Det finns minst lika många sätt att inleda den här texten som London har invånare.

Så jag vet inte var jag ska börja. Jag vet bara hur den ska sluta. Den ska sluta med raden ”hej då, London”.

För det är ju just ett farväl det här är. Till det som i 30 års tid har varit mina drömmars stad och mitt hem i lite mer än sex år. Och det är lika förvirrat och komplicerat att skriva om det som det är att börja packa. Det står fortfarande flyttkartonger i hela lägenheten här på Ladbroke Grove i Notting Hill. Jag har bara inte riktigt klarat av att börja fylla dem.

Bubbelplastrullar står lutade mot väggarna omringade av mängder av svarta sopsäckar med olika etiketter. Det står Oxfam på några, skräp på en del och Sverige på desto fler.

Om bara några dagar kommer det en van med slutdestination Stockholm för att hämta allt jag har och äger.

Mer än en sjundedel av mitt liv har utspelat sig i London. Jag vet egentligen inte om det är mycket eller lite. Men just nu känns det som en evighet.

Och jag hade ju varit på väg dit i hjärtat ända sedan Kaj Kindvall spelade The Jams Strange town i ett radiprogram när jag just hade fyllt elva eller kanske tolv.

Sträckan mellan att bestämma sig och göra något är alltid den längsta.

Lika lång som Paul Wellers resa från förorten Woking in till det London han skrev Strange town om var en gång min resa från Jakobsbergs pendeltågsstation in till Stockholm.

Resan från Stockholm till London kändes aldrig lika lång som det där första steget. Det är nog något som alla som har växt upp i en förort och tagit sig därifrån förstår.

Nu har jag inget val. Måste tillbaka till Sverige. Jag ska få en dotter och det är något som inte tillåter sig genomföras här i klassklyftornas hemland.

Vad kommer jag att sakna? Har jag lärt mig något av dessa sex år i exil? Eller kanske inte ett skvatt? Var det värt det?

Ja, det var värt det. Trots att jag kommer hem – vad och var hem nu egentligen är? – aningen tilltufsad, med blåmärken i hjärta och själ.

Jag kommer också till Stockholm helt ominglad.

Det där sista är inte så obetydligt eller ytligt som det först må verka.

I Tomas Alfredsons film Tinker, tailor, soldier, spy spelar Gary Oldman den pensionerade MI6-agenten George Smiley. Utanför sitt arbete för han en oerhört timid tillvaro. Vid en första anblick är det själva sinnebilden av en man som har gett upp. Resignerat. Men under den kontrollerade ytan bubblar han av ilska, passion och svek.

George Smiley är på så många sätt därför en perfekt symbol för London och de som lever här. Inte minst mig själv. Det är nog det som gjorde den nu Sverigeaktuella filmen till en sådan enorm succé i Storbritannien och i synnerhet just i London.

Den handlar ju inte om spionage, den handlar om London. Och Smiley är London. I sin beiga rock och uttryckslösa blick är han osynlig. Detta understryker hur obetydlig han har blivit. Ingen behöver honom som de en gång gjorde. Precis som London fortfarande ser sig själv som navet som resten av världen snurrar kring. Men det gör den inte.

Och, nej, jag har inga problem med att själv relatera till Londons falska självbild.

Men det är också något jag kan älska med den här staden: att den är lite pompöst stolt under sin artiga och lättsamma yta. London tycker att London är bäst. Men London vet att den är en alltmer marginaliserad stad i förfall.

För några år sedan fick en konstskoleklass uppdraget att göra en reklamkampanj för London. Ett av förslagen var bara en slogan: London – it just gets worse.

London kan på så många sätt framstå som en lönlös stad, ett jytter av missade chanser och möjligheter. Full av människor som inte fick som de ville, som inte fick de liv de hade hoppats på. Det är en labyrint av ensamhet där blott en destruktiv strid ström av alkohol och droger för människor samman. I alla fall för en kort stund tills puben stänger.

Var tredje brittisk pundsedel bär spår av kokain.

Nyheten om Manchesterbandet The Stone Roses återförening nästa sommar mottogs som Jesus återkomst.

