De män och kvinnor som Anders Behring Breivik hyllar i sitt terrormanifest, de författare och bloggare och politiker som Breivik så beundrar – har de något ansvar för blodbadet i Oslo och slakten på Utöya?

Nej, inte för illdåden. Självfallet inte. Men moraliskt är de gäldenärer. Med det de skrivit och sagt, de idéer och den anda de torgför, har de så att säga skaffat sig en inteckning i den stora skulden. Eller som den amerikanske terroristexperten och före detta CIA-agenten Marc Sageman nyss uttryckte det i New York Times: ”Deras retorik är inte kostnadsfri”.

Breiviks förebilder hör hemma i counter jihad-rörelsen, en brokig skara människor och organisationer.

Låt oss se hur rörelsen utvecklats de senaste fyra åren. De flesta som bara velat motverka islamisk terrorism har hoppat av och är inte längre med. Kvar är de som känner tvånget att föra en ”kulturkamp” mot muslimer eftersom man menar att muslimerna håller på att ta över västerlandet. Kampen måste också föras mot vänsterfolk eftersom vänstern anses ha banat väg för massinvandring och därmed förrått sin kultur.

Vilka är de, cyberrymdens korstågsfarare? Och när och hur började de staka ut sin väg?


Det började i Danmark.

Den 14 april 2007 hålls ett hemligt möte på en ölkällare i Köpenhamn. Deltagarna företräder några av de mest extrema amerikanska, engelska, belgiska och skandinaviska nätverken mot ”politisk korrekthet” och mot islamisering. De har länge ansett counter jihad-rörelsen vara alldeles för tam. De vill samordna krafter för en skoningslös ”kulturkamp”. De två män som utformat den nya kampstrategin är med på mötet. Den ene, en amerikan med täcknamnet Baron Bidissey, är skaparen av den inflytelserika bloggportalen Gates of Vienna. Den andre, en norrman med täcknamnet Fjordman, är en flitig bloggare.

Baronen och Fjordman har tidigare förklarat vilken den stora uppgiften är: ”Jihad är bara ett symptom, fienden finns bland oss. Vårt krig är ett inbördeskrig västerlänningar emellan, ett krig mellan traditionell västerländsk kultur och de krafter av politiskt korrekt mångkulturell marxism som fördärvat den västerländska kulturen.” (Gates of Vienna 26/9 2006.)

De svenska deltagarna tillhör alla Sverigedemokraterna. Ted Ekeroth är där som officiell representant för partiet. De två andra – den ena kallar sig Reinhard och den andra ”Fröken Sverige” – driver varsin blogg. Efter mötet berättar ”Fröken Sverige”: ”Mötet var planerat i största hemlighet och vi fick också ta oss dit utan att berätta något för icke invigda. Först samlades vi på en mötesplats för att legitimera oss och få det bekräftat att vi var rätt personer som dök upp. Sen tog vi oss lika diskret till den trevliga krogen, där vi /…/ upplevde ett mycket intressant möte.” (I mitt Sverige 16/4 2007)

”Fröken Sverige” såg det som en ära att få vara med och planera kampen tillsammans med människor som är ”beredda att riskera allt för att bekämpa islamiseringen”. Vi har nu tagit första steget mot en bättre framtid, skriver ”Fröken Sverige” och sammanfattar med Baronens ord: ”If our ideas are wrong they’ll die. If they are right, not even we can stop them.”


Ett andra steg tas den 18 och 19 oktober då rörelsens ytterlighetsanhängare samlas i Bryssel. Den amerikanske författaren Robert Spencer talar om hur ”de politiskt korrekta” sviker och förråder den västerländska kulturen. Vi är, säger han, banerförarna, ”den nya tidens revolutionärer”. Den egyptisk-brittiska författarinnan Bat Ye’or lägger fram sina belägg för hur muslimsk massinvandring håller på att göra Europa till en islamisk enklav, ”Eurabia”.

Också två av de tre svenska deltagarna, Sverigedemokraternas Ted Ekeroth och ”Reinhard”, håller tal. Den tredje, Sverigedemokraten med täcknamnet ”Conservative Swede”, nöjer sig med att närvara som Baronens särskilt inbjudna gäst.

Ted Ekeroth säger att hans parti länge har ”försökt etablera kontakt med andra likasinnade grupper och partier runt om i Europa”. Han betonar hur väl partiets idéer passar in i den stora kulturkampen mot ”de politiskt korrekta” och mot islamiseringen. Hans tal och hans deltagande som företrädare för det enda ”antimuslimska partiet i Sverige” blir mycket uppskattat, bland annat av Filip Dewinter, ledare för Belgiens högerextrema Vlaams Belang.

