Göran Engström, 71, stängde sitt kända galleri. Nu hänger han Carsten Regild på Konstakademien.
Niklas Belenius, 24, har just haft sin första vernissage som gallerist i eget namn. Han debuterar med en småvild samlingsutställning med 16 konstnärer som tillsammans med författare och musiker publicerar sig under namnet Styx förlag. Under gårdagens performance deltog gruppens alla 35 medlemmar.
– Grannarna kommer såklart ner och undrar när de ser folk och hör musik, säger Niklas Belenius, som installerat sig i en nyvitmålad Östermalmskällare med Strandvägsnära elegant adress i Oscarskyrkans skugga.
– Jag visar dem runt och förklarar, då blir de jättesnälla, ler Stockholms yngste gallerist avväpnande.
Niklas Belenius och Styx serverar inga lättsmälta grejor, det signalerar redan utställningens titel – Autistisk kilskrift. Autism är inte ett kommunikativt tillstånd och kilskrift kan inte läsas av många. På ett bord mitt i rummet står några uppbrutna plåtburkar och skramlar. De innehåller små elmotorer, är grovt sammankopplade med varandra och lever sitt eget vibrerande liv intill några rullar avspärrningstejp och bildar ett verk av Leif Elggren. En bit därifrån på golvet befinner sig bångstyriga gipsscenografier av Johanna Gustafsson Fürst. Bitar av plastpåsar och något gult som sticker ut och detta i en tid när framgångsrika Stockholmgallerister koncentrerar sig på föreställande måleri och foto.
– Det känns inte så våghalsigt, jag måste bara göra så här, säger Niklas Belenius, uppväxt i konstbranschens famn som son – och under senare år som nära medarbetare – till Kent
Belenius, ägare till Bel‘Art på Birger Jarlsgatan.
– Unga människor tycker bara att det blir roligare med konst och utomlands är det jättestort. Jag tror det beror på att resten av livet är så kontrollerat. Konsten blir en frizon för fantasi och flykt.
På programmet, klart ett år framåt, står utställningar med bland andra Christian Cavallin och Stina Stigell. Samt ett eget bås på Konstmässan i Sollentuna.
Att konstmarknaden i Stockholm är het råder ingen tvekan om. Rekordpriser, som när Bukowskis sålde Bror Hjorts Kafferep vid Långsjön för 12,5 miljoner kronor (just nu utställd på Liljevalchs konsthall) är ett tydligt tecken. Niklas Belenius är ett annat – för runt om i huvudstaden pågår galleriöppningar i en takt som aldrig tidigare skådats.
Och utvecklingen spiller över, bortom Sveriges gränser.
I dag är det ett faktum att den svenska konstscenen inte bara, som på 60-,70- och 80-talet importerar – främst spännande amerikaner – utan även exporterar konstnärer.
Namn som Jockum Nordström, Karin Mamma Andersson, Cecilia Edefalk och Annika von Hausswolff med flera, ställs ut i världen och säljs på de internationella auktionshusen. Detta samtidigt som Stockholms främsta gallerister presenterar internationella storheter på den svenska marknaden.
– Globaliseringen är det största som skett i konstvärlden på 15 år. Självförtroendet har höjts, utbildningarna har blivit mer internationella och det har tagit konsten till en ny nivå, förklarar Niclas Östlind, intendent på Liljevalchs konsthall.
För att riktigt beskriva det tempo som Stockholms konstliv fått har han själv skrivit Weekend. En ”novell” som listar den mängd konstevenemang som kan pågå under en helg. Den finns att läsa på Liljevalchs hemsida och kommer som katalogtext i 2007 års vårsalongspublikation.
David Neuman, chef för Magasin 3, håller med om resonemanget kring den gränslösa konstmarknaden, men tror ändå inte att det handlar om samma bubbla som under 1980-talet.
– Då flyttade framgångsrika finanstyper till England för att tjäna pengar. De drömde om Sverige och köpte verk av Carl Larsson, Hauptbyråer och ditt och datt.
I dag söker samma publik verk av samtidskonstnärer de känner till, som Ernst Billgren, i stället.
80-talet har med tiden fått ett mytiskt champagnegyllene skimmer.
En som var med i händelsernas centrum är Göran Engström, 71. Efter 33 år som en av Sveriges allra främsta gallerister med bland andra Ola Billgren och Max Book på programmet stängde han i somras. Ändå kan han inte släppa konstengagemanget. Göran Engström har precis hängt en retrospektiv utställning med en av sitt galleris främsta konstnärer, den alldeles för tidigt bortgångne Carsten Regild (1941-1992) i Konstakademiens Galleri Väst på Fredsgatan.
– Första konstmässan i Stockholm var 1981. Jag hade varit med på konstmässor i Basel och Köln under 70-talet, så jag visste vad det handlade om. Då var många amerikanska gallerier med på Sollentunamässan och du hade kunnat köpa en två meter hög målning av Basquiat för 60 000 kronor. Men sådant ser man först i efterhand.
Den kommersiella aspekten fanns förstås med, men i 70-talets ideologiska slagskugga var den fortfarande något fult.
– Då tyckte många konstkritiker att det var ett jippo tills de så småningom upptäckte att man där kunde uppleva och se saker utöver det vanliga.
