Tar man Vilks i båten uppe på Jamtli i Östersund får man ro honom i land. Man vet väl vid det här laget precis var man har honom, kan man tycka. Och därför kan man argumentera för att hans värdar nu borde ro honom över hela den djupa Storsjön – även om båten skulle gå under.

Nåväl, det blev haveri ändå utan att Vilks hunnit kliva ombord. Utställningen Udda och jämt, som skulle ha öppnat 30 september, med konstnärer som Karin Mamma Andersson, Jockum Nordström, Nathalie Djurberg, Anna Odell, Linn Fernström, Marianne Lindberg de Geer och Mikael Ericsson blir efter konstnärernas massavhopp inte av.

Jag kan förstå avhoppen. Att i ett sent skede utestänga Vilks luktar censur och yttrandefriheten är helig, särskilt för en konstnär. Och så är ju också faktiskt fallet. Vi lever i ett land där Lars Vilks får göra och säga precis vad han vill, det står honom fullständigt fritt att resa till en högerextremistisk konferens i USA för att tala om sin rondellhund.

Jag kan också föreställa mig att somliga av de andra inbjudna konstnärerna blivit vansinnigt irriterade över att bli indragna i ytterligare ett av dessa ständiga Vilks-bråk som genererar en uppmärksamhet som annars inte kommer konstutställningar till del. Av Kulturnytts Mårten Arndzén har de i ett salvesefullt inlägg beskyllts att på grund av sina svenska efternamn inte förstå hur kränkta Vilks offer i Östersundsregionen skulle kunna bli. Ja, sällan har en utställning i provinsen som ännu inte öppnat hamnat så i mediefokus.

Ändå handlade Jamtlichefen Henrik Zipsane helt rätt som avstyrde Vilks medverkan. Enligt Zipsane var det först efter inbjudningstillfället som Lars Vilks bestämde sig för att medverka på organisationen Sions, Stop islamization of nations, konferens i New York på det symboliska datumet 11 september. Sion beskrivs i USA ofta som en hatorganisation.

Det är korrekt som Zipsane beskriver det att Vilks därmed ger sitt namn och varumärke en ”renodlat antimuslimsk riktning”. Vilken konsthallschef kan som ansvarig utgivare stå för det?

Det bedrövliga är nu att det tycks omöjligt att se Lars Vilks verk utan att se personen, de båda ingår symbios.

Här har vi en man, en högintelligent och begåvad konstnär, en übersmart gossen Ruda, som låtit sig pinkas in i ett hörn av sin egen rondellhund.

Lars Vilks är med det magnifika verket Nimis på Kullahalvön den främste företrädaren för genren Land art i Sverige. Det är tragiskt att han, inte utan egen förskyllan, numera de facto är exkommunicerad, utesluten, från konstlivet.