Den 6 februari skriver Henrik Bachner på denna sida om den tilltagande antisemitismen i Europa, främst bland muslimer och araber. Bachner berättar inte att försöken att utmåla muslimerna/araberna som dagens nazister har en gammal historia. Bland annat den amerikanske forskaren Peter Novick har konstaterat att försöken ofta handlar om att försöka definiera om Mellanösternkonflikten. Robert S Wistrich är ett utmärkt exempel, då han menar att konflikten inte har någon lösning eftersom araberna hatar judar; hatet kommer att bestå även om palestinierna får en egen stat - hatet är alltså irrationellt, palestinierna likaså.
Benyamin Netanyahu gav i en artikel i Washington Post (20/6 2003) uttryck för den här uppfattningen när han menade att en suverän palestinsk stat skulle bli en ”fanatisk, diktatorisk, beväpnad terroriststat” som skulle ”hota Israel, Amerika och hela den fria världen. Den skulle bli ett universitet för självmordsbombare med fakulteter för varje tänkbar terrororganisation”. Palestinier är
alltså inte kapabla till demokrati. Bara till terror. Av den enkla anledningen - att de är palestinier.
Med tanke på försöken att demonisera araberna är det naturligtvis särskilt viktigt att anklagelser om antisemitism beläggs noga. Men rapporterna som hittills kommit präglas alltför mycket av tveksamma vetenskapliga metoder och att hållbara belägg saknas. Mikael Tossavainens flitigt citerade ”Det förnekade hatet” (utgiven av Svenska kommittén mot antisemitism) bygger strängt taget på upplysningar från ”ett tiotal personer” med erfarenhet som lärare eller föredragshållare. Ingenting sägs om hur källurvalet gått till. Ingen diskussion förs om källorna eventuellt kan ha intresse att peka ut muslimer som antisemiter.
EUMC:s rapport som Bachner nämner i sin artikel övertygar inte heller. Exempelvis finns i avsnittet om Sverige ett försåtligt resonemang som går ut på att antalet antisemitiska attacker är högre i Malmö än i andra svenska städer. Några statistiska belägg framförs inte, men orsaken uppges vara
att Malmö har en högre andel muslimer bland sin befolkning än andra städer. Författarna anser sig nämligen ha ”indikationer” på att muslimer är mer antisemitiska än andra befolkningsgrupper. På detta resonemang följer en uppräkning av antisemitiska incidenter i Malmö - jag får det till sex fall av vandalisering av judiska platser. Genom att först hävda att muslimer är antisemiter mer än andra och sedan redovisa antisemitiska incidenter, försöker man uppenbarligen skapa en koppling mellan muslimerna och incidenterna. Men så vitt jag vet har ingen gripits för vandaliseringen, som alltså mycket väl helt eller delvis kan ha utförts av ickemuslimer.
Det noteras i rapporten att en grupp ”unga araber” skrikit ”judejävel” till en kvinna. Vilka kriterier som använts för att bestämma deras etnicitet framgår inte. Ändå pekas de ut som ”araber”.
Att skribenter som ägnar sig åt att forska om antisemitismen själva har så lätt att hamna i uppenbart fördomsfulla resonemang om araber/muslimer är en gåta. Det är inte ens
ovanligt att den så kallade nazianalogin används mot araberna. Tossavainen gjorde det när han presenterade sin undersökning på DN Debatt, och Henrik Bachner har själv gjort det i sin avhandling. Henrik Bachner har själv konstaterat att användandet av citat är en teknik som ofta används när någon vill framföra antisemitiska budskap. Det ger möjlighet att framföra ett budskap som man samtidigt ”själv ges möjlighet att distansera sig från” (Återkomsten, s 30). Bachner använder just denna metod när han anför Bernard Lewis: ”Enligt Lewis kom antisemitismen i arabvärlden decennierna efter 1967 att nå en omfattning och hätskhet jämförbar med den som förekom i Nazityskland” (Återkomsten, s. 208). I arabvärlden dominerar antisemitismen ”närmast fullständigt all diskussion” om Israel - hela arabvärlden är alltså antisemitisk (s. 207, åter med stöd av Lewis). Antisemitismen har försett ”arabvärlden” med ”användbara bundsförvanter” som ”nynazister i Tyskland och ett brett spektrum av högerextrema och rasistiska
grupper” (s. 215, åter citat av Lewis). Det handlar alltså inte om grupper i arabvärlden - det handlar om hela arabvärlden som lierad med nynazister, det handlar om hela arabvärlden som jämförbar med Nazityskland.
Det är viktigt att undersöka och bekämpa antisemitism, även bland araber. Men sådana undersökningar får inte längre blunda för att beskyllningarna framförs också av grupper som vill omtolka Mellanösternkonflikten genom att demonisera araberna. Anklagelsens politiska missbruk gör utan tvekan undersökningarna mer komplicerade. Forskarna kan alltså inte förlita sig på ”indikationer” eller ”ett tiotal” lärare/föredragshållare. Dessutom måste källkritiken uppenbarligen dammas av. Att själva undersökningarna dessutom kommit att innehålla grova generaliserande påståenden om arabvärlden är illavarslande.
Ja, det är minst sagt anmärkningsvärt att Bachner och flera andra av de forskare som skrivit i den här angelägna frågan själva har ägnat sig åt grovt kränkande generaliseringar av araber. Vissa har
till och med funnit det legitimt att jämföra arabvärlden - och därmed araberna - generellt med nazisterna. Henrik Bachner själv tillhör tyvärr denna grupp.
Mats K G Johansson är frilansskribent.
