Betyg: 5 av 6

En fattig arbetarkvinnas minnen – Maria Larsson, en finländska som flyttat till Malmö vid början av förra århundradet. Ett stormigt äktenskap med en otrogen make som stundtals dricker, och sju barn. En kamera, vunnen på lotteri, som närmast av en slump kommer att skilja Marias­ öde från de flesta av hennes medsystrars, och får henne att upptäcka en helt ny dimension i tillvaron.

Sådan är handlingen i Jan Troells­ nya film, eminent välspelad och byggd på hustrun Agneta Ulfsäter-Troells intervjuer med Maja Öman – en äldre släkting som i sin tur återberättat minnen från sin mor Maria Larssons liv.

Filmens manusförfattare Niklas Rådström respekterar fullt ut berättelsens karaktär av lösryckta minnen. Här finns inte ett uns för mycket. Minnets fragmentariska prägel bevaras utan onödig dramaturgisk ifyllnad. Låt vara att det stundtals gör berättelsen korthuggen, men det befriar ­också på ett välgörande sätt filmen från övertydlighet.

Kanhända bidrar Troells senaste film inte i sitt berättande till att förnya filmkonsten. Det gjorde däremot avgjort en gång hans film Här har du ditt liv (1966), efter­ Eyvind Johnsons roman. Nu återvänder han till samma epok, samma slags miljö, samma stämningar. Det ger en känsla av återkomst och hemmahörighet, av förtrogenhet med det som berättas. Lika väl då som nu lyckas han med att återge en tidsanda, något flyende men ändå förankrat i ­bestämda historiska händelser.

Denna gång finns dock samtidigt ett lätt stråk av sentimentalitet, kanske främst i skildringen av Marias relation till sin lärare i ­fotografiets konst, Sebastian ­Pedersen. Dottern Majas berättar­röst träder också emellanåt i förgrunden, på gott och ont, i ett ­eljest sömlöst associativt berättande. Men filmen är utan tvivel ett helgjutet verk, genomkomponerat och finstämt, inte minst ­visuellt. Troell har alltid främst varit en bildernas poet.

Allra mest påtaglig för upp­levelsen ända från första stund är filmens vackra, nedtonade färgskala. Den eliminerar helt och hållet den glättade yta som så ofta vidlåder filmiska försök att återskapa det förgångna som vore det nu. Samtidigt besparar den åskådaren det traditionella greppet att förfluten tid med naturnödvändighet ska återges i svartvitt. Den skänker ett särskilt vemod­, en lyster som hör just till återberättandets konst och som förefaller så fullständigt naturlig i denna film.

Men framför allt finns det någonting som i grunden förenar Maria Larsson och Jan Troell. Det är fascinationen för de eviga ögonblicken, för fotografiets liksom filmens förmåga att fånga den snabbt förbi­passerande stunden, som med ens liksom träder ut ur historien i ett förevigat, absolut nu.