Lennart Hellsing höjer armen och pekar mot Klara kyrkogårds södra ände.

– Vi på Stockholms-Tidningen satt i huset där borta. Jag hade fönster hitåt. Aftonbladet låg i samma hus, DN i nästa kvarter och Svenskan borta på Karduansmakargatan.

Under 40-talet var de här kvarteren på Norrmalm hans ständiga tillhåll. När han inte arbetade som skribent på Stockholms-Tidningen satt han på Tennstopet och andra mytomspunna Klarakrogar. Det var här han träffade legendarer som Moberg och Ferlin, gjorde sig ett namn som diktare samt, som han själv påpekar, lärde sig att röka.

Sju decennier senare är samma område hans hem. Lennart Hellsing och hans fru, skådespelaren Yvonne Lombard, bor i en lägenhet precis intill kyrkogården.

– Vi hade ett hus i Saltsjö Duvnäs i många år. Men när jag började bli gammal tänkte jag att under de sista åren kommer man inte kunna gå så bra, så då flyttade vi hit. Det är 23 år sedan nu, säger han.

Lennart Hellsing lyfter långsamt glaset och tar en klunk cider. Vi har träffats för att prata om hans nya bok, Lunch på Klara kyrkogård, och vi gör det på det enda sätt som känns logiskt – över en lunch på Klara kyrkogård.

Poeten, sagofarbrorn och ordvrängaren Hellsing har ideligen förlagt sina berättelser till platser som Indien, Kina och Tunisien. Samtidigt har han nästan lika ofta skildrat det han för tillfället råkar ha utanför fönstret. Det är med andra ord inte första gången Klara kyrkogård dyker upp i hans texter. På 90-talet tog han intryck av de alkoholister och hemlösa som höll till utanför kyrkan och skrev den melankoliska visan om Sven Johansson.

Den här gången är temat mindre allvarsamt. Från sitt fönster har Lennart Hellsing noterat hur många som under sommarhalvåret slår sig ner här för att äta medhavd mat. Begravningsplatsen har blivit ett av innerstans populäraste lunchställen.

–Det finns traditioner i vissa länder att man går till kyrkogårdar och äter vid gravarna, men då är det för att hedra de döda. Här betraktar folk det som vilken park som helst. Gammalmodig som jag är tänkte jag: är det inte lite taktlöst att sitta på andras ben?

Det vore dock olikt Lennart Hellsing att skriva en pamflett, en upprörd stridsskrift mot lunchätarnas hädande. Han är inte särskilt upprörd. Iakttagelsen är snarare en ursäkt att få rimma om två av hans favoritämnen: mat och Stockholmshistoria.

I boken väcks de begravda till liv av måltiden ovan jord. Lokala profiler som Caspar Ehrenborg, Cajsa Warg och Victor Arendorff stiger upp ur graven för att festa på burgare och sushi – allt skildrat på vers av klassiskt lekfullt Hellsing-snitt:

Baron Vegesack generalen

alla krigsmäns patriark

dömd till fästning av en galen

men i tid avsatt monark.

Van vid skaffning i det fria

ofta nog på dödens fält

äter ”Pasta Mamma Mia”

någon på hans gravvård ställt.

Lennart Hellsing medger att det ligger en del nostalgi inför Klarakvarterens förflutna bakom ämnesvalet för boken.

–Här nedanför fanns det till exempel fin gammal 1700-talsbebyggelse och en massa små krogar. Och på tidningarna var det verkligen ett överdådigare liv än i dag. Det var gott om flaskor, alla rökte som galningar och man kunde gå runt och snacka. Inte som nu när ni sitter hundra personer i samma rum.

Ätandet går inte särskilt snabbt. Då och då pausar han för att röka. Han väger varje cigarett mellan fingrarna i minuter innan han tänder.

Vid 92 års ålder upprätthåller Lennart Hellsing i princip samma arbetstakt och dygnsrytm som alltid. Han sover länge om morgnarna och tillbringar kvällarna med papper och penna i arbetsrummet. De utgivna böckerna har blivit fler än han kan räkna – minst hundra – och de fortsätter att komma.

– Jag tycker att det är kul helt enkelt. Men jag har faktiskt tänkt tanken att den här boken kanske är det sista jag gör.

Han petar med gaffeln i salladen.

– Fast så tänkte jag om min första bok också.