När jag ringer upp Lee Hazlewood i Las Vegas har han en dålig dag. Tidigare kunde han njuta av två någorlunda dagar innan njurcancern sänkte honom. Nu är det två dåliga och en bra dag.
– Men 77 år är inte dåligt för en kille som levt som jag, skrattar han.
Lee Hazlewood syftar på mängden whisky och antalet rökverk som passerat hans kropp. Han påpekar att familjen och släkten inte tar hans dödliga sjukdom så allvarligt.
– Till och med barnbarnen skämtar om läget och jag vill att alla ska komma ihåg de roliga stunderna vi hade.
På nya plattan Cake or death är Lee Hazlewoods basröst mörkare än någonsin och han låter mer Leonard Cohen än Cohen själv. Han använder sig av Lasse Samuelsson som arrangör, Ann Kristin Hedmark som duettsångare och Björn J:son Lindh som flöjtist.
– Jag har adopterat Sverige även om jag inte är säker på om Sverige adopterat mig.
Han hyrde en trerumsvåning på Vallhallavägen på 70-talet.
– Jag dök upp ibland så folk visste nog aldrig var jag befann mig. Mest uppskattade jag att svenska folket lät mig vara ifred och att det var så tyst.
1970 släppte han albumet Cowboy in Sweden med låtar som No train to Stockholm och Vem kan segla. Dessutom gav han ut The Stockholm kid live at Berns 1974. Han gjorde även filmen Cowboy in Sweden med producenten Torbjörn Axelman och ett par år senare uppträdde han med Lill Lindfors (”en underbar sångerska”) i tv-specialen Not so very important people, som vann pris i Montreux.
Hazlewood låg också länge på Svensktoppen med Vem kan segla förutan vind, en duett med Nina Lizell.
– Det är den enda låt jag gjort som är äldre än vad jag är. Det är väl en gammal viking-låt?
På nya plattan finns en ny version av These boots are made for walkin‘, låten från 1966 som numera räknas som en av de första popfeministlåtarna: ”One of these days these boots are gonna walk all over you.”
– Jag hade känt Nancy i tre månader och hon fastnade för These boots så vi spelade in den och sedan började bra saker hända.
Är det sant att Frank Sinatra var upprörd över de sexuella anspelningarna?
– Nej, han älskade den. Sedan producerade jag Somethin‘ stupid som han och Nancy fick en hit med. Det tog bara en timme att göra den. Alla Sinatras har en ”nu ska vi ha kul”-gen i sig men de är alltid professionella när det behövs.
Är These boots låten du vill bli ihågkommen för?
– Jag vet inte för jag har även gjort 150 obskyra låtar som unga människor började gilla ungefär 1989. Inte ens jag kunde texterna så jag var tvungen att lära mig dem igen.
Lee Hazlewood tänker på beundrare som trummisen Steve Shelley i Sonic Youth, Beck och Jarvis Cocker. Shelley började själv ge ut Hazlewoodplattor på sitt skivbolag Smells Like Records vilket fick Hazlewood att börja uppträda igen och äntligen bli tonårsidol. När dottern fick veta att pappan träffat Sonic Youth utbrast hon:
– Sonic Youth är så coola och du kan behöva lite av den varan.
Till sist måste jag ändå fråga om Cake or death är Lee Hazlewoods sista album.
– Det tror jag faktiskt. Jag önskar att det inte vore så. Tyvärr verkar det inte som att jag blir bättre.
Ledsen att höra det.
– Inte lika ledsen som jag är, haha. Hoppas jag klarar mig till juli då jag fyller 78.
Lee Hazlewood börjar låta trött och i mitt huvud poppar Abbatiteln Thank you for the music upp. Så de orden hör jag mig själv säga.
– Varsågod, säger Lee Hazlewood, harklar sig och lägger på.