Emellertid får just Ekeroths och Dewinters medverkan vid mötet många att hoppa av counter jihad-rörelsen. Charles Johnson, skaparen av en av världens största och populäraste bloggportaler, tar nu avstånd från den rörelse som han en gång grundat. Han menar att sådana obehagliga partier som Sverigedemokraterna och Vlaams Belang inte ska få vara med. I sin blogg Little Green Footballs (LGF) skriver han: ”LGF är lika antijihad som alla andra i vårt nätverk, men jag kan inte acceptera att vi nått en punkt där vi omsluter den här typen av människor [Sverigedemokraterna och Vlaams Belang] som våra allierade…” (24/7 2007).

Johnson och många med honom lämnar alltså rörelsen. De fördöms som ”förrädare” och rörelsen fortsätter att utvecklas i radikal kulturkampsanda.


Det blir tre nya internationella möten: Wien (2008), Köpenhamn (2009), Zürich (2010). Samtliga möten formar sig till pläderingar för radikalare kraftmätningar med fienden. I samtliga möten deltar sverigedemokrater. I 2009 års Köpenhamnsmöte deltar Ted Ekeroths tvillingbror Kent i egenskap av internationell sekreterare för Sverigedemokraterna. Med sig har han ”Conservative Swede”. Det är ett hemligt arbetsmöte. Man diskuterar värvning av sympatisörer, presenterar en ”Counterjihad for beginners” och introducerar en lista över handlingar och åtgärder – ”housewife’s kit” kallad – som vem som helst kan utföra med liten risk för egen del.

Mest tid ägnas vikten av att tvinga motståndarna till ett ”idéernas krig” och vikten av att bruka ”controversial and provocative tactics”. (Minnesanteckningar publicerade på Gates of Vienna 23/5 2009)

Bruket av provokation som kamptaktik är något som rörelsen vill lära mer om. Ämnet tas upp igen på nästa internationella möte, i Zürich 2010. Två företrädare för den vålds- och provokationserfarna gruppen English Defence League (EDL) är då inbjudna att föreläsa. Programpunkten ”The anatomy of an EDL demo” är en detaljerad genomgång av organisatoriska upplägg och provokations- och taktikmetoder. En nyligen timad EDL-demonstration i Newcastle tas upp som studiefall. Deltagarna får lära sig transportlogistik, utplaceringslogistik, provokationslogistik och ”inkluderande” logistik, det vill säga den logistik som ska till för att få med sig dem som enbart känner en diffus rädsla för islam.

Vilka avtryck lämnar allt detta i Sverigedemokraternas politik?


Sverigedemokraternas internationella gäster kommer nästan uteslutande från den här kretsen. De tas hit som ”framstående experter”. Till dem hör finansiären av EDL, Alan Lake. Vid Sverigedemokraternas partikongress i oktober 2009 höll Kent Ekeroth ett bejublat tal. Han inledde med ett ödesmättat antingen/eller: ”Vår civilisation står i ett vägskäl; antingen så går vi under; i krig eller en stilla suck, eller så bestämmer vi oss för att slåss för vår civilisations överlevnad.”

Han fortsatte med att påminna om att Europa redan ”tidigare i historien stått öga mot öga mot islam på slagfältet”. Vi befinner oss nu i ”en ny fas av ett uråldrigt krig”. Invandringen är ett led i muslimsk krigstaktik och här tjänar ”den mångkulturella ideologin” som vägröjare.

Han förklarade att vi nu är ”på väg att dö ut i en stilla suck”. Detta är en skam, vi måste bekämpa fienden. Det är ”våra styranden” som förrått vårt samhälle, ”de deltar villigt i vad Ronald Reagan kallade ’förräderiet av vårt förflutna, förstörelsen av vår frihet’”.

Men, sade Kent Ekeroth, det finns hopp. Sverigedemokraterna finns. ”Vi står upp för den frihet som så många människor offrat sina liv för... 2010 sitter vi i riksdagen och då kommer vi ta vårt Sverige tillbaka”.

Ja, och Sverigedemokraterna sitter nu i riksdagen och Kent Ekeroth är riksdagsman. Var tjugonde väljare röstade på det parti som, möjligen utan att basunera ut det alltför högljutt, ansluter sig till counter jihad-rörelsen. Vet verkligen partiets väljare vilken ideologi de faktiskt röstade på? I så fall finns all anledning att känna oro för – med Kent Ekeroths uttryck – vårt Sverige.