Två gånger har jag haft glädjen att intervjua och prata länge med Luciano Pavarotti. Det var inför konsertframträdanden i Sverige på 80-talets slut. Men det var inte bara för att han skulle sjunga i Sverige som han talade varmt om sina svenska idoler, utan det var för att de var idoler helt enkelt. Hans stora sorg var att han aldrig fick sjunga med Birgit Nilsson, att hon höll på att lägga av när hans stjärna flög upp. Och det var förstås Turandot han hade velat göra med Birgit Nilsson, Nessun Dorma blev ju på något vis Luciano Pavarottis signaturmelodi.

Men det var, som sagt, Jussi Björling som var favoriten.

– När jag ska öva in en ny opera så lyssnar jag först på hur Jussi Björling gjorde den. Han röst var unik, och det är hans väg jag vill vandra. Jag skulle mer än något annat önska att människor jämförde mig med Jussi Björling. Det är så jag strävar efter att sjunga.

För mig som var lite nervös inför intervjun med den stora stjärnan kändes det inte alls dumt att vi kom in på fina svenska förebilder. Det var som om Pavarotti rent av tyckte att det var stimulerande att få tala om de svenska stjärnorna.

Efter att han talat om sina favoritsångare, kunde jag inte låta bli att fråga vilka som var hans favoritopera. Och nummer ett var Puccinis La Bohème.

– Den första kärleken glömmer man aldrig, sa Pavarotti som debuterade i Bohème i början av sextitalet.

Grönskan som omgav sommarhuset i Pesaro täckte det väl från all tänkbar insikt, men ingen kunde någonsin tvivla om vem som bodde där, tonerna gick över och igenom allt grönt. Och det var inte bara han själv som sjöng, han tog emot elever och unga artister, folk som skulle skolas.

För att understryka vikten av tillväxt i sångarleden skapade han en Pavarottis tävling för unga sångare och sångerskor. Den var inte årlig, men han hann genomföra den flera gånger innan cancern grep tag i honom och bromsade upp hans aktiviteter.