Foto: jurek holzer
Söndagen den första advent 1966 skedde något märkligt i den skånska bruksorten Klippan.
En mörk och egensinnig tegelkyrka slog upp sina portar. När klockorna ringde i stadsparken var stämningen samtidigt högtidlig, nyfiken och avvaktande.
–Det var en otrolig massa folk, de stod långt utanför kyrkan, minns Joel Hansson, som på den tiden var en ung kyrkoadjunkt som gick med i den långa processionen in i kyrkan, där den reslige biskopen Martin Lindström tågade sist.
Den lilla bruksorten hade till slut fått sin kyrka. Och det var inte vilken kyrka som helst.
Kyrkan var låg och mörk, byggd med begagnat och kasserat tegel. Huvudingången var svår att hitta. Kyrkorummet hade bara små öppningar i muren.
1950- och 1960-talen var en guldålder för svenskt kyrkobyggande. Svenska kyrkan byggde för fullt, och arkitekterna arbetade med nya formspråk, nya material och nya idéer om hur kyrkorummet skulle utformas.
Idag betraktas kyrkan i Klippans stadspark som något av det märkvärdigaste från denna tid. Men vid invigningen var biskopen väl medveten om att en del ortsbor var besvikna.
”Jag har hört sägas, att en och annan menar, att kyrkan icke har blivit som han tänkt sig. De har säkert rätt, men de skulle vara glada åt det”, kommenterade biskopen när han höll sitt invigningstal i kyrkans dunkel.
Många var förbryllade, snarare än glada. Joel Hansson, som senare blev kyrkoherde i Klippan, konstaterar på välklingande skånska att kyrkan krävde ”en tillvänjningstid”.
–Man slukar inte rakt upp och ned en upplevelse som ska gå på djupet, säger han
Samma sak hade många upplevt i Stockholmsförorten Björkhagen några år tidigare.
Även här hade församlingsborna fått en låg och mörk tegelkyrka. Även här var det arkitekten Sigurd Lewerentz som ritat.
88-åriga Anna-Lisa Westerdahl, som flyttade till Björkhagen i slutet av 50-talet, minns hur hon såg bygget och förundrades över de små fönstergluggarna och de buktande fasaderna.
–Det såg ut som en gammal riddarborg. Man undrade: vad är detta?
Idag vet Anna-Lisa Westerdahl att riddarborgen (andra använde ordet fabrikslokal) är en Guds boning som inte lämnar någon besökare oberörd. Att kliva in i Markuskyrkan är att mötas av en tidlös stillhet. Den robusta tegelarkitekturen rymmer både trygghet och mystik.
–Den här kyrkan är så varm och välkomnande, säger Anna-Lisa Westerdahl när hon dyker upp vid kyrkan i blå basker en kylslagen novemberdag.
Det är dags för veckans lunchkonsert med efterföljande broccolisoppa. Denna gång får församlingsborna sällskap av ett 30-tal studenter från London som går runt med skissblock och måttband.
Sådana utländska besök är Anna-Lisa Westerdahl och väninnan Inga Hvenström vana vid.
–Särskilt på somrarna är det full fart här. Det är arkitekter och andra som går och studerar åt alla håll, säger Inga Hvenström.
De låga tegelkyrkorna i Klippan och Björkhagen har blivit kända världen över. De betraktas som höjdpunkter i 1900-talets kyrkobyggande, och runt om i världen skrivs det böcker och avhandlingar om arkitekten Sigurd Lewerentz.
–Ibland får jag känslan att Lewerentz är mer känd utomlands än här hemma, säger kyrkoherde Ulf Franzén och berättar hur Nobelpristagaren Doris Lessings barnbarn, i samband med prisceremonin förra året, vägrade lämna Sverige innan de fått komma in i Björkhagens kyrka.
Ulf Franzén smeker en dörr in till församlingssalen.
–Det här är typiskt Lewerentz. Det här råa materialet, det enkla, säger Ulf Franzén och tillägger att han bara blir mer och mer tagen av Lewerentz både kärva och symbolrika arkitektur, som ständigt väcker nya tankar.
–Det fascinerande med den mannen är att han hade en sådan andlighet i det han gjorde. Bara en sådan sak som att här inte finns några räta vinklar; det är en påminnelse om att ingen människa är fullkomlig.
Fascinerande är också att Lewerentz kyrkor är tillkomna i ett av världens mest sekulariserade länder, dessutom i en tid präglad av rationalism och fokuserad på materiell välfärd.
Under 1950- och 1960-talen byggde den svenska statskyrkan 100-tals kyrkor. Landet urbaniserades i snabb takt. Folkomflyttning och nya förorter krävde nya kyrkor.
För konstnärligt intresserade arkitekter, som inte kände sig hemma i miljonprogrammets lägenhetsproduktion och de stora byggföretagens diktat, blev kyrkobyggandet en fristad.
”Kyrkan har blivit en skönhetens tillflyktsort”, skrev professor Göran Lindahl i en uppmärksammad debattartikel i SvD 1960.
När Sverige fylldes av mastodontsjukhus och storskaliga bostadsområden ägnade sig några av landets främsta arkitekter åt kyrkor och kapell.
Arkitekter som Sigurd Lewerentz och Peter Celsing ritade sakral arkitektur som av många har tolkats som en protest mot den nyttoinriktade och utvecklingsoptimistiska tidsandan.
