–Jag ville erinra om de drömmar och visioner man har som ung. Blev det som man ville? Hemlösa påminner mig om frågan vad jag har gjort med mina ideal.

Vintermörkret har lagt sig över Narvavägen utanför pampiga Franska residenset där vi träffas under Delphine de Vigans Sverigeturné. Dagarna innan har en svensk recensent ifrågasatt hur mycket hon vet om hemlösa. Sannolikt är det därför hon går igång på frågan hur mycket efterforskningar hon gjorde för boken.

–Min mamma, som är död nu, jobbade som socialarbetare med sådana här frågor. Och min moster var chef för ett ställe som tog hand om unga kvinnor som hade lämnat sina hem. Så jag intervjuade dem och läste en massa faktaböcker i ämnet.

–Jag fick en tydligare bild av varför man hamnar på gatan efter att jag hade skrivit romanen. Och många har berättat för mig att boken har ändrat deras syn på hemlösa. I Frankrike tenderar vi att tro att folk som lever på gatan har valt det.

No och jag handlar om 13-åriga Lou, som är överintellektuell, ständigt håller på med små egna avancerade undersökningar och lever i en dysfunktionell familj. När hon ska hålla ett föredrag i skolan hör hon plötsligt sig själv säga att hon ska berätta om hemlöshet. Hon gör grundläggande research och börjar umgås med den 18-åriga uteliggaren No. Trevande finner tjejerna varandra och snart förstår man att de två, och Lous klasskamrat Lucas som hänger med dem, har mer gemensamt än vad det ser ut som på ytan.

Romanen har tilldelats franska bokhandlarnas pris, nominerades till det tunga Goncourtpriset och har getts ut i runt tjugo länder. SvD:s recensent kunde nästan inte få slut på lovorden och beskrev den som ”stark”, ”en riktigt bra kärleksroman” och som ”en underbart bisarr historia”.

Det svenska förlaget har lanserat den som en aktuell bok om hemlöshet. Man kan lika gärna, eller hellre, läsa den som en roman om svårigheten att bli vuxen. Delphine de Vigan ler när hon hör den sistnämnda beskrivningen.

–För mig handlar det om ett möte mellan tre tonåringar som inte har någon trygg familj, de är ensamma på olika sätt. Jag vill berätta om de här tre som är i ett väldigt viktigt skede, de håller på att skapa sig själva och sina liv.

Hon hade först tänkt skriva romanen ur Nos perspektiv, men under arbetets gång krävde i stället Lou allt mer utrymme. Lou ligger nära den jag själv var som ung flicka, medger den nu 42-åriga kvinnan.

Delphine de Vigans eget liv förändrades dramatiskt just när hon var i 13-årsåldern. Hon hade vuxit upp hos sin mamma i Paris. Men när mamman blev sjuk fick hon flytta ut till sin pappa på landet.

–På torsdagen bodde jag i Paris och på fredagen var jag plötsligt ute på landet, gick i en ny skola med nya människor. Jag minns känslan av att vara helt främmande och utanför. Det inspirerade mig till Lou.

Boken är Delphine de Vigans fjärde efter debuten Jours sans faim (Dagar utan hunger, ej översatt till svenska) 2001. Delphine de Vigan skrattar när jag nämner den. Hon tror att en anledning till att så många har gillat No och jag är att den inte är självupplevd, att man i Frankrike har längtat efter fiktiva berättelser.

–Jours sans faim var mer självbiografisk. Jag har slutat med den sortens skrivande.

Hon skrev sin debut under pseudonym för att hennes pappa, som hon sedan länge inte hade kontakt med, skulle slippa se sitt efternamn på omslaget. Boken handlar om en ung anorektisk kvinna som behandlas på ett sjukhus i tre månader. Delphine de Vigan har själv varit inlagd för anorexi.

–Det var länge sedan, när jag var 19 år. Boken handlar om svårigheterna att bli vuxen, så det finns helt klart kopplingar till No och jag. Jag ville berätta hur man kan klara sig även om barndomen var komplicerad.

När hon skrev den första boken såg hon den som ett rent litterärt projekt. I efterhand har hon förstått att den var mer än så och att hon kanske behövde få ur sig den för att sedan kunna skriva mer fiktiva böcker, som No och jag.

–Nu känner jag att det är viktigt att den finns. I framtiden kan mina barn läsa den och förstå vad som hände mig när jag var ung. Jag skulle inte vara den jag är idag om jag inte hade upplevt det där.