Filmen om Harvey Milk, USA:s förste öppet homosexuelle folkvalde politiker som mördades av politikerkollegan Dan White 1978, har varit i görningen länge. Richard Gere, Daniel Day-Lewis och James Woods var vid olika tillfällen påtänkta i huvudrollen. Stephen Frears tänkte ett tag på att regissera, därefter kom Oliver Stone med Robin Williams och ett manus av David Franzoni…

–…men Oliver bestämde sig för att enbart producera med mig som regissör, säger Gus Van Sant, på plats i Berlin för Europapremiären av Milk under 2009 års festival men som då, i början av 90-talet, just hade gjort På drift mot Idaho och var den amerikanska independentfilmens nya hopp.

–Av olika skäl så spreds vi för vinden innan någonting hann komma på plats, fortsätter Van Sant. Efter att jag lämnade projektet var det fem-sex nya regissörer på banan, alla med olika nya skådespelare, utan att något blev av.

Van Sants Milk är en helt annan film än det ursprungliga Stone-projektet och fick sin världspremiär i San Francisco i oktober 2008. Som Milk syns Sean Penn och manus är av Dustin Lance Black (som först tänkte sig en musikal om Cleve Jones, en av Milks medaktivister).

Black, författare bakom bland annat HBO-serien Big love, och Van Sant är öppet homosexuella, något de, helt i Milks anda, inte tassar med. Vi diskuterar hur stor roll deras läggning har haft i skapandet av en film som denna. Är den rentav nödvändig?

–Jag tror att det var viktigt för oss. Vi känner till många aspekter av den här världen. Samtidigt som jag är säker på att den rätte straighte också skulle kunna fatta det. Men ja, regissören är gay och manusförfattaren och producenterna och arkitekten och kostymören. Till och med han som spelar senator Briggs är gay. Fast frisören är straight, understryker Van Sant.

Han anger gay-temat som ett skäl till varför filmen har tagit tid att få gjord. Trots att flera av de hetaste amerikanska tv-författarna (bland dem Black) är gay och skriver in alltmera homosexuella personer i sina manus. Trots att pragmatiska marknadssiffror säger att en gay-publik både är kulturellt intresserad och köpstark. Och trots ett allmänmänskligt intresse, som även Brokeback mountain visade sig ha.

–Den gick ju riktigt bra och vi hoppas att folk ska se Milk på liknande sätt. Jag tror däremot att en gay konsument kanske hellre köper något från Louis Vuitton än går och ser en film med ett gay-tema. De slog i alla fall inte precis in dörren för att få finansiera vår film. Som ju också är rätt smal, gay eller inte, det bör man tillägga.

Hyllningarna till Milk bara växer. Speciellt har Penns Oscarbelönade insats lyfts fram. Beröm har också Josh Brolin fått. Som Dan White, Milks konservative kollega och senare baneman, nominerades även han, och för en roll han gjorde strax innan han spelade George W. Bush i filmen W, av ovan nämnde Oliver Stone.

–Gudomligt ingripande, ler Van Sant stillsamt. Eller från andra hållet…?

–I alla fall slår det mig hur Josh faktiskt har lyckats mänskliggöra dem bägge två. Inte minst White behövde humaniseras, det var vårt bestämda mål.

Samtalet om Bush fortsätter. Black, som föddes 1979 och har tagit del av Milk via research ser paralleller mellan då och nu.

–Jag började skriva runt 2004, just vid tiden för Bushs återvalskampanj, då man kunde höra slagord som ”rädda våra barn” och liknande, som var identiska med vad Anita Bryant sa på 70-talet. Till och med språket är detsamma, inte bara idéerna. Och så kom ”proposition 8” i Kalifornien, som ville ogiltigförklara alla äktenskap mellan andra än man och kvinna – och som gick genom.

–Detta är en aktuell film på många sätt. Vi har problem i USA. Varje stat har sina regler. Du får adoptera ett barn i Massachusetts men kör du in i Arkansas kan de ta det ifrån dig. Vi behöver federala lagar här.

Har Obama tagit upp detta än?

–Nej. Men vi hoppas, för det är viktigt. Han är ju lik Milk på flera sätt, som när han säger att olika grupper måste gå ihop för sina medborgerliga rättigheter. Och homosexuella grupper är i högsta grad medborgare. Just nu har Obama lite bankgrejor att ta tag i men om säg, hundra dagar, kan han kanske ta sig ett titt på det sociala.

Hur väl ihågkommen är Harvey Milk idag?

Van Sant: Mindre och mindre. Folk i San Francisco över en viss ålder vet vem han är.

Black: Jag frågade mina väldigt gayaktivistiska vänner och de nickade pliktskyldigt men hade ingen susning. Jag ser en fara här. Vi får inte förlora Harveys historia eller hjältemod. Han står för inspiration och hopp men hade framför allt en strategi som verkligen fungerade. Han får inte glömmas.