Kyrkobyggandet gav dem möjlighet att återknyta till en äldre byggnadstradition, att skapa band till det förflutna i en tid när man annars förväntades vända historien ryggen och blicka framåt.
Markuskyrkan i Björkhagen, som skymtar bakom vita björkstammar, har något uråldrigt över sig. Kyrkorummet i Klippan har liknats vid ett gammalt stall. Celsings kyrka i Vällingby påminner om en medeltida borg.
Men denna kyrkoarkitektur, som idag är så beundrad, väckte också debatt och avståndstagande. SvD:s arkitekturkritiker Ulf Hård af Segerstad hade åtskilliga kritiska anmärkningar på Celsings kyrka i Vällingby; bland annat menade han att Celsing underskattat ”elementära praktiska krav exempelvis i fråga om predikstolens funktion och kyrkbänkarnas rimliga bekvämlighet”.
I Klippan sägs det att kyrkoherdens fru brast i gråt när hon fick se församlingshusets lilla pentry.
Men även om det kanske fanns praktiska brister så hade arkitekterna skapat kyrkor som ständigt griper tag i nya besökare.
Vid Markuskyrkans buktande söder-fasad står Fionnadh Mc Gongle insvept i en värmande sjal.
–Det är helt överväldigande att vara här, säger hon och riktar sin kamera mot det hårdbrända teglet samtidigt som hon talar om kyrkans speciella ”earthiness”.
Tillsammans med kurskamraterna från arkitektskolan i London tillbringar hon en vecka i Sverige för att studera Lewerentz arkitektur.
–Det speciella med Lewerentz kyrkor är att de är både jordnära och överväldigande, säger Fionnadh Mc Gongle och betonar att det är först nu, när hon är på plats, som hon förstår kraften i dessa byggnader som hon läst så mycket om.
–Det finns så många tankar bakom den här arkitekturen. Tankar som ofta saknas i dagens byggande, säger hon och tillägger att bara placeringen av Markuskyrkan är intressant.
–Den samspelar så med sin omgivning. Den stör ingen, den tränger sig inte på.
Fionnadh Mc Gongle säger att dagens arkitekter har mycket att lära av Sigurd Lewerentz arbetssätt. Just i Storbritannien finns flera kända arkitektnamn, som Adam Caruso och Sergison & Bates, som är uttalat inspirerade av Lewerentz.
Och det internationella intresset för Lewerentz, som länge varit något av en kultfigur, tycks bara växa.
Tidigare i år kunde förvånade Klippanbor läsa i lokaltidningen att ett internationellt arkitekturpris på 30000 euro, Klippan Award, skulle delas ut i deras kyrka.
En professor i Madrid hade be- slutat att instifta ett pris till arkitekter som verkar i Lewerentz anda. Han hade dessutom fått spanska tak- och tegeltillverkare att stå för fiolerna.
–Det är ganska fantastiskt att spanjorer betalar ett pris som delas ut i Klippan, säger Janne Ahlin som i början av 1980-talet skrev den allra första boken om Sigurd Lewerentz.
Nu har Janne Ahlin just skickat iväg en text om Klippans kyrka till Wilfried Wang, professor i Texas, som arbetar på en ny bok om kyrkan. Den boken är ett av flera tecken på ett förnyat intresse för Lewerentz, menar Janne Ahlin.
–Det tyder på att man har behov av någonting som finns i hans arbeten, säger Janne Ahlin och spekulerar i att intresset för Lewerentz låga tegelkyrkor kan vara en reaktion på de senaste årens glasarkitektur.
–Kanske handlar det också om att man söker sig tillbaka till enkelhet, till det ursprungliga. Lewerentz kyrkor är ju väldigt hederliga byggnader, som redovisar hur de är byggda. Det är traditionella byggnader, samtidigt som de är fulla av uppfinningar i detaljerna förstås.
Samtidigt som Lewerentz kyrkor inspirerar arkitekter runt om i världen har de också utvecklats till viktiga turistattraktioner.
I Björkhagen har kyrkorådet beslutat att införa guidade visningar av kyrkan för att möta intresset från omvärlden. En ny hemsida med information om kyrkan är på väg. Inne i den långsmala administrationsbyggnaden plockar Eva Wåhlander försiktigt fram prototyper på souvenirer från Orrefors som snart ska börja säljas.
–Visst är de fina, säger hon och visar glasföremål med ingraverade bilder av Markuskyrkan.
I Klippan har den mörka Petrikyrkan i stadsparken allt mer förvandlats till ortens stolthet.
Joel Hansson, som arbetade i kyrkan i 33 år, bor fortfarande kvar på orten. Genom åren har han hört många utbrista: ”det här ser ju inte ut som en kyrka”. Men han har också sett församlingsbor som blivit allt mer fästa vid sin kyrka.
–Och nu är man stolt och glad över kyrkan här. Den ger ju Klippan uppmärksamhet, konstaterar han och tillägger att han själv, som var lite tveksam till byggnaden i början, bara känner glädje och tacksamhet när han i dag tänker på kyrkan.
Även Janne Ahlin, som var ung arkitektstudent när Petrikyrkan byggdes, säger att han hade svårt att begripa kyrkan när han först såg den. Han har full förståelse för att Klippanborna reagerade på invigningsdagen.
–Konventionerna är ju brutna här. Och det innebär ju alltid att människor reagerar så klart.
