Hjälm på!

Äventyret startar med en varning. Förra gången personal gick ner i berget slog Fortifikationsverkets informationschef huvudet i den hemliga Boforskanonen. Det gäller alltså att se upp när en hittills sekretesskyddad svensk militäranläggning nu ska öppnas för besök. Vi befinner oss på Landsort, dit isbrytaren Atlas har stångat sig fram genom drivis för att släppa av oss. Längst ut i havsbandet, söder om Nynäshamn, är Landsort känt som sommarens badparadis, men detta är också havsörnens och huggormens eviga rike där kanoner stod riktade mot öster under hela 1900-talet. Här var en av kalla krigets strategiska platser där Sveriges hemliga bergrum skulle användas för att stoppa det befarade anfallet från Sovjet.

Nu har vi hjälmarna på.

–Vi vet att ryssarnas fartyg låg och spanade ute till havs, pekar kapten Thomas Bork, som blir vår ciceron i underjorden.

Ett litet traktorspår har tagit oss bort från Landsorts sandväg, rakt in i alskogen. Spåret har lett till klipporna i öster där fiendens krigsfartyg skulle passera vid ett anfall mot Sveriges huvudstad. Traktorspåret gör en knyck, slinker ner längs en berghäll, och vips hamnar vi i halvdager under ett kamouflagenät, spänt över en bergsklyfta. Framför oss är nu bara en mörk vägg, lukten av rå betong, och den hemliga porten undan atomkriget.

Efter atombomberna över Hiroshima och Nagasaki 1945 hade de flesta europeiska länder börjat ifrågasätta värdet av fasta försvarslinjer, men på grund av sitt utsatta läge mellan öst och väst valde Sverige att delvis gå en annan väg. Bofors gavs 1968 i uppdrag att ta fram ett alternativ till det tunga artilleriet. De så kallade Ersta-batterierna, det vill säga ”ERSättning Tungt Artilleri”, skulle motstå attacker även under kärnvapenkrig.

Det är nu tjugo år efter Sovjetunionens sammanbrott, men Ersta-batteriet har ändå intill nyligen varit topphemligt. SvD blir den första dagstidning som slussas in i denna James Bond-anläggning med totalt fyra våningsplan nedsprängda i berget. Här skulle 25 soldater bo och kriga för att bekämpa krigsfartyg och bombflyg, även om kärnvapen, biologisk eller kemisk krigsföring användes mot dem.

Utåt anas bara den alldagliga ståldörren i bergväggen, men strax innanför leder en källargång vidare genom den ena kassavalvstjocka porten efter den andra. Över meterbreda trösklar går vi hukande in i den självförsörjande värld där soldaternas logement ännu står bäddat för krig.

–Inte ens i dag vill vi avslöja allt som var aktuellt under kalla kriget. Vi vill inte ge hela facit till hur vi agerade, säger kapten Bork.

Man får dock berätta att totalt arton just sådana här bergrum med tillhörande kanon av enorma mått byggdes fram till 1983 på sex strategiska platser längs Sveriges Östersjökust – Söderarm, Slite, Ystad, Trelleborg, Holmögadd och just Landsort. Efter försvarsbeslutet 2000 har alla dessa världsledande anläggningar demonterats, utom ”3:e pjäs” på Landsort. Tanken är att just denna längst bevarade hemlighet ska göras offentlig som statligt byggnadsminne – för att vara framtidens berättelse om ”det svenska folkets försvarsansträngningar under kalla krigets kärnvapenhot”, enligt Riksantikvarieämbetet. Därmed blir en av landets yngsta militäranläggningar ”avhemligad”, och redan till sommaren ska allmänheten kunna komma hit. Statens fastighetsverk tar över i juni, och har redan fört samtal med öbor på Landsort som ska guida.

Efter kassavalvsdörrarna är vi flera meter inne i berget och ser tecken på inredning. Den kyligt kala gasslussen är en sorts förhall där kusligt nog radiakduscharna fortfarande står redo. Det var här som soldaterna skulle spola av sig radioaktiva ämnen, innan de tog nästa steg in i sin autonoma värld.

Förbi gasslussen är ”inomhus”, det vill säga inne i ett enormt betongskal i berget. Här kunde soldaterna hänga av sig sina k-pistar och känna sig relativt säkra, bortom strålning och giftgas. På entréplanet finns också den stora ammunitionsdurken med plats för uppåt 1000 granater. Därifrån nås den 150 ton tunga Boforskanonen, som likt ett slags fyrtorn reser sig 18 meter rakt upp genom berget. Den som inte har cellskräck klättrar ända upp till eldröret där ett par soldater satt i ett minimalt utrymme, skyddade av en 16 ton tung kupol, för att styra eldgivningen. I en rasande takt – varannan sekund – kunde den gigantiska krigsmaskinen spotta ut 22 kilo tunga projektiler ur berget, mot sjömål så långt som tre mil ut till havs. En liten markering vittnar om att en sista uppgradering gjordes 1990, då järnridån genom Europa sviktade och Berlinmuren nyss hade fallit.