Nämn vilken brittisk musikalisk ”revolution” du vill och det finns alltid en drog som spelade – och spelar – aningen större roll än själva musiken. Och det var The Stone Roses som ackompanjerade britternas upptäckt av ecstasy.

Men, samtidigt, ju större stad desto mindre allmängiltighet. Jag tror att man kan leva ett helt och värdigt liv här utan att någonsin prata om annat än det du verkligen bryr dig mest om. Vädret möjligen undantaget.

Man kan ta sig igenom en hel middag utan att någon kring bordet talar om drömmen att renovera sitt kök.

Man kan, vilket jag är ett levande bevis på, leva här i sex år utan att någon vill diskutera surdegshotell med en.

Det finns en passion i den här staden som för fanatiker just hit. Och som också sår ett frö av fanatism i Londons söner och döttrar.

En av mina närmaste vänner här köper salsa-skivor för 900 dollar styck på Ebay bara för att kunna spela dem på en mexikansk restaurang som är mindre än ett tacoskal.

En annan vän åker från Kensal Green till West End enkom för att köpa vax till sin mustasch i någon av Londons kanske sju bästa affärer för just mustaschvax.

Min – snart före detta – hyresvärd skriver minutiöst researchade böcker om rara gitarrer, hans fru sjunger i Saint Etienne vars musik, skivomslag och filmer alltid har varit djupt referensfyllda små under av popkulturellt kärleksfull detaljkännedom. Och ständigt handlar om just London.

När Saint Etienne hade julfest på Bethnal Green Working Men’s Club häromveckan valde de att sammanställa sina hundra favoritsånger någonsin och spela dem från plats 100 till ett (på första plats placerade de Rock on med David Essex, ett så oerhört saint etienneskt beslut). I entrén till festen delade de ut ett numrerat anteckningsark och pennor så alla inbjudna kunde notera låtarna medan de spelades och en värdinna hängde upp en handskriven affisch på scenen med varje låttitel.

Kalla det nördigt om du vill. Jag ser det bara som hängivenhet och genuin kärlek.

Ty där har en i Sverige så marginell företeelse och musikalisk subkultur som Northern Soul alltid haft en naturlig plats. Ingen undrar vad det är. Det är lika självklart, lika normalt, som, säg, dansbanden i Sverige. På radiokanalen jag har på när jag arbetar spelade programledaren Lauren Laverne alldeles nyss You’ve been cheatin’ med The Impressions. Apropå det.

Det är heller ingen som fnyser åt den som fortsätter odla sina hobbies och kärlekar långt upp i medelåldern. Det är någonting i det brittiska dricksvattnet som skapar hängivenhet och välkomnar excentricitet.

Men det är också, och detta har jag säkert erkänt fler gånger än vad som är hälsosamt i de krönikor jag skrivit under åren i London, smått fantastiskt att ständigt känna sig omsluten av pophistorien. Både dess nu och då. London har förstås andra historier men min utspelar sig just i kvarteren där jag har bott.

Paul Simonon, en gång basist i The Clash, klämmer på avocados i kön bakom mig på Tescos på Portobello Road, varje eftermiddag dricker Mick Jones, från samma orkester, högst en pint på varje pub i Notting Hill så ingen ska misstänka hur många de egentligen är.

Damon Albarn håller sin dotter i handen när de går till skolan längs Westbourne Grove och Romy Madley Croft i The Xx har just flyttat hit.

Varje eftermiddag börjar med en Waterloo Sunset och slutar någon gång vid tretiden med ett exemplar av Yes, I do like night bus i hörlurarna.

Det känns som om ett helt liv har förflutit under de här sex åren.

Jag gifte mig här. På Chelsea Register Office på King’s Road. Vi drack champagne med de närmaste i vår stora trädgård på den sensommarens finaste dag.

Jag skilde mig här. Jag har varit på begravningar jag verkligen inte trodde att jag skulle behöva gå på än. Jag har umgåtts och tjattrat vilt gestikulerande om fler ämnen på fler pubar än jag kan minnas, jag har blivit kär här, jag har varit olyckligare än jag någonsin har varit just här, sett några av de finaste konserterna i hela mitt liv och ätit både den bästa och sämsta mat jag någonsin har smakat i just London.

