turingtestet, är en stor inspirationskälla. Videon heter också Turing battle och bygger på samma frågeställning: vad händer den dag det inte längre går att skilja en verklig människa från en dator?
–Upplevelsen av maskiner i dag är förstås att vi är väldigt olika, men i framtiden är jag övertygad om att vi kommer att ha kärleksrelationer.
Drömmen om bekymmersfri kärlek kan alltså förverkligas?
–Nej, riktigt så enkelt är det nog inte. Det är mer en fråga om hur snabbt samhället och vår kultur kommer förändras bortom vår kontroll. Eftersom förändringen dessutom är successiv blir vi en dag deras teknologi.
Att ta Matti Kallioinen och hans värld på allvar kräver ett öppet sinne – att våga utmana hjärnan med mängder av bilder, former och skulpturer som inte tidigare formerats.
För du driver väl inte med oss?
–Om man känner något inför min konst – blir berörd, gastkramad eller får förhöjd livskänsla är väl det svar nog på frågan.
Tystnad.
– Förresten så menar jag så jävla mycket allvar. Det jag hade i bagaget den här gången var upplevelsen av min sons födelse och jag har försökt göra något värdigt den känsloryggsäcken, säger Matti Kallioinen och torkar tårarna.
