–Jag föddes med två kulturer, två platser. Det är mina erfarenheter av hur det är att vara människa – och de erfarenheter många omkring mig har. Min man, vänner... Jag känner inte till något annat liv. Jag väljer inte avsiktligt att skriva om just det, säger Jhumpa Lahiri i telefon från hemmet i Brooklyn.
I hennes två tidigare böcker, novellsamlingen Den indiske tolken och romanen I väntan på ett namn, har fokus varit mer på första generationen indier i exil i USA. I nya Främmande jord skildrar hon i åtta noveller lågmält, empatiskt och realistiskt främst hur också andra generationen, barnen, känner sig på främmande jord, slits mellan de amerikanska kompisarna och traditionerna och föräldrarnas önskan, och ibland krav, att hålla sig till den indiska kulturen. Historierna präglas av både sorg, rotlöshet, kärlek och en känsla av främlingskap även i den egna familjen.
Jhumpa Lahiri själv föddes i London av bengaliska föräldrar. När hon var två år flyttade familjen till USA.
–Som barn var jag medveten om att mina föräldrar hade åkt ifrån en plats som de kallade hemma. De var visserligen främlingar, men de hade en tydlig känsla av vad som var ”hemma”, eller åtminstone var deras rötter fanns. För mig – och jag tror det gäller många i min situation – var det inte samma sak. Jag känner inte att det finns en plats som helt accepterar vem jag är.
New York, där Jhumpa Lahiri bor idag, kryllar av människor som inte är därifrån. De hör hemma där ändå och hon upplever det på samma sätt för egen del. Men när hon åker utanför New York och kanske hälsar på sina föräldrar, i den lilla staden i Rhode Island där hon växte upp, känner hon inte alltid så.
–Jag var där förra helgen. Min mamma och jag gick längs perrongen på tågstationen när jag skulle hem och hon sa något till mig på bengaliska. Jag såg då hur en kvinna framför oss tänkte: ”Vilka är de där? Var kommer de ifrån?” Hela hennes ansikte utstrålade: ”Det går två utlänningar bakom mig”. I New York skulle vi kunna gå och prata i en timme utan att någon bryr sig.
Jhumpa Lahiri ser sig varken som amerikan eller indier, ”det känns okej”. Men liksom flera av personerna i den nya boken har hon i hela sitt liv tyngts av frågan om vem hon är.
–Först när jag blev vuxen och blev författare insåg jag hur korkad den är. Svaret är ju inte viktigt. Skrivandet befriar mig från att tänka så mycket på det där – trots att jag skriver om personer som bär på de där funderingarna.
–Jag är inte så intresserad av frågor om identitet egentligen. Och jag tycker inte den här boken handlar så mycket om det, utan mer om grundläggande frågor om familjen.
Jhumpa Lahiris två barn har stojat omkring i huset under intervjun. Hur blir det för dem, tredje generationen? De kommer inte att behöva konfronteras med de där tankarna på samma sätt, säger deras mamma snabbt.
–De växer upp i New York och har sina rötter här. Visst, om jag och min man plötsligt bestämmer oss för att flytta till Norge och bo där i tio år är det en annan sak. Men om inget händer blir det annorlunda. Frågan om vilka de är kommer nog att diskuteras mindre av både dem och andra. Jag tror det tar tre generationer.