Mina närmaste vänner är antingen här eller så har jag med avståndet till Sverige bara till slut förstått vilka de egentligen är.

Jag har fått uppleva hur grannar och bekanta över till synes en natt har gått från att vara Porsche-beridna bankdirektörsfamiljer till att stå i regnet utanför sin port på gatan vid Elgin Cresent och försöka sälja familjens dvd-filmer, böcker och vinterkängor bakom ett utburet köksbord för att klara av nästa månads hyra under börskraschen.

Nedmonterningen av The National Health Service, äldreomsorgen och den kommunala skolan ger en dystopisk bild av vart Sverige kommer att hamna när vi säljer ut och privatiserar.

Men det jag tar med mig, starkare än något annat, är personerna som omgav utkanterna av min vardag. De jag inte ens kände.

Kvarterets högljutt hemlösa kvinna som efter fyra år en dag bara var försvunnen, och den stiliga gråhåriga damen som oberörd av väderlek eller årstid rökandes sitter på Kitchen & Pantrys uteservering försjunken i The Times.

En äldre irländsk skäggig herre, Alan, som alltid satt utanför fiket Coffee Plant på Portobello Road och rökte hemrullade cigaretter. Varje vardag mellan 9 och 5. På helgerna satt han utanför ett annat fik några kvarter norrut.

Man kunde ställa klockan efter Alan. Efter dem alla.

Sista gången jag såg Alan hade han köpt en julklapp till min ex-fru, en nyckelring med hennes namn på. Jag hade inte hjärta att berätta för honom att hon inte fanns kvar i mitt liv längre.

Jag såg honom några gånger efter det men undvek hans blick för att bespara honom slutet på historien. En dag var han inte där längre. Inte heller nästa dag. Det här var förra julen och jag har inte sett Alan sedan dess.

Man hoppas på det bästa men befarar det värsta.

Likt George Smiley var Alan en del av Londons kuliss. De flesta lade aldrig märke till honom. Jag ägnar honom en tanke varje dag när jag går upp längs Portobello Road. Jag lär fortsätta göra det i Stockholm ett bra tag också. Tills minnet sakta bleknar och han ersätts av någon eller något annat.

London är en fantastisk plats att försvinna i. Om det nu var det han ville göra. Det är också en stad att ömsa skinn i, byta identitet i eller förlora sig i någon av alla dess vrår av egenheter, dolda bakom identiska husfasader på identiska gator.

Jag kommer hem till Stockholm som inte bara en äldre person än den som flyttade därifrån. Jag kommer också hem som någon som har lärt sig ändlöst mycket om vad som gör Sverige till en väldigt speciell plats och med en starkare politisk övertygelse än jag någonsin har haft tidigare.

Jag kommer att sakna artigheten, den som gör ”sorry” till det engelska språkets mest använda ord.

Den artighet som kan verka innehållslös tills man ser hur den övergår i ett vardagligt socialt omhändertagande. En sen eftermiddag på min lokala pub satt jag ensam med min The Evening Standard och tjuvlyssnade när bartendern pratar med en av stamgästerna om en Mrs vars namn jag inte uppfattade.

–Det är minst tio-tolv dagar sedan hon var här, säger bartendern oroligt till gästen som tänker efter och nickar.

–Vi borde gå hem till henne och kolla så hon är okej, säger gästen. Sedan inleds ett sökande efter telefonnummer, en hemadress, efter någon som kanske känner henne mer än bara som den där änkan som ensam kommer in på The Cock & Bottle tre gånger i veckan med sitt paraply och beställer ”the usual”.

Det fina är att jag tror – nej, vet – att de, John och Richard, en eftermiddag i januari eller februari kommer att ha samma konversation om mig när flyttlasset till Stockholm har gått.

Den vetskapen gör mig både ledsen, rörd och märkligt trygg. Och sorgsen över att en del av mitt liv är slut men spänd för att ett nytt, till vilket jag saknar både karta och kompass, tar vid.

Just nu känns det som om jag för alltid kommer att titta åt fel hål varje gång jag ska gå över en svensk gata.

Hej då, London.