Inte många tar tåget från Waterloo i London till lilla Alton, en dryg timmes resa söderut. Till slut är det bara vi och en ensam man kvar i kupén. Han läser tredje delen i Stieg Larssons Millennium-trilogi, nyss utkommen på engelska, avbryts av ett mobilsamtal, diskuterar högljutt några fotbollsresultat innan han, djupt koncentrerad, återvänder till Mikael Blomkvists och Lisbeth Salanders äventyr. Utanför tågfönstret förvandlas de oändliga industriområdena till fridfull engelsk landsbygd.

Vi är på väg till Jane Austens sista hem, i Chawton, en by med 300 invånare, en pub och en teservering, Cassandras tea-room, uppkallad efter Jane Austens syster, som levde tillsammans med Jane, deras mor och väninnan Marta Lloyd, i det röda tegelhus som numera är ett museum.

Hit flyttade Jane Austen 1809 och det var här hon slog igenom som författare, med publiceringen av Förnuft och känsla (1811) och Stolthet och fördom (1813) som hon hade skrivit tidigare. I Chawton skrev hon sedan sina tre litterärt sett mest betydande verk, Mansfield Park (1814), Emma (1816) och Övertalning (1818), publicerad efter hennes död, 41 år gammal, i juli 1817. Dödsorsaken är inte känd idag.

Övertalning (engelsk titel: Persuasion) slutfördes av Jane Austen samtidigt som hon brottades med en allt mer försämrad hälsa. Den är ett mästerstycke. Kortare än hennes övriga romaner (drygt 200 sidor) har den en imponerande koncentration i perspektiv och stil.

Övertalning handlar om Anne Elliot, mellandotter till en adelsman av lägre rang vars krisande ekonomi tvingar honom att hyra ut familjegodset. De nya hyresgästerna är en amiral med fru och det visar sig snart att amiralens svåger är en kapten Wentworth, för åtta år sedan förlovad med Anne. Förlovningen bröts av Anne sedan hon övertalats (därav titeln) till det av Lady Russell, en nära väninna till Annes, numera avlidna, mor. Orsaken till den brutna förlovningen var kapten Wentworths brist på finansiell styrka. Nu, åtta år senare, är han en välbärgad man, men fortfarande ogift. Upplagt för ett bitterljuvt återseende, således, och det är också kring det Övertalning kretsar.

Både Jane Austen och hennes syster Cassandra hade, enligt Gillian Beer som skrivit förordet i den engelska klassikerupplagan som kom 1998, erfarenhet av en förlovning som slutade abrupt på grund av fästmannens för tidiga död. Ur det perspektivet kan Övertalning läsas som en besvärjelse, ett sätt att locka tillbaka de döda från dödsriket. Med fiktionens hjälp är det möjligt att få en försvunnen fästman att återvända. I det verkliga livet gifte sig varken Jane eller Cassandra.

Det är fascinerande hur Jane Austen låter läsaren vara den enda som har tillgång till Anne Elliots tankar. Vi lyssnar av omgivningens alla mer eller mindre skarpt, ofta ironiskt, skildrade figurer. I deras ögon är Anne Elliot en blank person, möjlig att projicera all glädje, sorg och ångest på eftersom hon är en så tålmodig lyssnare. Men vi som läser vet vad hon egentligen tänker. Det är rasande skickligt skrivet, med en laddad närhet ner i minsta detaljbeskrivning av romanfigurernas gester och ord. Suget in i texten är mäktigt – när man läser Övertalning synes Virginia Woolfs jämförelse mellan Austen och Marcel Proust alldeles rimlig. Det är i den kategorin hon hör hemma.

Anledningen till att Jane Austen hamnade i Chawton var att hennes bror ärvde en stor egendom i byn till vilket det röda tegelhuset hörde. Där kunde de fyra kvinnorna bo utan att behöva bekymra sig om hyran. Det tar bara fem minuter med taxi från Alton att ta sig dit. ”Jag har aldrig kört svenskar till Austens hus”, säger taxichauffören till oss, ”mest amerikaner, ibland kineser. ”

Chawton är en nästan osannolikt vacker liten by, med alla de kännetecken som brittiska tv-serier, senast Morden i Midsummer, förmedlat i alla år: Små välskötta hus, med små välskötta trädgårdar och med enorma gröna ängar alldeles inpå knuten.

Själva museet är nyrenoverat inför jubileumsåret och fullt av saker som tillhört Jane Austen. Svindlande är det att se det ytterst blygsamma skrivbord – eller ja, skrivbord, det är runt, knappt en meter i diameter och ser mer ut som något man möjligen ställer en blomkruka på – där Jane Austen skrev sina romaner.

Det finns en märklig kontrast mellan Austens romaner och den krigshärjade tid de skrevs i. I Övertalning är dock den kontrasten inte lika slående, beroende på att det egentligen är hennes enda samtida roman. Det innebär att Napoleonkrigen med sina sjöslag nyss har avslutats. Förlusten av söner och män på slagfälten är högst reell. Det ger Övertalning ytterligare en klangbotten som stärker den lite vemodigt existentiella ton som finns där. Kanske har tonen med Jane Austens bristande hälsa att göra. Den äger, alltifrån sin märkligt enkla titel, en glasklar självklarhet, som om den ingenting har att förlora.

Den vänliga damen i museishopen – som verkligen har ett lustfyllt utbud av Austen-prylar – följer oss ut på byvägen och pekar åt vilket håll brodern Edgars egendom ligger. Det tar fem minuter att gå dit – en väg som Jane Austen vandrade ett otal gånger. Egendomen är privatägd och inte öppen för allmänheten men strax intill gömmer sig bykyrkan under några väldiga träd. På den lilla kyrkogården ligger Jane Austens syster och mor begravda (själv begravdes hon i den stora katedralen i Winchester). Vi kliver in i kyrkan där det är full aktivitet. Tre damer håller på att duka upp för en festmåltid. ”Ikväll är det quiz and curry”, förklarar de. ”Vi har plats för tre till om ni har lust.”