I dag heter Stockholms nyaste konstmässa rakt av och utan omsvep Market. I år sponsras den för första gången av den amerikanska storbanken Morgan Stanley.
Ytterligare ett tecken i tiden på att konst och kapital går hand i hand. Åtminstone så länge högkonjunktur råder. Ändå hävdar Göran Engström:
– Ska man tjäna pengar ska man inte syssla med konst. Öppna bank istället.
Detta sagt av galleristen som var hovleverantör till 80-talets storsamlare, finansmannen Fredrik Roos.
– Minnet är kort. Första hälften av 80-talet var det dåliga tider i Sverige, konstaterar Göran Engström torrt.
Han som sett konjunkturerna komma och gå genom åren, talar också om vilken kamp det är för de omkring 75 konstnärer som utexamineras från högskolorna varje år.
– De har studieskulder på tre-fyrahundratusen. Ofta har de barn också. Så de sitter fast och kan inte dra till New York eller Paris som man gjorde förr. Och så får de kanske inte ens ställa ut. Det utbildas för många till arbetslöshet.
Samtidigt som mycket vittnar om att konstmarknaden är mer pengastinn än någonsin står stora konstnärsgrupper vid sidan om haussen. Vissa uttryck beaktas inte av kritikerna och många fulländade konstnärskap omvandlas till utanförskap. Tydligast är detta bland lite äldre konstnärer.
– Delar av konstlivet har kommit i skymundan och haussen gäller främst de unga. Det finns en skoningslöshet i konstbevakningen – om ett konstnärskap inte är konsekvent och utan formsvackor, då letar man snabbt någon annanstans, säger Niclas Östlind.
Östlind menar dock att det är vanligt med felläsningar vad gäller konstmarknaden. Att den kommersiella arenan bara utgör en liten del av den och att mycket av det vitala sker utan varken bidrag eller egentliga ekonomiska resurser. Konst på konstnärernas vis, så som det alltid har varit.
Men faktum kvarstår. En stor grupp svenska samtidskonstnärer har världen som arbetsfält och säljer verk i miljonklassen. Det svenska konstnärsparet Jockum Nordström och Karin Mamma Andersson tillhör denna exklusiva skara. De båda företräds bland annat av New Yorkgalleristen David Zwirner, som representerar världsnamn som Raymond Pettibon, Neo Rauch och Jason Rhoades.
– Min kundkrets är från hela världen och det är också konstnärerna. Att Karin och Jockum är svenskar är ointressant, deras målningar har ett internationellt språk, säger David Zwirner.
Zwirner vittnar också om trycket som råder på konstmarknaden. Att privatsamlarna blir fler och modigare och att de söker allt ivrigare efter nya investeringar.
– När människor blir rika ser de till att köpa hus, en dyr bil och säkrar barnens skolgång. Sedan vill de ha kultur, säger han.
Fyra separatutställningar med verk av Jockum Nordström har David Zwirner visat så här långt. Samtliga sålde slut omgående. Men hur fick då en av New Yorks främsta gallerister nys om Jockum Nordström från Högdalen, Sverige?
Det sägs att David Zwirner såg Londongalleristen Charles Saatchi köpa ett verk av Jockum Nordström, under konstmässan Art Basel där Stockholmsgalleristen Magnus Karlsson visade Nordströms verk, för hugade mässbesökare.
– Jag gillade bara det jag såg, säger David Zwirner.
I dag är det inte som förr mest konstnärerna som reser ut i världen för att inspireras, utan galleristerna i hopp om att idka handel. Det har medfört att deras roll förändras. Goda internationella kontakter och närvaro på stora mässor och biennaler är ett krav för att kunna knyta till sig nya konstnärer med stor potential. Samtidskonsten har blivit en attraktiv handelsvara med konsekvensen att gränsen mellan konst och kommers suddas ut allt mer. Bland internationella konstsponsorer återfinns karaktäristiskt nog lyx- och livsstilsvarumärken som Cartier, Dom Perignon och Bulgari. ”Det är sexigt med konst”, som kända New Yorkgalleristen Marianne Boesky säger.
– I Sverige däremot, har den person eller det företag som inser att man inte behöver sponsra en golfturnerig alla möjligheter att göra avtryck i kulturlivet. Det målet är vidöppet, medan regattan i Sandhamn är proppfull, säger David Neuman.
Auktionshusen har fattat galoppen och inser att det inte räcker med att cirkulera Liljeforsrävar, utan att de måste vara med på samtidens konstscen. Det internationella trycket, tillsammans med auktionshusens stigande priser, gör att hela systemet snurrar snabbare. Den mest hajpade samtidskonsten hinner knappt ut ur gallerierna förrän den är ute på begagnatmarknaden hos Bukowskis, Stockholms auktionsverk eller Sothebys.
– När mycket ny konst ska pressas in på andrahandsmarknaden inom loppet av låt oss säga ett år blir det trångt. Det kan göra att priserna på sikt rasar, säger David Neuman.
Men frågan om vad man ska köpa förblir obesvarad. Här finns inga sanningar eller svar, bara ögon att se med och på sikt kanske konst att njuta av.
