Det ligger som en hinna av poetiskt mörker över Stefan Bladhs fotografier av familjen Kaplan. Föräldrarna och barnen återges sovandes tillsammans under en bro, ensamma stirrandes rakt in i kameran med smutsigt ansikte, med sorgsna uttryck, i glad dans, med armarna om varandra. Bara då och då skiner ljuset igenom, bara då och då är bilderna i färg.

Det är lätt att bli pretentiös och greppa efter stora ord om livet och världens orättvisor. Kanske är det bäst att sno raderna från det förord som den internationellt framgångsrike, svenske fotografen Anders Petersen har skrivit till Stefan Bladhs nya bok: ”I hans bilder finner vi både förtvivlan och ömhet, med fokus på den mänsklighet som vi delar.”

2002 åkte Stefan Bladh tillsammans med sin klass på Nordens fotoskola till Turkiet. Han hade en idé om att skildra minoritetsgrupper, med en tolk åkte han från område till område och researchfotograferade. En dag såg han en liten samling människor som satt och pratade under en bro. Det var familjen Kaplan.

–De visade sig vara hur trevliga som helst och ville gärna berätta om sin situation, säger Stefan Bladh.

I tre veckor bodde han sedan hos familjen, som är starkt troende muslimer och tillhör den religiösa inriktningen aleviter som länge var förbjuden i Turkiet. Han snodde med sig filtar från hotellet för att göra kylan lite mer uthärdlig och låg skavfötters med de nio barnen och mamman Ayşe och pappan Hüseyin under viadukten. Hörde trafiken dåna och vildhundarna jaga råttor. De kommunicerade genom gester och ritade på marken.

Något måste ha klickat mellan dem. Varför skulle annars en hel familj acceptera att en främling från Sverige följer dem med sin kamera?

–De har ett andligt perspektiv och öppnar sig gärna för andra människor. De har dessutom hela sin tro i Gud. Om jag frågade om de aldrig var rädda eller oroade av fattigdomen sa de alltid nej.

När den fem veckor långa projektresan var över bestämde sig Stefan Bladh för att fortsätta följa familjen. Han berättade för dem att han ville skildra deras utanförskap och dem som familj.

–De tycker det är bra. Sedan kanske de inte alltid har gillat mina bilder. De har till exempel tyckt att ”sådär mörkt och jävligt” är det väl inte. Men då har jag försökt förklara att det också handlar om min upplevelse och kanske om saker som de inte orkar eller vill se. Nu får vi se vad de tycker om boken, den är ju som deras familjealbum.

Stefan Bladh har åkt ned runt tre gånger om året, med undantag för ett drygt år runt 2006 när han inte fick tag i familjen. Många av mötena har han inte fotograferat.

–Att få vara med i andras liv och känna sig delaktig, det driver nog de flesta. För mig är kameran en ursäkt att få vara med, en enkelbiljett in. De tyckte inte att kameran var jobbig, men det tog några dagar varje gång innan de slappnade av.

Vad har han velat skildra? Det är mångbottnat, säger han dröjande. Självklart handlar det om utanförskap. Men också om deras förhållningssätt till fattigdom och idé om familjen. Till stor del undersöker han även sitt eget liv och längtan efter sammanhang och gemenskap. Kaplans hade många frågor om varför han inte var gift och hade barn.

Familjen lämnade sin hemstad Gaziantep för att söka lyckan i Istanbul. Nu har de återvänt, livet i tiomiljonersstaden blev för hårt. När Stefan Bladh har berättat för andra om dem har han fått frågor som: ”Varför skaffar de sig inte bara ett jobb?”

–Det är en så komplex situation för den här typen av grupper i Turkiet. Oavsett vilken grupp man tillhör är det svårt att få jobb.

Komplicerat är det därtill att vara en medelklasskille från Sverige som då och då kliver in i andras liv. Under veckorna han var där drack han bara te och åt bröd och sov utomhus på en matta.

–När jag hade varit där någon vecka var magen som en bomb och jag kände: ”Nu är det nog dags att åka hem”. Så åker man hem och går ut och dricker bärs med polarna och äter god mat. Det kan kännas lite konstigt. Men inget skulle bli bättre av att jag levde ett annat liv. Det blir bara patetiskt.

Han konstaterar att det är en klassisk fråga, som ju bland annat behandlats av amerikanska författaren Susan Sontag. Hur egoistisk kan man vara som fotograf och till vilket pris? Han har två ord för vad som krävs för att det inte ska kännas som att man exploaterar dem man fotograferar: Närvaro och trovärdighet.

–Jag tror man ser vilket förhållningssätt fotografen har haft. Jag är allergisk mot typen som åker till Irak och trycker upp en kamera rakt upp i ansiktet och sedan snabbt åker hem. Tidsaspekten är väldigt viktig för att det ska bli trovärdigt.

Det är ingen slump att Anders Petersen har skrivit förordet till boken. När Stefan Bladh som 20-åring såg hans bilder på en utställning ”ramlade polletten ned”. Han hörde honom berätta om mötena och hans längtan efter att komma människor nära.

–Jag insåg vad jag hade längtat efter. Det kan låta högtravande men det handlar inte så mycket om att få jobba som journalist som om att få vara med andra människor.

För att förklara sin inställning, som påminner mycket om Anders Petersens som han nu både är vän med och har jobbat åt, hänvisar han till amerikanska Dorothea Lange, som är känd för projektet där hon åkte runt och fotograferade människor under depressionen i USA på 1930-talet.

–Hon sa redan då att problemet med fotografer är att de är så intresserade av kameror och det tekniska att de glömmer själva bilden. Det ligger mycket i det. Det är så lätt att bli förtjust i vackra bilder. Det finns en risk i det, bilder är förrädiska. Samtidigt får man ju en kick när man lyckas ta en jävligt bra bild.

Vad är en riktigt bra bild?

–När man lyckas överföra något man har i hjärtat till den där negativrutan.

Stefan Bladh verkar i alla fall ha nått in i familjen Kaplans hjärta, det visar hans starkaste minne från de sju åren han följde den. Sist han var där kom en av döttrarna fram och sa: ”Du är som vår bror, Stefan”.

–Då blev jag väldigt berörd.