Det hemliga betonghuset fortsätter ännu djupare ner i klippan. En spiraltrappa, ungefär som i en amerikansk brandstation, binder samman tre undervåningar som mest påminner om en kombination av fönsterlös verkstad, kontor och bostad. Mysfaktorn är förstås noll. Här satt man på enkla kontorsstolar av stålram i lysrörens kalla sken och läste av instrument med spaningsinformation från master i luften och mätare i havet. Att ingenting är äldre än 35 år, och att ett stort krig så nyligen var svensk realpolitik, känns ödesmättat för en medelålders svensk. Faktum är att några av dem som byggde dessa anläggningar också påbörjade demonteringen.

Brunmurrigt plastgolv, mossgröna väggar och brandgula ståldörrar vittnar om sent 1970-tal. I köket åt soldaterna på servis av Hammarplast vid bord med perstorpsplatta.

–Det var fläskaladåb och annan smarrig burkmat. Matron var förstås inte den bästa, eftersom köket ligger mitt emot luftvärnets eldledningscentral, pekar Thomas Bork.

I maskinrummen märks hur samtiden var en orgie av ”Made in Sweden”. Att inhemskt var bäst var tidens melodi, och det gällde särskilt i försvaret. Från väggar fulla av instrument, rattar och rör haglar enbart företagsnamn som Atlas Copco, Asea och Svenska manometerfabriken.

–Försvaret höll i gång Sveriges industri, säger Bork med en plötslig ton av vemod.

Själva idén med ett batteri som det på Landsort var att motstå angriparens taktiska kärnvapen för att vinna tid och orsaka fienden så mycket förluster och besvär att ett anfall mot Sverige redan i förväg skulle vara ointressant. I upp till en månad skulle soldaterna kunna bo inkapslade i berget. Även under fullt kärnvapenkrig räknade man med att Boforskanonen skulle kunna besvara anfall under ett till tre dygn.

Riktigt allt får SvD:s fotograf Lars Pehrson inte fotografera, för några hemligheter ska först plockas bort av norrländsk specialpersonal som har förberett avhemligandet under månader. Vi träffar på Lennart Kotavuopio som erkänner att han har varit i det tysta berget så länge att han har börjat höra röster, och hans kollega Birgitta Waara som gillar att vara onåbar.

–Här nere kan inget störa, säger hon.

Längst ner i det stora spränghålets botten vilar hela fyravåningshuset på gummiplintar för att klara skakningar från bomber. Där nere i ”källaren” hörs fortfarande ett dovt muller från fläktar och dräneringspumpar. Här finns tankarna för dricksvattnet som togs direkt från urberget, och dieseln som drev det egna kraftverket.

Vi går spiraltrappan upp igen. Åter passerar vi radiakduscharna där Electrocleans stora kista med rengöringsutrustning vid atomkrig tack och lov aldrig öppnades på allvar.

Havets brus och droppande vatten från kamouflagenätet. Vi är ute igen, och den diskreta dörren i berget slår igen med en duns.

Av den världsledande Boforskanonen, modell 12/70, syns bara eldröret sticka ut uppe på Landsorts svartglänsande klippor. Tills ny ligen var förstås även eldröret kamouflerat. Täckt av en stor, grå glasfiberhuv såg det ut som vilken som helst av skärgårdens alla bergknallar.

–Förr var det riktat mot öster, men nu har vi riktat om mot Trosa i söder så att det ska synas i snygg profil när turisterna kommer gående. Risken för krig finns nog alltid kvar, men hotet är inte längre att en fiendemakt seglar upp med en stor armada på havet, säger Thomas Bork.

För allmänheten berättade man inte mycket om kalla krigets installationer. Badgäster kunde bara ana varför utlänningar som råkade besöka Landsort utan tillstånd jagades bort av en tillsynsman, men för de åretruntboende gick anläggningarna aldrig att dölja.

–Det här var ett enormt byggprojekt under större delen av 1970-talet. Det sprängdes ju 20 kubikmeter stora hål rakt ner i berget på flera ställen på ön. Säkert 100 byggarbetare hade egen barackstad, egen vägfärja och egen betongstation. De drog också en sex meter bred provisorisk väg över hela ön. Även i dag hade de hemliga Ersta-batterierna varit en jättegrej för ett land som Sverige, minns mästerlotsen Björn Öberg som vi söker upp inne i Landsorts by.

Björn Öberg hörde aldrig talas om något uppenbart spionage. I stället blev en av de märkligaste händelserna på Landsort att det neutrala Sverige välkomnade Caspar Weinberger, USA:s försvarsminister 1981–1987, att göra besök.

–Ja, han fick ju se alltihop här ute. Det måste ha varit under fågeljakten, för det kom säkerhetsfolk långt i förväg för att varna oss öbor för att bära jaktgevär eftersom vi då skulle bli gripna, minns Björn Öberg.

Tidsandan var sådan att nästan alla svenskar kände plikten att vara tysta om försvarets hemligheter. Själv minns jag hur min far en gång lugnade oss i familjen om det ständiga krigshotet mellan öst och väst. Han hade kommit hem från en nöjessegling till just Landsort, där han genom vänner exceptionellt hade fått se något ”toppmodernt under berget” som vi tonåringar försökte fråga massor om. ”Jag får inte berätta. Det enda jag ville säga, är att Sverige har tänkt på allt. Vi klarar oss. Vi behöver inte vara oroliga”.

Det topphemliga Ersta-batteriet var endast i bruk under 23 år, från 1977 till 2000. Idag skriver Riksantikvarieämbetet till regeringen att det bör bevaras därför att det kan ses som slutpunkten för Sveriges fasta försvar.