Han körde en röd Zjiguli – det ryska bilmärke som blev internationellt känt som Lada – och jag sjöng barnsånger med avbrott för mitt tvååriga jags favoritsysselsättning: att härma polissirener.

Huruvida det senare oroade Václav Havel, mannen som vid detta tillfälle betraktades som det tjeckoslovakiska samhällets främste fiende, vet jag inte. Det var oktober 1977 och Havel körde vår lilla familj till Prags centralstation för vidare transport till Sverige. Mina föräldrar hade fått samma ultimatum som andra Charta 77-signatörer: lämna landet annars så hamnar ni i fängelse och era barn på barnhem.

Havel var en i kvartetten som skrivit chartan och redan en dramalegend. Som tillhörande en av den Tjeckoslovakiska republikens mest borgerliga släkter var han dessutom hatad av kommunisterna. Havels pappa ledde den legendariska filmstudion Barrandov och hans farbror byggde Prags finaste köpcenter och konserthall, Lucerna.

Det vore lögn att säga att Havel – som 1978 åkte in på den första fängelsevändan av många – var särskilt närvarande i vårt liv i exil. Mina föräldrar var aktiva dissidenter, men också måna om att vi skulle bygga ett nytt liv i Sverige. För mig var han mest en av de män med hockeyfrillor och mustascher – inte olika Kenta och Stoffe i Modsfilmerna – som dök upp i vår soffa, och i Havels fall på utsmugglade jul- och nyårskort.

Mina föräldrars dissidentverksamhet gick ut på att med hjälp av svenska journalister spela in förbjudna tjeckiska musiker, och i en källare i Uppsala omvandla dem till grammofonskivor. Och just därför är Václav Havels för evigt inpräntad i mitt barndomsminne; det var en inspelning av hans pjäs Audiens (med dramatikern själv i en av rollerna) som jag paketerade för smuggling och därmed tjänade ihop till det jag då önskade mig mest av allt: Twisted Sisters skiva We’re not gonna take it.

Nästa gång han dök upp var jag 14 år. Vi hade symboliskt nog inte mer än en tv uppackad i det nya huset, när mammas och pappas gamla kompis plötsligt stod där på en balkong över ett torg fullt av extatiska människor. De närmaste åren blev tumultartade när familjen ömsom fysiskt ömsom mentalt slets mellan Sverige och det gamla landet som blivit nytt. Jag och min syster hamnade i ett märkligt parallelliv bland de övriga dissidentbarnen i Prag, där Kenta och Stoffe-typerna plötsligt var ministrar, polischefer – och presidenter.

Mina tonår och unga vuxenår gick parallellt med Havels presidentskap (som varade från 1989–2003). Medan vi festade på anarkistklubbar i jugendpalatsens källare försökte han fixa in Frank Zappa som rådgivare i kulturfrågor. Han hängde med Rolling Stones och Lou Reed. Som galjonsfigur var Havel storartad – den tjeckiska turistindustrin blomstrade och vilken statsman ville inte frottera sig med Europas egen Nelson Mandela. Sista gången jag själv såg Havel dansade han några rader framför mig på en Bob Dylan-konsert tillsammans med sina livvakter.

Samtidigt minns jag att jag hade svårt att få det att gå ihop: jag såg den nästan löjliga drogtoleransen i ett fattigt samhälle där socialismen hade lämnat så stora hål. Jag läste Timothy Garton Ash och andra västeuropeiska intellektuella som tycktes tro att de östeuropeiska dissidenterna stod opåverkade av de samhällen de hade suttit fast i – Havel utmålades som en fågel Fenix som reste sig ur askan, när sanningen var den att diktaturen sätter spår i alla. Jag är inte förvånad över att Tjeckien idag mer börjar bli känt som centrum för billigt amfetamin och som storproducent av pornografi, istället för som ett intellektuellt kulturcentrum.

Mamma och pappa var nere i Prag häromveckan, och när vi åt middag i torsdags pratade de om Havels vacklande hälsa. Med anledning av att det tjeckiska parlamentet nyligen drev igenom att alla som stred mot kommunismen ska få 100000 tjeckiska kronor (cirka 35000 svenska kronor) frågade jag dem varför detta kom nu, och inte för 20 år sedan. Då, när det hade varit symboliskt viktigt, innan landet fick en president som Havels ärkefiende Václav Klaus – en man som föraktar chartisterna och avfärdar dem som dagdrivare.

Underförstått: varför gjorde inte Havel, den gamle dissidenten, något åt saken själv? Det hade inte varit Havel är min mors lakoniska svar.

Jag har en rad frågor som jag vet att jag aldrig kommer att få svar på: Varför bjöd inte Havel in till en sanningskommission i ett land i desperat behov av det; ett land där det idag är för sent att få några svar och den gamla eliten på något märkligt vis, och med Havels goda minne, blev den nya eliten? Varför tog Havel, den store människorättskämpen, inte tag i rasismen och diskrimineringen av romerna?

Sanningen är nog att en dramatiker och levnadskonstnär kanske inte är ett politikerämne.

Den som vill se Havels styrka, som människa och dramatiker, ska istället försöka få tag i en kopia av dokumentärfilmen Citizen Václav Havel goes on vacation. Sommaren 1985 åkte Havel på en planerad semester: han skrev till myndigheterna och meddelade att han skulle hälsa på dissidenter landet runt. Resan dokumenterades i smyg och visar på hur klumpigt – och obehagligt – säkerhetspolisen trakasserar honom. Men också varje snabbköpskassörska han kommer i kontakt med, som får legitimera sig.

Havel var så skicklig på att skildra detta – på att visa hur absurt den socialistiska regimen betedde sig. Och det är för detta jag hoppas att han blir ihågkommen. För det är onekligen en av historiens tragiska ironier att många i Havels gamla krets idag kallar landet han under två decennier ledde för Absurdistan.